Ajöken Adjö!

Hejdå 2008.
Du var spännande, minst sagt.
Jag vet inget annat år som varit så spretigt
så obarmhärtigt
och nedslående.
Likväl står jag
och med ett leende på läpparna säger jag
-Ajöken Adjö! So long! Adios!
Jag firar att det gamla är slut.
Att det är över.

2009 kittlar.
Jag tror på dig.
Nu vänder det.

Några tankar om vad jag har och vad jag saknar

Jul och nyår. Tid för summering och eftertanke. Kanske tacksamhet i vissa fall?

Jag fick en ruskig påminnelse om hur skör linje det är mellan liv och död i år. Jag fick leva men det lilla livet i mig dog. Och min livs levande unge som just nu sitter i soffan brevid mig och tittar på Dorafilmen hon fick i julklapp kommer jag nog aldrig mer ta för given.

Julaftons morgon satte vi oss på tåget till Katrineholm. På stationen möttes vi av lilltrollets morfar med julgranspin som dekoration på kavajslaget. Sedan åkte vi till gammelmormor Kerstin och önskade god jul och plockade upp lilltrollans mormor. Vi åkte tryggt och kungligt i den stora fyrhjulsdrivna bilen mot de östgötska skogarna. Det hade precis börjat snöa. Äntligen började jag känna lite julstämning.

Vit snö, fur och gran och - STOPP! det ligger en bil i diket! Och det är någon i den!

Tjocka spår rakt över vägen och i diket ligger en röd Volvo uppochned. Rykande. Helt nyvoltad. Och jag såg en människa krypa omkring i bagageutrymmet. Jag sprang mot bilen, beordrade maken att vaka över lilltrollet i bilen. När jag är framme vid bilen har människan i bilen kravlat sig ur och kommer stapplande och gråtande emot mig och mina föräldrar. Hon ser oskadd ut. Chockad såklart. Men utan en skråma. Hon var ensam i bilen. Ensam på väg mot sin mormor för att fira jul. Nitton år. Nu ligger hennes röda volvo på rygg i skogsbrynet. Med en halvmeter tillgodo ungick hon att krocka med den stora furan som lämnats kvar på kalhygget. Änglavakt.

Det kom fler människor till undsättning. Människor från närmsta gården som hört braket. De erbjuder sig att ta med flickan hem till sig för att hon ska få hämta sig från chocken innan de skjutsar henne vidare till sin slutdestination. Jag gjorde det man inte ska: kröp in i det rykande bilvraket för att plocka ihop hennes personliga tillhörigheter. På något mirakulöst sätt har julblomman till flickans mormor klarat sig. Den hänger liksom upp och ned i sin påse, har klämts fast, men den går att plocka ner försiktigt utan att den försörs. Julklapparna skramlade betänkligt när jag samlade ihop dem, men det får anses värdsligt i sammanhanget.

En hårsmån från döden, var hon. Och vi. Hade vi kommit lite tidigare. Sekunder. Då hade vi krockat med henne då hon plötsligt fick sladd och kanade rakt över vägen.

Nu blev det inte så. Det gick bra för alla som befann sig där på skogsvägen på julaftons förmiddag. Och tomten kom som planerat till den röda stugan i skogen, med klappar till både stor och liten. Mitt lilltroll gläds mest åt sin röda gitarr, sin prinsessklänning och de nya skidorna. Och tack vare snön som gjorde det snorhalt på vägen så kunde lilltrollet få prova sina nya laggar på juldagen.

-Näääj!

vrålar lilltrollet. Iklädd Bamsenattlinne och håret i fem flätor för att det annars spikraka håret ska vara lockigt imorgon och tvärklippt kort lugg står hon i dörren till sitt rum och ylar sin protest. Hon är söt som socker och jag får jobba hårt för att inte brista i skratt. För nu måste hon faktiskt åtminstone ligga i sin säng. Imorgon ringer klockan och vi har en tid att passa. Tåget tänker avgå vid 10.25 och det väntar inte på oss. Och hon är segstartad om morgnarna, vår pärla. Vi kommer få dra henne ur sängen, det vet jag.
-Jag vill inte! Det är orättvist! Hon har blivit mycket medveten om orättvisor, vår tös. Ibland glömmer jag att hon bara är tre och ett halvt.
-Jag tänker inte sova! Och tomten kommer till alla barn, inte bara de som lyssnar på sin mamma och pappa. Hon trular med munnen lite osäkert på det där sista.
Sen går hon tillbaks till sängen med pappan i släptåg. Så ligger de där och trängs i juniorsängen tills hon slocknar. Då har pappan kramp i benet som han inte kunnat sträcka ut ordentligt på en halvtimme.

God Jul, vänner.

Med julstressen som en järnring runt skallen

bestämde jag mig i morse för att baka saffransbiscotti och göra apelsintryfflar. Var finns logiken och självinsikten i det? Nu sitter jag framför Bolibompa och Pomos Piano med en huvudvärk som gör mig illamående. Ljudkänslig och otrevlig är jag.
Biscottisarna ligger fint förpackade i en ask och tryfflarna är i kylen.
"-Du behöver inte ta med någonting, jag har redan fixat allt" sa mamma på telefon härom dagen. Och likförbenat står jag i mitt kök och gör skorpor och tryfflar bara för att jag liksom tycker att jag borde bidra med något annat än min trötta nuna. Så här nära väggen har jag aldrig varit. Jag känner igen min utbrända pappas symptom och liksom honom verkar jag ha förtvivlat svårt att lyssna på och ta in signalerna. Skärpning, säger jag åt mig själv.
Nu ska jag låta maken ta nattningen av dottern och själv ska jag lägga mig i badet.

Och just det! Saffransbiscottisarna är inspirerade av kära vännen Fantasiflickas senaste blogginlägg. Jag försökte få hennes recept, men lyckades inte. Jag googlade mig då fram till ett superenkelt recept a la Leila Lindholm. Det visade sig turligt nog att jag hade alla ingredienser hemma.

Ingredienser:
100 g smör
1 gram saffran
2 st ekologiska ägg
1,5 dl strösocker
5 dl vetemjöl
1,5 tsk bakpulver
1,5 dl hel sötmandel (skållad)
Råsocker

Gör så här:
1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Smält smöret tillsammans med saffran, häll över i en bunke och rör ner äggen.
3. Blanda de torra ingredienserna med hel sötmandel och vänd ner det i bunken.
4. Forma degen till 3 längder och lägg dem på en plåt. Strö över råsocker.
5. Grädda dem i mitten av ugnen i cirka 25 minuter.
6. Ta ut dem och sänk temperaturen till 125 grader.
7. Skär längderna i 1 centimeter tjocka skivor och lägg tillbaka dem på plåten.
8. Torka skorporna i mitten av ugnen i cirka 10 minuter.
9. Stäng av ugnen och låt skorporna stå och torka i eftervärmen tills ugnen kallnat (eller över natten).


Jag skippade råsockret och chokladdoppade skorporna istället. Precis som fantasiflicka gjorde.

Dottern tyckte skorporna var sisådär, men slickade av chokladen innan jag fick tillbaka dem...

Shoppingens baksida

när man som jag är reumatiker är ledvärk. Ja, och så tom plånbok då förstås. Det är inte heller skoj. Bra då att det finns lite roliga butiker precis runt knuten här i Årsta. I den här butiken köpte jag en liten dockbyrå till dottern. Perfekt för små dockkläder och pryttlar. Sådant har hon gott om.

Det är en charmig liten butik, som verkar klara sig ganska bra i en lokal som annars verkat ha en förbannelse vilande över sig. Alla tidigare verksamheter har kursat.

Mitt emot Vilda Viktoria ligger mitt andra vardagsrum. Jag har fikat där så många gånger att jag har slutat skämmas. Javasavi heter fiket som jag nu mer bor löjligt nära. De har en fantastisk sconesbuffé om söndagarna. Lilltrollet älskar kakutbudet som varierar beroende på ägarens inspiration. I samma hus som favoritfiket ligger vårt lilla bibliotek. Vilken gåva det är att ha nära till biblioteket! Lilltrollet och jag lånar nya äventyr varje vecka.

Ikväll läste vi den här:

Störtskön!

Farmors gamla änglaspel

förgyller vår lägenhet. Behagligt diskret plingande. Vacker att se på. Och så tänker jag på farmor. Då blir jag varm i hjärtat.

Att klä granen i det finaste man har:

Inte hängde den där igår, vad jag minns. Traditionella julfärger dock, så den får hänga kvar.

Och julen smyger sig sakteliga på

Juliga mintkyssar från vännen Suziluz, hemstickade vantar av kära Årstavännen M, en julgran från torpet. Det doftar fortfarande glögg från gårdagens lilla bjudning. Och jag börjar så smått känna lite stress över att jag inte shoppat en enda julklapp. Men bara lite.

Lilltrollet, maken och jag ägnade efterdagistimmarna åt att klä granen och tjyväta lite på lilltrollets paradisask, som hon vann i lördags då Lions hade julmaknad på Årsta torg.

Hon är en turgumma, vårt lilltroll. En högsta vinst i sig själv.

Kaffepaus!

Nyss hemkommen från Vårdcentralen. Inte skoj. Men det slog mig hur vackert vårt hem börjar bli! Så här ser det ut när jag och maken druckit lunchkaffe i vårt nytapetserade kök.
Min kopp är den större, Linnea från Gustavsberg. Lite sliten i lacken, men väldigt bra storlek när man som jag dricker med mjölk. Maken dricker ur Rosenbrun från samma tillverkare. Och samme man har formgivit bägge kopparna: Stig Lindberg.
Blockjusen är från IKEA och duken är loppisfynd. Det fina grytunderlägget hittades vid en sopstation. Värmeljusstakarna i orange glas är tillverkade i Rejmyre och väggen bakom är nytapetserad med gulgröna blomster. Minimalism är liksom inte min melodi. Ska visa mina fina julgardiner snart...

Att vila blicken på

om kvällen. Fantisera. Räkna äpplen på trädet, eller fundera på vem som bor i huset och varför nallen hänger på tork.

Jag skulle älskat en vägg som denna när jag var liten.

Nej.

Idag vill jag inte.
Nånting.
Jag behöver tamejtusan lite positiva besked.
Det finns en gräns för hur tungt man orkar bära.
Jag går på knäna.
Men lägenhetsrenoveringen går framåt.
Synd att jag inte orkar känna glädje över hur fint det blir.
Jag tapetserar med frenesi.
Imorgon skall jag försöka visa er vad jag gjort här hemma.
Idag orkar jag inte.

Lite före och efter

Hallen. Entrén. Den ska kännas välkomnande och hemtrevlig, tycker jag.

Vår hall var målad i en diffus gul färg. Lite nikotinmissfärgad ton, liksom.

Det ger inga bra vibbar, tycker jag.

Sådan tur att jag hade en rulle fin tapet liggande.

Före:

Efter:

Hatthyllanpå plats!

& fy h-e vad solid den betongväggen var! Jag skakar fortfarande efter hanterandet av slagborren. Stackars grannar.

Ny adress!

Så var flytten överstånden!
Inga större missöden har hittills uppdagats. En krossad favoritvas får anses normalt i sammanhanget.
Lilltrollet installerade sig bums i nya rummet. Somnade i egen säng redan första kvällen. Oj, vad tomt och konstigt det blev för mig då lilltrollet inte låg i stora sängen då jag skulle krypa ner! Maken och jag kunde för första gången på 3,5 år prata & läsa innan vi somnade. Märklig känsla.
Så mycket prat och läs blev det dock inte. Att flytta kräver sin tribut och vi somnade ovaggade första natten. Även om jag sov väldigt oroligt utan min unge.
Vid 3-snåret hörde jag små nätta steg närma sig vårt sovrum. Lilltrollet ville krypa ner hos oss och äntligen fick jag lite djupsömn.

Nu är vi i någon slags totalkaos. Saker har packats upp, men lika mycket finns kvar i kartongberget som ockuperar en vägg i lägenheten. Maken tjatar om att få upp hatthyllan, men jag är glad om jag hittar väskan med mina underkläder, eller kanske en stekpanna så barnet kan få sig lite middag.

Imorgon åker slagborren fram & hylljäkeln får väl komma upp då, för husfridens skull. Bilder blir det när jag hittar kabeln till kameran. Sa jag att det är kaos här hemma?

Adios.

Hej då Sköntorpsvägen. Tack för 6 fina turbulenta år.

Livet i en kartong

Det doftar flytt här hemma. En säregen blandning av kartong, ungsrengöring och förväntan. Jag vill att det ska vara fredag nu.
Imorgon ska jag besiktiga lägenheten. Den nya. Där vi snart ska bo. Och jag har pratat mig till att få nycklar redan då, trots att slutuppgörelsen inte sker förrän på fredag kl 10.00.
Så på onsdag tror jag vi börjar smygflytta lite. Går över med en kasse eller två liksom baraföratt.
Idag har vi packat de mest knasiga sakerna. Ni vet, sådant där som man inte självklart märker med vardagsrum eller kök utanpå kartongen. Blandat, fick de heta. Och så en specificering av vad blandat bestod av: Några lampor, brödkorgen från 50-talet, rumstermometern och två ljusstakar. Blandat, alltså.
De första kartongerna är märkta med KÖK, eller V-RUM och innehåller således enbart saker som ska vara i just de rummen. Nu är det mesta packat och skröfset som ännu inte förpassats i kartongen får alltså campa med prylar från olika rum. Ordningsmänniskan i mig knorrar lite, men hellre blandatkartonger än halvfulla sådana.
Just nu har jag 38 kartonger staplade längst väggarna i sovrumet och vardagsrummet.
Imorgon dubbar jag lite chowder show innan jag packar vidare. Ska bli skönt med ett avbrott.
Jag tenderar att gå upp i packandet så till den grad att jag glömmer att äta och kissa!

Utan bil är man handikappad,

så hjärtligt tack käre svåger för att du ställde upp och åkte och hämtade den nya sängen till lilltrollet. Blocket rules!

Det blev en minnen växasäng i vitt!



Kanske kommer lilltrollet vilja sova i sin egen säng i sitt eget rum nu när vi flyttar och hon får så kunglig viloplats?
Jag skrattar inombords åt tanken. Det vore väl för lyxigt att kunna ligga i sin egen säng och läsa lite innan man somnar?

Rörigt värre

här hemma. Kartonger överallt. Och ändå har vi inte packat något riktigt viktigt.
Lilltrollet är hemma. Magsjukan, den fruktade, härjar på förskolan. Och se den vill vi inte drabbas av mitt i flyttkaoset. Så lilltrollet hjälper till att packa istället för att bli smittad och smitta vidare. Rent terapeutiskt är det säkert finemang att hon får vara med om hela flyttprocessen. Se hur saker förpassas ner i stora lådor (som även funkar finfint som lekstuga) för att sedan packas upp igen på nya adressen.
Sanningen är att lilltrollet inte satt sin fot innanför dörren på nya lyan. Hon härjade i lekparken utanför medan vi turades om att se objektet som sedan skulle bli vårt. Hon har ritat en bild av hur hon tror att det ser ut. Undrar just om hon blir besviken när hon upptäcker att vår nya lägenhet inte är rund.
Idag skrev jag på de nya lånehandlingarna. Nu är det alltså på riktigt. Inget borde kunna gå snett nu, men likväl kan jag inte riktigt slappna av. En del av mig vågar inte tro att det faktiskt blir flytt.
Jag skulle egentligen bara vilja sova till kl 11.00 den 5:e december och väckas av att någon skramlar med nycklarna framför näsan på mig.
Eller vänta, helst av allt vill jag vakna morgonen den 6:e, fast då på nya adressen med alla saker på plats.

Snöiga dagars enklaste utflyktsdryck:

Värm äppeldricka, slå i termos, tillsätt en kanelstång. Servera när kylan letat sig in under kläderna.
(vilket torde gå ganska snabbt om man är ett lilltroll som vägrar overall trots snöstorm. Att hacka tänder är väl inget mot att låta mamman vinna...)

En snabb blick i russinburken

gav vid handen att den lilla klunga som låg där längst ner torde räcka till cirkus 35 st saffransbröd av varierad form. Således behövde jag inte pulsa ner till handlaren för att införskaffa fler.
När de små torkade russinen tagit plats i det gyllengula svällande brödet låg en stackare kvar på bukens botten.
Så kan vi inte ha det.

Lyckliga den som får bullen med tre.

Idag känner jag mig lite ledsen

och det har ingenting att göra med att jag inte fick det där jobbet jag sökte. Det är helt klart deras förlust och jag tänker inte ägna en sekund åt att analysera mig själv och min insats under intervjun. Jag ångrar intet.
Nej, det handlar om att så många människor i min närhet mår dåligt. Det är dels gamla gastar som gör sig påminda i vintermörkret och dels snålblåsten som följer finanskrisen som gör det. Uppsägningar, brustna drömmar för framtiden, mänskliga tragedier av sådan art att jag får andnöd.
Det är skört det här livet.

Två lådor

är fyllda med köksjox som jag anser att vi kan leva utan fram till flytten. Det är dags att gå från tanke till handling. Om drygt två veckor går flyttlasset. Och innan dess skall tusen saker göras!

Igår lånade jag min sköna grannfrus bil & muskelstyrka. Tillsammans hämtade vi ett köksbord med perstorpsskiva. Sigvard Bernadottes fina virrvarmönster pryder bordsskivan.

Med bordet följde fyra st pinnstolar, tillverkade av IKEA på 60-talet. Sitsen är skönt skålformad och som av en händelse få matchar de Lilltrollets Agam-stol perfekt! Och för alles fick jag betala 500:-. Det är lagoma summor för min plånbok. Det kostar att flytta till större, märker jag. Så jag har gjort det till min hobby att sälja av lite saker inför flytten. Och det verkar sannerligen finnas köpare till det mesta. En gammal trasig vagn hittade ny ägare och jag blev 300:- rikare. Tripp trapp-stolen som jag inhandlade som renoveringsprojekt (som aldrig blev av) för två år sedan flyttade till ny familj med renoveringsplaner. På den affären gjorde jag 100:- i vinst. Många bäckar små blir till ett nytt köksbord och fyra stolar.

Nästa sak jag måste inhandla är en hatthylla. Jag funderar på vad jag ska sälja för att finansiera den? Kanske några bärsjalar som inte längre används? Tål att tänkas på...

Idag

Det sitter en liten prinsessa i vårt sovrum.
Med glitterskor och tiara.
Hon lystrar inte till Signe.
Vill man henne något så får man säga Silke.
Silke är en förståndig prinsessa.
Hon talar med mjuk röst och hon liksom smyger fram.
Nu ber hon om lov att få låna Signes pussel.
Hon tycker att Signe har förfärligt stökigt i pusselskåpet.
Signe verkar ha för många pussel, säger hon. Ni kanske får sortera lite bland Signes saker, föreslår Silke.
Tålmodigt sorterar hon pusslen.
Metodiskt.
Så glömmer hon bort att hon är Signe för ett ögonblick.
Hon ber mamma om hjälp.
Jag har förmånen att få lystra till "mamma".
Det är den svåraste roll jag någonsin haft.
Och roligaste, mest frustrerande.
Idag var vi på konsert.
Familjekonsert i Dieselverkstan.
Och som hon sjöng med, min lilla.
Dansade, klappade takten.
Snurrade, cyklade med armarna och log med hela kroppen.
Längst fram stod hon.
Iklädd gröna byxor, orange kjol och rosta t-shirt med elefanterna.
Hon valde själv i morse.
Och när hon stod där framme såg jag hur liten hon faktiskt är,
min stora tjej
med vilja av stål.
Huvudet kortare än de andra barnen omkring.
Året yngre.
Frimodig.
Min fina treochetthalvtåringsom idag fick sina första glitterskor
Hon blev så glad att hela skoaffären måste le.

Tjyvat och fyndat

Loppis i Årsta folketshus, det är grejer det!

Vi har fyndat:

En agam barnstol för trettio pix.

En hallspegel, modell helfigur för femtio riksdaler

Tre fina Tavlor med skönt motiv av Mr Mordillo för en tjuga.

Finfin skål att tex göra en stor köttbullesmet i. Fem kronor!

Och så firade vi ju att det var fars dag också! Så lilltrollan och jag smög ut i bara nattlinnet i morse och tjyvade en ros från bostadsrättsföreningens rabatt. Det är busigt när man som vi bor i flerfamiljshus.

Basilikans nio liv

Så här mår basilikan idag:

Vissa blad har blivit pizzakrydda, men några överlevde mirakulöst! Nu återstår att se om de överlever flytten i december.

Du vet att du sålt något för billigt...

...när du får bekräftelse på att annonsen är inlagd på blocket samtidigt som du stämmer möte på telefon med köparen!
Hur länge annonsen låg ute? Ca 30 sek. Häpp!
Och ja, jag hann få ett SMS från en annan potentiell köpare medan jag bokade tid och plats med personen som hörde av sig först...

Sista versen?

Min basilika har överlevt sommaren och hösten. Den har mishandlats grovt och utsatts för obasilianska prövningar. Den inhandlades i maj och har troget funnits i mitt fönster sedan dess. Men nu tror jag banne mig att den sjunger på sista versen.

Jag glömde vattna innan jag for till torpet och som ni ser så glömde maken detsamma innan han fort till Karlskrona. Ensam och torr blev den lämnad åt sitt öde.

Vad tror ni? Har den en chans?

Ska det vara så?

Det trillar ner saker från balkongen ovan. Rester av renoveringen som pågått länge nu i lägenheten ovanpå. Jag tror att de glömt bort att deras golv är mitt tak.

Jag spanade en kristallkrona i det rostfrittglänsande köket med köksluckor i mörkt trä. Badrumsfönstret på glänt lät avslöja en dusch i gigantiska mått. Ni vet, en sådan där stor sak av gammal modell.

Ja, jag vet att jag är en nyfiken jävel. Men man vill ju se vad oljudet ska bli!

Och jag för min del kan inte få ihop det. Min nya granne har alltså köpt sig en ypperlig funkislägenhet med charmiga detaljer. Det första hon gör är att låta inhyrda muskelberg blåsa ur hela bostaden. Bort med den suveräna klädkammaren som sväljer hur mycket om helst. Ner med väggar för att öppna upp den synnerligen välplanerade ytan. Kvar blev ett skal som hon klädde i hypermoderna kläder. Som en senior som fått presentkort på JC i åttioårspresent. Varför köpte hon inte en nyproducerad lägenhet? Ett skal? Sådana finns.

Jag har fått in snitsen!

Här bakas det matbröd, må ni tro!

Jag bestämde mig ju för att sluta köpa dyrt tråkigt bröd och istället börja baka. Och jag förvånar mig själv vid att faktiskt hålla fast vid det. Idag blev det limpor. Lilltrollet njuter nu en nybakad limpa med smör till bolibompa. Hon sitter här brevid mig spritt språngande naken på det där självklara viset som bara barn kan, och ber om ännu en macka.

7 sorters endorfiner

Tiderna förändras, och jag med. Någonstans långt bak i minnet ekar en mening som jag sa ganska många gånger under min tonårstid och unga vuxentid. Den lät ungefär så här:
-Nej tack. Jag är inte särskilt förtjust i bakverk.
Och orden kommer alltså från mig! Jag som blivit kvarterets mest bull och kakbakande mamma. Här hänger doften av nybakt bröd, såväl småkakor som bullar, tung i lägenheten var och varannan dag. Idag behövdes småkakor till kaffet. Min kropp krävde det och jag bejakade. Så jag slängde ihop en plåt kolasnittar. Medan jag väntade på att de skull gräddas färdigt i ugnen så hörde jag plötsligt det där ekot från förr. Är jag samma människa som då? Hur i hela friden kunde jag inte gilla bakverk? Bullar ,kakor, bakelser, tårtor, muffins och klenäter. Rulltårtor, wienerbröd, sockerskorpor och biskvier. Livselixir och endorfintillskott på avancerad nivå! Fick jag mina kickar från andra håll då, när jag var yngre?
Idag kan en god Budapestbakelse med hallon istället för mandarinklyftor göra hela dagen för mig! Till och med två microtinade kanelbullar kan förbättra mitt humör avsevärt en grådaskig dag då jag är så där arbetslös så det känns.
Lilltrollet verkar inte ha ärvt min ungdoms aversion mot bakverk. Hon äter med god aptit allt sött som bjuds.
Vilken tur för mig att just du är min mamma, sa lilltrollet till fikat. Du bakar så goda kakor.
En kärleksförklaring god som en jordgubbstårta vid midsommar.

Andas ut

När ens andning legat så ytligt under flera dagar att man är synbart blå i nyllet - ja, då är det skönt att få andas ut.
Nu gör jag det.


Lägenheten är såld.


För bra mycket mindre än vi drömt om, men det är inte riktigt läge för oss att kräva mer.
Nu slipper vi stå med dubbla månadskostnader och dubbla lån.
Banken får vad de begärt av oss och vi kan betala mäklaren.
Vi kan faktiskt tillåta oss själva att börja flytta in mentalt i den nya boningen!
Som av en slump landade en avi i brevlådan idag.
Tapeterna som jag köpt på tradera till lilltrollets rum har äntligen hittat hit. Minimalistiskt eller stilrent? Nej inte ett dugg. Men väldigt mycket vi.

Jag tror det kan bli bra, det här. Men som vanligt när det gäller mig och mitt liv så måste jag tydligen hållas på halster eller behöva titta ner i avgrunden (eller för den delen toucha bottenkaklet i bassängen) innan det plötsligt vänder.

Min mage skulle vara glad om jag kunde föra ett lite mer stillsamt odramatiskt liv.

Listor

Saker som ger mig magsår:

*för få bud på vår lägenhet.
*rädslan för att vi inte får så mycket som vi behöver för att banken ska tänka sig låna oss resten.
*tanken på att flytten kanske inte blir av.
*om flytten inte blir av får vi betala skadestånd till säljaren av den lägenheten vi lagt handpenning på. Hejdå sparpengar.

Saker som hindrar magsyran att fräta sönder mitt inre:

*Af betraktar mig som nära ett jobb och är betydligt mindre oroliga för min framtid än jag själv är.
*Jag fyndade en vinteroverall till lilltrollet för endast 240:-. Såg helt ny ut. :-)
*Det fanns billig herrgårdsost på ICA.
*Mitt improviserade matbröd blev ovanligt lyckat.

En ljusning?

Hej hopp,
ett steg närmre ett jobb idag.
Intervju och sådant skoj på torsdag nästa v.
Tack för det!
Det behövde jag.
För jag fick tackmennejtack på ett annat jobb i fredags. Jag fick nej och maken fick refus på ett bokmanus. Trevlig helg!
Igår var det visning av vår lägenhet och jag jobbar intensivt på att hålla oron ifrån mig. Inte ett livstecken från mäklaren ännu. Tänk om ingen vill köpa? Nej, den tanken måste jag hålla långt långt ifrån mig. Omvisning i kväll samtidigt som vi äter middag hos vänner.

Det som hände

Idag fick jag svar på en av mina frågor.
Det var ingen felbehandling enligt sös.
De handlade enligt regelboken, men inte min sjukdom.
Det som hände borde inte kunnat hända men vi beklagar det som hände.
Jag vrålar inombords.
Pengarna skiter jag i.
De hade varit bra att ha.
Men det hade suttit jäkligt fint med lite upprättelse.
Jag satt i undersökningsrummet och bad om en operation.
Kände att det var på väg käpprätt åt helvete.
Men mina värden sa annorlunda.
Så det som hände borde helt enkelt inte kunnat hända.
Slutsats - det kommer hända igen.
Det gör mig ont.

?

Idag på väg till lilltrollets förskola formulerade jag ett finfint blogginlägg. Jag minns att jag tänkte att det här blir ett blogginlägg i särklass! Jag kände mig stolt över mina underfundiga formuleringar och jag minns att jag fick till en snygg knorr på slutet.
Vad det handlade om?
Ja, det är liksom det som är problemet. Jag minns inte! Har inte en aning! Det kan ha varit något med förskolan för jag har en vag minnesbild av att jag tänkte på min egen dagisfröken (ja, på den tiden fick man säga så om personalen) Mimmi med det blonderade krulliga håret och bländvita tänder i ett onaturligt brett leende. Hon, som utökade mitt vokabulär med "pussgurka".
Men mer än så är omöjligt att minnas. Det kom pannkakor, tvätt, tandborstningskamp och treåringsprovokationer emellan. Och någonstans, säkert på vägen från tvättstugan, försvann det där braiga jag tänkte på.
Så var det inte när jag var yngre. Har de små grå redan börjat avvecklas i sådan takt att jag måste skaffa diktafon? Andra ålderstecken (förutom de uppenbara så som påsar under ögonen och fler skrattrynkor) är att det har blivit oroväckande svårt att sitta på knäna en längre tid. Jag är stel som en fryst lax! Så var det inte förr, och då är jag ändå rehabiliterad reumatiker!
Nåväl, jag räds inte åldrandet som sådant, men känner mig en smula överumplad. Det kom så väldigt plötsligt. Eller så är det jag som börjat vakna ur vällingdimman.

Jaha - nähä.

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge sägs det. Definiera för länge tack, säger jag. Jag tror ta mig tusan att jag väntat färdigt för hela livet.
Jag väntar så många besked nu. Och det rör sig om saker som betyder något för mig, saker som kommer påverka mitt liv. Saker som kan innebära gott. Det låter stort, och på sätt och vis är det också det.
Snart får jag veta om SöS erkänner sitt misstag. Gör de det får jag i samma veva veta vad en akutoperation där patienten förlorar två liter blod + en äggledare är värd i reda pengar.
Snart får jag också veta om vår lägenhet blir såld och hur mycket vi behöver låna av farbror Bank för vår nya lya. Visning på söndag och måndag. Jag är smått handlingsförlamad av skräcken att den ska förbli osåld. Då står vi med dubbla lån och dubbla hyror. Det klarar vi inte länge.
Jag väntar jobbesked. Svar på ansökningar till jobb utanför mitt egentliga utbildningsområde. Jag vet att ansökningstiden gått ut.
Sedan har jag en annan väntan som väl egentligen pågår mest hela tiden. Väntan och längtan efter ett syskon till Lilltrollet.
Jag tycker jag har väntat länge nog.
Nu behöver jag besked.

Från köket slingrar sig doften av nybakat rågbröd in i min själ som balsam. Den doften lindrar, omhuldar. Jag tänker bre ett tjockt lager bregott på en varm smörgås och dricka ett glas iskall mjöl till. För några sekunder kan jag drömma att jag är barn igen och att mamma kommer göra allt bra.

Upp som en sol...

Om gårdagens blogginlägg präglades av min och dotterns harmoni i höstrusket med tjejmys och kycklingklubbor och dockor från en svunnen tid så är dagens inlägg något annorlunda i tonen. För jag tror lilltrollet har kidnappat mig! När vi gör saker hon och jag och bara vi så flyter livet så smidigt. Men när jag planerar in aktiviteter med andra mammor och barn så går det käpprätt åt pipsvängen! Hon vill inte dela med sig av sin mor. Nog för att jag är underbar och fantastisk men detta börjar bli löjligt!
Idag bjöd en vännina med mig och lilltrollet på bio. Mamma Mu. Liten såg fram emot det - jag också! Men trots att jag förberett liten på att vi skulle gå tillsammans med A & E så kom tydligen den insikten som en chock för henne. -Ska inte A och E gå hem nu? Jag vill inte gå på bio med dom! (Oh, jag högt högt så att alla hör...) Jag vill bara gå med dig mamma! Ingen annan.
Ja, tjena. Lycka till. Bio är liksom till sin natur en kollektiv företeelse.
Efter lite mutor och hot så går vi i alla fall. Och I popcornkön verkar faktiskt lilltrollet ha glömt att det är trist att dela med sig av sin mor. Men bakom biosalongens dörrar väntar nästa hot för liten. Där sitter som av en händelse en annan mycket god vän till mig och hennes dotter! Snabbt bestämmer vi att ta en fika efteråt.
Men det vill inte lilltrollet. -Jag vill inte fika med dom! vrålar hon ut över hela foajen efter att filmen är slut. -Jag vill heeeeeem. Nu har hon dessutom lagt till det plågsamma gnället på rösten och vad hon nog inte fattat är att gnället, det är det som puttar mig över kanten. Ilska kan jag ta, besvikelse likaså. Men gnäll. Näpp. Där tar det stopp. Så lilltrollet fick snällt följa med och fika. Basta!
Hade jag trevligt? Nja. Vännen är av en sådan sort som man gärna vill ha mycket tid och ro med och det fick jag inte. Jag tror jag hoppades på någon slags mirakel. Att lilltrollet plötsligt skulle tycka det var roligt att konversera en annan treochetthalvtåring. Det gjorde hon inte. Idag heller. Hon klämde en bulle på tre röda och fortsatte sedan gnället tills mina öron började blöda. Jag försökte få henne lite gladare genom att ta henne på en tur till leksaksaffären men gnället fortsatte och kryddades dessutom med ett -menjagvillhaaaaaaaaaaadeeeeen! Lilltrollet, som aldrig tidigare i sitt liv tjatat om något i affären! Sedan var hon lite innovativ. Hon blev väääldigt kissnödig och vi fick panikrusa till toan. Snabbt fick jag säga hejdå till min vän. Väl ute ur affären blev lilltrollet som förbytt. Lugn, trevlig och harmonisk. Och inte ett dugg kissnödig. -Äh, jag kan hålla mig tills vi kommer hem, sa hon med ett leende och la huvudet på sned. Jag är besegrad.
Kidnappad av en treåring.

Det är så mörkt ute

I sovrummet ligger lilltrollet och sover sött. Vi har haft tjejmys så som vi alltid har om pappan i familjen har annat för sig om aftonen. Ikväll var det något filmprojekt.

Tjejmys är lilltrollets uppfinning. Då lagar vi mysmat som vi äter framför bolibompa. Hon bestämmer menyn. Idag blev det kycklingklubbor och ugnsbakade rotfrukter. Till det en dippsås av creme fraiche och mango chutney. Lilltroll är såsansvarig och blandar och provsmakar. -Gudomligt! utbrast hon när hon för femte gången stoppat fingret i såsskålen. Lilltrollet är snart tre och ett halvt.

Nu sover hon sött. Mörkret är kompakt utanför mitt fönster. Hösten kom så fort i år. Jag har ingen lust att se på tv, ingen lust att diska eller plocka. För även om vi tokstädade vår lägenhet för blott en vecka sedan så är det svårt att tro det idag. Kvar finns bildbeviset på hemnet. Tur, annars hade jag nog trott att det var en önskedröm.

Jag hittade några dockor från min barndom i källaren. Luktdockor. Nostalgi och en konstig koppling till nutiden och mitt lilltroll. Tre veckor efter förlossningen stod jag i studio med lurar på öronen för att dubba Strawberry Shortcake. Jag var inte alls redo att jobba och skakade mig igenom timmarna. Jag tänkte inte så mycket på det då, men någonstans var ju dessa i mitt tycke anskrämliga figurer bekanta. Men varifrån? Poletten trillade ner när jag hittade mina gamla dockor. Pojkdockan är nämligen en strawberry shortcake figur. Som barn såg jag aldrig filmerna, men luktdockor hade jag flera st. Varav en original. Huckleberry Pie hette han enligt kartongen och blåbärspojken blev namnet jag gav honom. Jag har kvar kartongen. De andra två dockorna jag hade var kopior. Två flickdockor som luktade apelsin respektive vaniljglass. Doften anas fortfarande svagt. Gissa om min docktokiga flicka tyckte om mina gamla rariteter. Så dessa tre var med på tjejmyset idag. De står här brevid mig i detta nu. Och det är märkligt, för bara genom att de förflyttades upp till vår lägenhet och sattes i händerna på min tös så är de inte längre minnen från min barndom. De är nu påminnelser om att i detta hem bor ett underbart lilltroll som sätter spår i mitt hjärta varje dag.

Grannen och jag

Charmen med att bo i flerfamiljshus är grannarna. I alla fall om de heter R och A. I stort som smått kan jag vända mig till dem och be om hjälp.
Men heter grannen K och är nyinflyttat och börjar sin karriär som granne med att totalrenovera sin lägenhet (som av en händelse ligger rakt ovanför din egen), ja då blir det svårt att se charmen med flerfamiljshus.
Kl 08.00 sätter det igång varje morgon. Väggar rivs, kök slaktas, golv bryts upp med monstermaskiner, kakel hackas ned och det luktar betongdadamm i hela trappuppgången.
Fyra veckor beräknar K att jobbet ska ta. Mellan 08.00-16.00 varje dag i fyra veckors tid ska vi leva med detta!
"Hör av er om ni har frågor om renoveringen" står skrivet på lappen som sitter uppe i trapphuset. Till vem och hur undrar jag. Det är inte K som borrar hål i mitt huvud varje dag, det är tre skäggiga män med bister uppsyn och främmande språk.
Lilltrollet skriker i panik när hon kommer hem från dagis. Hon vill inte höra borret. Inte jag heller.
Måtte det vara tyst och lugnt i fastigheten då vi har visning.

Första mötet med sockervadd.

Kunde inte livet vara som första mötet med sockervadd lite oftare?

Rensar i röran

som terapi nästan. För nu har jag svårt att hålla angsten ifrån mig. Vår bostad ligger nu på hemnet. Till ett pris som är bra mycket lägre än vad vi måste ha in för att kunna finansiera vår nya borg. Det gör mig aningen nervös. Marknaden svajar betänkligt och jag kastas mellan hopp och förtvivlan.
Idag började maken och jag rensa i röran här hemma. Varenda pryl i köksskåpen tog ut till beskådan, värdering och domslut. Skräp, sparas eller skänkes var de öden som kunde drabba våra pinaler. Det är faktiskt befriande att göra sig av med barlast. Sådant som bara ligger och väntar. Nu vet jag exakt vad jag har i skåpen. Allt är valt.
Två svarta sopsäckar fylldes med halvsunkiga plastbyttor, trasiga kökshanddukar och annat som inte kan vandra vidare. Två papperskassar fulla med saker som söker nytt hem följer med till söder imorgon för att lämnas på myrorna.
Det är en början i alla fall. På fredag tar vi itu med källarförrådet. Samma öde väntar prylarna där.

Per Åhlin är ett geni!

Och det är ingen nyhet. Men varje gång jag ser något där hans namn finns med så slås jag av det.
Idag var lilltrollet och jag på bio och såg Lennart Hellsings ABC. Gissa vem som stod för animationerna? Denna lilla abc-pärla spelades in 1990 och det märks. Inte för att det känns föråldrat utan för att det känns kvalité. Vem kommer sitta och njuta av Fiffi och blomsterfröna om 18 år?

Överumplad och förvirrad

Oj.
Vad tusan ska vi nu göra på söndagarna?
Nu behöver vi inte längre leta lägenhet.
För i fredags undertecknade jag köpekontrakt på en trea ett stenkast från vår nuvarande lägenhet.
Egen uteplats mot en innergård med lekplats.
Ett eget rum till lilltrollet.
Eget rum till mamman och pappan.
Stort kök med plats för många gäster.
Allt det vi ville ha.
Och ändå vågar jag inte jubla förrän vår lya är såld. För banken höll på att sätta käppar i hjulet när vi väl funnit vårt nya hem. Jag förstår att det är svårt att heta Markus och vara 23 år och kunna omfatta att en frilansares inkomst kan fluktuera väldigt under året. Jag förstår att det är svårt för honom att förstå att man kan leva på pengar som inte syns, som makens författarstipendium tex. Men ändå. Jag förstår inte hur man kan ge lånelöfte som inte är att betraktas som löfte. Efter några delar snälla, några delar uppläxning, lite hot om att byta bank och krav på slutgiltigt besked från banken innan en viss tid så ringde Mr ung bankman upp mig för att med lättnad i rösten berätta att hans chef beslutat att bevilja vår låneansökan! För vi är ju så trogna och skötsamma kunder. Jäkla skrämselhicka han gav mig där på fredagseftermiddagen!

Nu börjar jag försiktigt flytta in mentalt. En stor kökssoffa med plats för grannskapets alla ungar ska vi ha.

Saker jag helst inte skulle vilja veta

Det finns saker jag gärna förtränger. Som tex nödvändigheten i att då och då dra fram badkaret och skura kaklet där bakom. Golvytan under badkaret får sig då och då en omgång, men det är bara för att lilltrollet gärna tappar saker där och när jag fiskar upp små badkrokodiler eller dockan lillebrors nappflaska så ser jag hur skitigt golvet är. Sedan tänker jag lite på det där skitiga golvet i några dagar tills jag inte längre kan låta bli att göra något åt saken. I samma veva skickar jag maken att rensa golvbrunnen för där har jag någon slags mental spärr. Det vänder sig i magen av blotta tanken på dylika aktiviteter.
Idag låg lilltrollet nedbäddad framför Vilse i pannakan med lätt feber och konstaterad öroninflammation med spräckt trumhinna till följd. Då passade jag på att storstäda badrummet. På fredag kommer en fotograf hit. Bilder ska tas inför framtida försäljning. Jag vill gärna ha ett glänsande kakel på bilderna. Glänsande kakel är tilltalande i min värld och vårt kakel var i stort behov av putsning oavsett fotografering eller ej. Allt gick smidigt och fint fram till badkaret. Jag hittade en fin teknik där Scotch Briten stod för grovjobbet, disktrasan för eftertorkningen och glastrasan för högglansfinishen. Utan att egentligen tänka på vad jag gjorde så drog jag lite i badkaret. Tillräckligt för att skåda ner i fördärvet. För huvaligen vad skitigt där var! Det fanns ingen annan råd än att ta fram klorinet.
Nu sitter jag i soffan och liksom bländas av badrummets kakel. Jag ser några centimeter av badrummet härifrån. Det är spegelblankt. Till och med bakom badkaret glänser det. Ja, det ser jag inte här ifrån, men jag vet att det gör det. Det känns otroligt skönt! Men det tog sina modiga timmar.
Medan jag skötte badrumspoleringen så stod maken ute i hällregnet och städade balkongen. Han skrubbade varje yta av balkongen med varmt såpavatten. Bar ner balkongmöblerna till vårt överfulla källarförråd och slängde vissnade blommor i komposten. Det ser så annorlunda ut nu. Riktigt mysigt! Här skulle jag ju vilja bo kvar om det inte vore för det faktum att vi behöver ett rum till.
Imorgon rensar vi vardagsrummet från småplock och personliga tillhörigheter. Det blir en fjärt i rymden jämfört med det mastodontjobb vi gjort idag.

Utmanad:

Undarbaraste fantasiflicka utmanar mig med följande frågeställningar:

Vilken mat äter du ofta?
Broccolisoppa faktiskt! Man kokar broccoli och palsternacka i grönsaksbuljong. Mixar med stavmixer och reder av med grädde. Knäckebröd med ost till. Mums!

När du är på kalas, är du den personen som sitter eller hjälper du till att duka av?
Hjälper till. Alltid. Jag tycker om att hjälpa till. Och kök är ofta väldigt trevliga.

Köper du ofta triss?
Japp. Jag kan inte låta bli. Det vore så grymt gott att vinna en större summa pengar. Naivt, javisst! Men jag är så präktig på många andra områden att jag tillåter mig detta :-)

Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
Den här var svårare... Men Kalabrien i södra Italien 2004 var en härlig resa. Jag menar, maten enbart kvalificerar denna resa som en av de bästa.

Vilken kanal tittar du mest på?
Barnkanalen gissar jag. Missar sällan Bolibompa.

Jag är nyfiken på vad Ringkvisten och Mamman har att säga och skickar utmaningen vidare...

Hur du vet att din treåring inte simulerar sjukdom:

-Hon ber självmant om Kåvepenin!

Vab igen, med andra ord.

Söndag igen

och hon är ändå rätt tålmodig, vårt lilltroll. För vilket barn tycker det är roligt att släpas omkring på lägenhetvisningar varje söndag. Inte röra, bara titta. Urtrist, det förstår jag. Men ska vi någon gång flytta till en större lya måste vi gå på visningar. Efter allt för många närabrännasigpådoftljusethändelser med lillan så delar vi nu mer upp oss, maken och jag. Först går jag och tittar på objektet ifråga, tar prospekt och ställer de vanliga frågorna till mäklaren som jag vid det här laget träffat på 10 andra visningar föregående helger. Under tiden utforskar maken och dottern områdets lekpark. Sedan byts vi av. Maken spanar in objektet och jag underhåller lilltrollet.
Jag börjar tröttna på denna söndagsritual.
Igår testade jag en ny metod: Jag hörde av mig till mäklaren till ett intressant objekt som ska visas nästa helg och sa att om säljaren är intresserad av en snabb och smidig affär så kunde vi gärna titta på lägenheten i veckan och lägga ett bud direkt. Jag hoppas få besked inom kort om detta är ett sätt som tilltalar säljaren.Personligen skulle jag tycka att det var ett mycket skönare sätt att sälja vår lägenhet på. Man slipper totalrensa lägenheten så som man gör inför offentlig visning. Och man slipper två tillfällen då massor med okända människor ska in och klampa i ens tillhörigheter.
Vår lägenhet ska förberedas för försäljning nu. Fotograferas innan alla löv faller från träden utanför. Allt detta för att det ska gå snabbt att sälja när vi hittar en bostad vi vill ha (och har råd med...)
Bostadsmarknaden är sjuk.

klicka och ge!

Klicka och ge! Varje dag. Det gör skillnad.

Småcitrus i synnerhet stavas satsumas

Har ettgammaltfultochelakt blivit en matblogg? Jag börjar nästan undra, för skriver jag inte om gråpäron eller lingon så blir det mortlar och scones. Och idag är min hjärna fylld av citrusfrukter i allmänhet och satsumas i synnerhet.
Vad är det med satsumas som är så tilltalande? Är det bristen av kärnor? Är det det extremt lättskalade ytterskiktet? Kanske.
För satsumas är nog min favorit av alla småcitrus. Clementiner, mandariner och nyare varianter får ursäkta, för satsumasen är liksom i en klass för sig.
Jag köpte en stor påse igår och låter dottern ta för sig. Hon bjuder och övar på att dela med sig.
Det är krispigt i luften och satsumasen har landat i frukthyllan. Höst, helt enkelt.

Uttråkad

Jag har tråkigt! Det händer på tok för lite i livet nu.

Jag söker lite jobb och får nej.

Jag kollar på läghenheter och förlorar budgivningar.

Livet är liksom på paus och jag hittar inte den förbenade playknappen!

Kan en fika med en god vän från förr lätta mitt sinne?

Man hoppas. Annar blir jag tvungen att baka scones i kväll och avnjuta dom med fem sorters marmelad och cream cheese. Det blir jag nog tvungen till i alla fall, verkar det som.

-Vilket är ditt favoritköksredskap?

Den frågan får jag aldrig. Så jag får väl helt enkelt låtsas att ni undrar så jag får lov att berätta och sjunga mortelns lov!

Jag har en stor och en liten. Båda arvegods från farmor respektive mormor. Den lilla är mest till prydnad, men den stora... den används flitigt. Just nu doftar det kardemumma i hela lägenheten. Jag bakar bullar och utan nymortlad kardemumma blir vetebrödet bara hälften så bra.

Sådan mor sådan dotter

Om jag nämner IKEA för maken så får han ångest i blicken och undrar om det verkligen är nödvändigt. Jag däremot längtar dit då och då. Jag tror jag lärde mig något på alla Andris-lektioner under scenskolan. För jag blir liksom inte stressad i dylika miljöer. Jag slappnar av, andas och låter mig inte påverkas av omgivningen, går min egen väg och låter inte ens IKEA-restaurangens kö med otåliga barn och mammor störa min upplevelse.
Idag hade vi lite feberfridagmenmåstevarahemmafrånförskolanfrustration här hemma. Så jag föreslog en IKEA-tur. Maken ångestsvettades redan vid IK-, så jag var snabb med att förvissa honom om att jag tänkte lämna honom hemma och bara ta med mig dottern. Dottern tyckte det var ett bra förslag.
När vi är på utflykt funkar vi så bra, min treåriga dotter och jag. Vi har så fantastiskt roligt! Jag är ingen lekmamma, jag är en utflyktsmamma har jag kommit på.
Först har vi resan dit: tvärbana och tunnelbana. Nötter och russin på vägen. Och så får jag en chans att prata med min lilla, höra vad hon tänker på.
Sedan är det själva målet: IKEA. Lite lek på barnens IKEA. Sängprovning är roligt. Och så kan man krama sig igenom hela gosedjurssortimentet för att leta reda på den gosigaste figuren. I restaurangen kan man äta köttbullar för nästan inga pengar alls och fylla på sitt glas med lingondricka hur många gånger som helst. Och glasspinne på det, fast vi bara äter glass på fredagar egentligen. Busigt värre. På toan finns små handfat till dotterns förtjusning.
Och ja, jag hinner shoppa också. Dottern väljer färger på våra nya handdukar och ser till att den korta listan vi hade med oss växer. Till slut är den gula kassen så tung att den välter vagnen. Sådant är också skoj!
Vi orkade inte gå till tunnelbanan efter vårt shoppingäventyr utan tråcklade oss hem via bussnätet. Äventyr, det också.
Vad vi handlade?
Badlakan, handdukar, en bricka till dottern, en mysdress till mamman (lila velour på familyavdelningen 249:-, ett fynd!), täcke och påslakan till dottern, en glaslampa till köket (röd. halvporrigt enl. maken) våtservetter, batterier, tyg (såklart. jag kan inte gå förbi tygavdelningen utan att köpa några meter fint tyg) tidskriftsamlare till makens bokmanuskript och säkert 25 andra småsaker som redan absorberats av hemmet.

Höst igen.

Med stor tapperhet sväljer mitt lilltroll sin vidriga medicin. Kåvepeninsmaken kan inte döljas med någon slags fruktessens, det är omöjligt. Belöningen för bragden är fyra st nonstop i valfri färg som ätes med andakt. Det är ju inte lördag.

De finns inte!

De där kaffekopparna som jag skrev om för några dagar sedan. Som jag fick av mamma. De finns inte!
Jo, mina exemplar finns, men när jag söker hela webben efter fler så har jag förstått att det kommer bli ett omöjligt uppdrag.
För vet ni vad koppen heter?
ROSNBRUN! Och precis som namnet antyder så är rosen på koppen brun. Men mina koppar har grön dekor och den varianten borde ju då heta ROSENGRÖN?! Men icke. Det porslinet existerar inte. Mycket mystiskt.
Jag har lyckats hitta en enda bild på mina koppar, men då under namnet rosenbrun. Och bilden återfanns på en asiatisk blogg...
Kanske sitter jag på riktiga rariteter? Kanske är kopparna en potentiell guldgruva?
Hur som helst är de grymt härliga att dricka nybryggt kaffe ur.

Det var ju inte så här det skulle bli.

Vi skulle titta på de två treorna och inse hur mycket mer för pengarna vi får i DDR-Årsta. Det var så det skulle bli. Förnuftigt skulle vi nicka till varandra på visningen och enas om att ytan är viktig och att här skulle vi kunna bygga oss ett hem att leva i ganska länge.
Hur det blev?
Jo, först gick vi och tittade på den på tok för dyra lill-trean som ligger idealiskt till i Årsta. Från balkongen kunde man nudda vid grenarna till ett biggaråträd. Sovrummen låg i fil med en dörr emellan så att lilltrollet när hon vaknar om natten enkelt kan ta sig in i föräldrasovrummet. Köket hade de gamla luckorna kvar och faktiskt skulle vi kunna flytta in rakt upp och ner utan att måla en endaste list. Det går en promenadväg ner till den skola vi sedan tänkt till trollungen precis bakom huset... Inte en endaste farlig gata behöver korsas och har man håltimme kan man enkelt springa hem. Vi var de enda på visningen.

I DDR-Årsta var det knökat med folk på visningen. 7:e våningen gav P svindel och väggarna var krackelerade. Fönstren krävde skrapning och målning, liksom varenda list i hela bostaden. Så också tak, väggar och dörrar.
Köksfönstret hade utsikt mot en parkering och vi hade lite ont i magen när vi gick där ifrån. Det går inte. Vi har konstaterat det förr och gjorde det alltså igen. Det funkar inte, det är för grått. Hjärtat måste gå före förnuftet i denna fråga.

Nu måste jag försöka glömma den lilla perfekta trean, för vi kommer inte ha råd med den. Om det inte sker något under och vi är de enda budgivarna... Troligt va?

Längtan till något annat.

Så är det söndag igen. Söndag är lägenhetsspanardag. Ett välplanerat schema för att hinna både leka i lekparker, äta korv med bröd vid Årstas bästa korvmoj och givetvis spana in några treor.

Idag ska vi titta på två diametralt olika bostäder. Eller, nej. De är inte så olika, men det skiljer 700.000 i utpris på dessa bostäder där den ena är på ca 65 kvm och den andra på 74 kvm. Den på 65 kvm är dyrast.

Vad är det då som gör denna utprisskillnad?

Jo, den mindre ligger i närheten av Gullmarsplan i ett funkishus. Den större ligger i höghusområdet här i Årsta. Ful-Årsta eller DDR-Årsta som det kallas i folkmun. Geografiskt skiljer det egentligen inte många minuter mellan bostäderna. Vår nuvarande bostad ligger väl mittemellan dessa två (närmre den lilla). Men det är milsvid skillnad i mysighetsfaktorn kring husen i fråga.

Och då blir det lite problem... för nog vill vi ha ett mysigt boende med ett rum till, men vi har egentligen inte råd med den där lite mindre trean som ligger bättre till. Kan vi trivas i DDR-Årsta? Kan vi må bra i en ypperligt planerad trea i ett fult område?

Fortsättning följer...

This is me!

Spana in bruden:

Hon heter Truffles och är en av de roligaste röster jag någonsin dubbat! Serien (Chowder Show)är fullständigt galen men genial och sänds på Cartoon Network till min stora sorg, för detta är en serie jag gärna hade sett. Men inte utökar jag mitt kanalutbud bara för den saken skull.

När jag är på lite halvrisigt humör så blir jag glad bara av att tänka på detta rivjärn till madame.

Det är skillnad på kaffe och kaffe

och ska det drickas hemma så smakar det bäst bryggt i finfina porschebryggare vi fick i bröllopspresent för ganska precis tre år och en dag sedan.

Men... den allra största skillnaden gör vad du serverar kaffet i. Muggen har länge dominerat detta hem till vardags. Till fin bjudning har dock Rosenthalkopparna från mormor åkt fram.

Men nu... nu har dessa skönheter flyttat hem till mig och de ska banne mig användas varje dag! Vi pratar Gustavsberg och Mr Lindberg. Vi pratar mammas första egna kaffeporslin. Vi pratar porslinet jag som barn tyckte var pinsamt fult.

Nu är jag så ända in i själen glad över dessa härliga koppar!

Springer du av en händelse på fler koppar, så tänk på mig! (Kvar finns bara fem koppar men åtta fat)

Triumf!

Regnet vägrade ge med sig, men jag är lika envis.

Trots hällregn lyckades jag skrapa ihop några liter underbart röda bär.

Kall, dyngsur och om möjligt ännu mer förkyld bärgades triumfen till stora syltgrytan.

Jag misstänker att varje gång jag plockar fram lingonsylt under vintern så kommer jag också servera historien om vilken möda det var att få ihop till dessa burkar...

Framåt!

Förkylning men underbar höstsol.

En granne som kommer med nybakade kanelbullar bara sisådär en torsdagkväll.

En dotter som visar hela barnyogaprogrammet på köksgolvet när hon egentligen borde sitta på sin stol och äta kvällsmat.

Goda vänner på promenadavstånd och te på balkongen.

Flaskan med det rosa bubblet som jag fick av A i en guldfärgad påse.

Skit på tv, men en charmig make.

Det stretar bara lite i ärret.

Imorgon är det konstutställning på Årsta torg. En vän visar sina verk.

På det hela taget ett rätt ok liv.

Ett friskhetstecken...

Är att jag börjat tänka på goda saker...

Som till exempel inkokta gråpäron på mormors vis. Inga krusiduller, bara gråpäron, socker, vatten och lite tid.

Ett gråpäronträd i närheten är givetvis en förutsättning, alt en syster med bil som kan köra päronen till den konvalecenta systern. Tack!

Det doftar ljuvligt!



















Och som den goda moder jag försöker vara så har jag givetvis flera bollar i luften.
Plättlaggen som jag ärvt efter gammelmormor Elma är en klar favorit i köket.

Och nog är det lyx att kunna lägga hemkokt (plockat av dotra och mig) vildhallonsylt och blåbärssylt.

Det har varit tyst på min blogg ett tag.

Och jag vet fortfarande inte hur jag ska formulera mig.

Den 9/8 såg jag döden i vitögat.
Det som skulle blivit ett nytt litet tillskott i familjen satte sig fel
och jag var nära att förblöda.

2 l blod rakt ut i buken.
Ambulans.
Akutopererad.
Lappad och lagad.
Utanpå.
Inuti tar det längre tid att läka.
Skräcken.
Oron.
Den promenad som vanligtvis tar 30 sek tog i mitt tillstånd 28 min.
28 min från det att jag insåg att något var fel tills jag lyckades påkalla uppmärksamhet så jag kunde få hjälp.
Alla tankar.


Därför tar jag en paus från bloggen nu.
Jag hittar liksom inte orden riktigt.

kram så länge.

Nuet:

Skogshallon. Det enda förmildrande med kalhyggen. Nu syltade och omsorgsfullt tappade i glasburkar med hemsnickrad etikett. Vardagslyx på vinterns pannkakor.

Korsord. Att fördriva tiden med då turisterna sviker. Sökandet efter alternativa substantiv håller tankarna borta från sorgen efter vad jag just mistat.

Kalorier. Trösten i en nygräddad våffla med sylt och grädde. Min kropp skriker efter rent fett och jag protesterar inte. Lite sol på kinderna och några extra kilo får vara klädsamt.

Mamma. De orden framviskade i svarta natten då jag kryper ner brevid den varma lilla människa jag älskar mest. Två små fötter i stl 24 som slingrar sig kring min ännu inte uppvärmda kropp. Hårburret som kittlar min näsa. Doften av sovvarm unge. Förtröstan.

Viken. Solvarm brygga och några lediga timmar. Abborre och gädda på kroken. Nakendopp.

Avprogrammerad

Igår gick jag på stan, dvs söder, för att shoppa lite. Efter några veckor på landet var jag sugen på att insupa lite stadsluft (hur tänkte jag?) och kanske fynda lite från butikernas reaställ.
Men jag hittade nada! Noll och intet följde med tillbaka över bron till Årsta.
Jag behöver just nu ingenting.

Billigt blev det.
Passar bra eftersom jag precis börjat jobba och det dröjer innan jag får min första lön men inte heller kunnat stämpla senaste tiden eftersom jag helst inte vill knapra på deltidsdagarna... Underbara system... Oh vad jag känner mig uppmuntrad att ta korta jobb...

Imorgon åker vi tillbaka till torpet.
Signe längtar.
Jag också.
Sommar i stan med barn är så... komplicerat. Speciellt de dagarna då man inte orkar göra utflykter. På torpet öppnar jag dörren och släpper ut yrvädret på grönbete medan jag i lugn och ro diskar frukostdisken. Här hemma klättrar trollungen på väggarna i ren frustration för att det tar sådan tiiiid innan vi kan gå ut till parken.

Till hösten kommer jag njuta stort av att vara tillbaka i stan.
Här finns ju alla de människorna jag älskar och behöver.
I kväll bjuds vi på middag av goda grannar. De påminner mig om varför vi trots allt väljer att bo kvar i lägenhet i stan.

Rapport från ett annat liv

Det är inte mycket till värme ännu, men solens strålar letar sig ändå envist ned mellan lövträdens kronor då jag promenerar mina trehundra meter till jobbet om morgonen.
En ekorre skuttar över vägen och det strävsamma korpparet pratar med varandra medan de patrullerar sina domäner. Jag andas in syret och njuter av skogsljuden.
Snart uppenbarar sig slutmålet. Jobbet. De där vitkalkade stugorna med svarta dörrar och smideshandtag. Jag låser upp hänglåset på den stora lätt lutande brunsvarta träbyggnaden. Dörren är tung och jag måste ställa en stör som stöd för dörren så den inte slår igen om mig.
Det tar ett tag innan ögonen vänjer sig vid mörkret där inne, men snart framträder de makalösa föremålen för mig.
Egentligen är jag inte särdeles industrihistoriskt intresserad, men jag kan inte låta bli att imponeras och förundras över den gamla stångjärnshammaren från 1799. Vattenhjulen står stilla nu, men för mitt inre ser jag hur hjulet driver hjulet runt och lyfter den kraftiga stock som är hammarskaftet. Ljudet torde höras milsvida kring när den slog sina 80 slag i minuten.

Här får jag betalt för att vara.
Hit kommer människor för att beskåda den unika bruksmiljön.
Ibland kommer ingen förbi på flera timmar. Då sitter jag i solen och läser en bok. Jag har inte haft ro att läsa en roman sedan trollungen damp ner för tre år sedan.
Andra dagar hinner jag inte äta lunch. Då visar jag människor runt i byggnaderna i ett i ett. Jag talar oavbrutet om svensk järnhantering från 1600-talet och framåt. Om kolmilor och arrendebönder. Om problemen med lågt vattenstånd. Om belöningar i form av silverskedar och hustruns plikt att tvätta smedens arton linneskjortor. Om tävlingen kvinnorna emellan om vem som fick skjortorna vitast. Om Frans Karlsson och hans nio döttrar.
Och jag trivs.
Stressen och jobbångesten i Stockholm och skådespelarvärlden känns fjärran när jag äter min filmjölk med jordgubbar i de vita trädgårdsmöblerna innan jag promenerar mot jobbet.
Dottern springer fritt i trädgården och har superkoll på varenda ätbar växtlighet. Snart är det vinbärsdax. Hon provsmakar de halvmogna krusbären och hävdar bestämt att de sura karten är goda. Barnets far har fullt sjå att hänga med i svängarna.
Om kvällen när jag kommer hem är hon lyckligt skitig och trött av all lek. Fläckarna på tröjan rår inte ens galltvålen på.
Hon somnar sött efter saga och gos. Då lämnar jag och maken babylyssnaren till trollungens mormor och morfar och tar oss en promenad på tu man hand ner till den spegelblanka sjön. Det är lite kallt för kvällsdopp ännu, men senare i juli ska jag bada.
Det är inte för alltid, det här livet. Och jag tror inte ens att jag skulle vilja det. Det är en sommardröm som bara fungerar när den är tidsbegränsad. Men just nu gör den mig väldigt gott.
Jag är på tillfälligt besök i storstaden och ska snart ge mig ut på stan för att shoppa lite. Det är också roligt. Men både jag och dottern längtar tillbaka.
Kort sagt: jag har det bra.

Mammor på rymmen och lite hejdå

Igår stal jag mig lite egentid.
Eller, jag gjorde det jag borde göra oftare: jag och en god vän smet från middagsbestyren och käkade ute. Männen och barnen fick klara det där med mat, bad, tandborstning och nattning själva. Självklart var det inga problem alls!
Men varför gör jag det inte oftare?
Nåja, ekonomin tillåter inte utemiddag varje vecka - men nån gång i månaden borde jag verkligen se till att komma ut kvällstid.
Det är så lätt att stanna hemma. Det är så skönt att slösurfa framför datorn när lilltrollet somnat. Skrota runt i morgonrock. Men samtidigt så märker jag hur välgörande det är för mig att träffa en god vänöver ett glas vin och bara vara vuxen.
Varför är maken så mycket bättre på det än jag?

Bättring, säger jag till mig själv, samtidigt som jag inser att det blir fruktansvärt svårt att smita iväg på restaurang när jag befinner mig på torpet i sommar.
För på onsdag åker vi. Och på söndag börjar jag jobba!
Så nu blir det bloggpaus.
Laptopen stannar hemma.
I sommar ska jag läsa kvällstid. Dricka te och slå myggor. Ta kvällsdopp och grilla korv.
Jag tittar in då och då för att uppdatera hur det går för mig med min internetpaus, för troligt är att jag får (lite) abstinens.

Kramen på er och trevlig sommar!

Jag ska faktiskt jobba! Hjälp!

Inför stundande (tillfälliga) karriärbyte så ansåg jag mig idag tvungen att börja studera det jag snart måste vara expert på. Med start på midsommardagen ska jag med van hand guida nyfikna och kanske lite midsomarbakfulla turister i en unik industrihistorisk miljö. Jag ska berätta om stångjärnshammare och tyskhärdar, om Bagges blästermaskin och en smeddrängs vardag.
Jag förväntas berätta samma sak på engelska, om någon utomnordisk turist kommer (Hjälp! eller kanske snarare: Help!).

Min tillfälliga arbetsplats ligger gudomligt naturskönt i norra Östergötland. På många sätt är det ett ultimat sommarjobb. Mina två älsklingar kan bo med mig på mina föräldrars gård i gästhuset. Där har de tillgång till smultron, krusbär, ängar och skogsmark. En privat liten badvik med knarrig brygga står också till deras förfogande. Och är det något befinner jag mig ca 300 m därifrån. Det låter som det kan bli en paradissommar.

Men jag är lite rädd för de där turisterna. Jag förväntas kunna något - på riktigt. Det är inte som att studera in en roll. Det är årtal (jag har alltid haft jäkligt svårt att pränta in årtal) och teknikska termer. Det kommer att komma fantaster med hela sveriges industrihistoria i bakhuvudet och så ska jag stå där och låtsas att jag kan något om järnhantering i Sverige från sextonhundranånting till nittonhundranånting...

Varför är jag så väldigt bra på att skjuta saker framför mig.
Det är verkligen i grevens tid att jag sätter mig med böckerna och papprena och på allvar sätter ihop en mall för guidningen...

Livet på en pinne

utan plikter och stress.

Mallis, barnparadiset. Vino rosso eller rosado för mamman och pappan medan barnet åker gratiskarusell eller studsar sig toktrött i hoppborgen.

Vad gjorde det att solen inte strålade från en klarblå himmel? Stranden var skönt öde och lilltrollet hade fritt spelrum att leta snäckor och springa nakenfis i strandkanten.

Utmanad!

Åter i Svedala ser jag att käraste Suziluz utmanat mig att grabba närmaste bok, slå upp sidan 123 och återge mening nr 6,7 & 8 till er.

En utmaning som måste antagas!

Således: ur Dionysos och Apollon, Tankar om Teater. Dvs Keve Hjelms bok.


Märkligt är också hur en "upplyst" regissör som Alf Sjöberg, som, enligt teatervetaren Sverker R. Ek, i samtliga sina 138 inscenieringar försökte "formulera svaret på den existentiella frågan" inte en enda gång ifrågasatte sitt eget arbetssätt. Sjöberg var som bekant outtröttligt angelägen om att med "sin" teater informera mänskligheten om den nya relativistiska världsbild som Einstein lanserat i början av seklet. Samtidigt tvekade han inte ett ögonblick att genom sin stängt förutbestämda regikonception försätta skådespelaren i ett entydigt deterministiskt tänkande.

Puh!


Tilläggas skall att den bok som egentligen låg närmast inte kunde användas i denna utmaning. Astors stenar har inte så många sidor...

Varför...

...lyfter alla charterplan så okristligt tidigt?

Jag vågar inte ens tänka på hur pigg och glad jag kommer vara när klockan ringer i natt... Lilltrollet däremot kommer nog vara på G om jag känner henne rätt.

Ha det gott i Svedala, mina vänner.
Vi ses om en liten vecka.

25 minuter kvar

av tiden som ensamstående troll.
Han är på hemväg.
Fattar ni vilken lättnad jag känner!
Tänk att vara två vuxna om alla bestyr med lilltrollet!

Tänk att kunna springa ner till ICA kvällstid när lilltrollet somnat & godissuget sätter in.

Lyx, mina vänner. Lyx.

Kaos

Det tog mig över en timme att med kommunala färdmedel ta mig från Gullmarsplan till Kungsholmen och polishuset idag. Jag var korkad nog att välja bussen, 3:an, istället för att gå den lååånga gången under t-centralen för att komma till blå linje. Att delar av staden var avspärrade visste jag, men att det innebar noll framkomlighet till och med för busstrafiken - det hade jag inte förstått.
Stackars busschauffören bad så mycket om ursäkt och menade att hans information var att just denna färdväg skulle vara framkomlig, trots avspärrningarna. Men icke.
Han släppte av oss vid Vasabrons fäste där han satt totalfast i trafiken.
Jag promenerade över bron och fick se avspärrningarna.
Hur i helsike kan det ens vara lagligt att spärra av en stad så? Varför lägger man inte toppmöten ute i vildmarken? Avspärrningarna gällde oss gångtrafikanter också. Jag blev stoppad vid ett övergångställe av en ung polis med allvarlig uppsyn. Strax därpå passerade ett gäng diplomatskyltade korpsvarta bilar eskorterade av ett gäng grälla polisbilar. Det var lite som när en flock rovfåglar plötsligt flyger över skogen. Alla småfågla tystnar inför den hotfulla åsynen. Makt. Obehag.
När sista polisbilen åkt förbi sa den unga polisen åt mig att skynda mig över gatan. Hmpf! Skynda och skynda. Jag vill inte behöva skutta över gatan på uppmaning av polisen. Jag släntrade långsamt över till andra sidan och möttes av polisen på den sidans missnöjda tryne.
Hmpf! igen.

Väl framme vid passexpeditionen kräks en unge framför fötterna på mig samtidigt som en överexalterad pappa (som försökt få sin unge att titta in i kameran i säkert en evighet) utropar: Men härregu va söt han blev!

Jag tog mitt pass och gick.

It's a crazy world....

Hoppsan!

Jag köpte nyss en resa till lilla familjen. Hoppsan!
Till Mallorca. Så otippat för att vara trollfamiljen.
Lilltrollet är eld och lågor över resebyråns glassiga beskrivning av resmålet.
-Mamma, när jag kommer dit ska jag också plaska i havet, precis som pojken gör, sa hon när hon betraktade de skandinaviskt blonda barnen som under glada rop lekte regisserat vilt och härligt i vattenbrynet till ackompanjemanget av smäktande bakgrundsmusik och silkeslen speakerröst.
Imorgon hämtar jag passen & i helgen kommer P hem.
Sedan åker vi. Faktiskt. Till Mallorca. Så otippat.

Skyll inte på barnet

Jag fick en sådan enorm längtan efter att resa. Åka iväg. Lämna Årsta och ständiga lekparksbesök i Vättersparken för en vecka eller så. Sol, gärna en strand & så god mat förstås.
Så jag började surfa runt i jakt på en billig resa för hela lilla familjen. Kanske bäst att ta namngivet hotell, tänkte jag. Så man vet var man hamnar. Så man inte behöver byta hotell mitt under vistelsen. Så att vi vet att Signe får en fin semester. Att det är barnvänligt osv. Kanske ska man satsa på ett ställe med barnpool och gratis glass?

Men så slog det mig. Barnvänligt för Signe är att hon har båda sina föräldrar hos sig dygnet runt. Att hon får sova tryggt mellan oss i en dubbelsäng. Kanske skulle hon gilla att bada i en barnpol, men hittills har hon inga referenser beträffande utlandssemestrar. Och stranden är tusen gånger roligare än en klordoftande konstgjord lagun.

Så jag tror tamejtusan att vi ska försöka våga oss på att åka på sistaminutenresa med vårt lilltroll! Den som lider mest av att inte kunna planera och förutse saker är ju jag (japp, jag har lite självinsikt). Och eftersom det är jag som driver detta projekt så får jag nog helt enkelt sluta skylla på dottern och kasta mig ut i ovisshetens sköna värld.

(Jag undrar innerst inne om detta är ännu en dröm som jag inte kommer förverkliga eller om vi faktiskt kommer iväg på en resa... Blir vi kvar i Svedala har jag inget att skylla på. Passen hämtar jag ut på fredag och imorgon hämtar jag resevagnen jag köpt på blocket...)

Morsdag!

Hurra för alla mammor idag!

Mitt lilla troll had frukostkonsert idag & ackompanjerad av kastrullers skrammel sjöng hon på melodin av blinka lilla:

-Det är mammas dag i dag

därför sjunger jag hurra.

Alla mammors dag idag

då ska man sjunga och va glad

Det är mammas dag idag

Mamma mamma är jättebra!

Gudomlig laxcheesecake

21:a plats för Perrelli i melodifestivalen, men min kväll igår var rätt lyckad ändå. En flaska bubbel och Little_Me's Laxpaj, som egentligen mer är en laxcheesecake. Gudomlig.

Jag delar med mig av receptet i fall någon är nyfiken...

300 gr kavring (helst utan kanter, ca 1/2 limpa)

100 gr smör

400gr philadelphiaost

2 dl creme fraiche

250 gr rökt lax

2-3 st schalottenlökar

1 kruka hackad dill

salt och peppar

garnering:

150 gr röd stenbitsrom

citronskivor (1,5 citron)

dillkvistar

Finfördela kavringen och kör i matberedare tills det är SUPERSMÅ smulor!

Smält smöret och blanda med brödet.

Rör ihop och tryck ut i "pajformsbotten". (Måste vara med löstagbar kant)

Blanda philadelphiaost med creme fraiche.

Skär laxen i mindre bitar, finhacka lök och dill. Blanda i. Smaka av med salt och peppar.

Bred ut över botten och låt stå i kylen i minst 3 timmar. (Kan med fördel göras kvällen före.)

Ta av kanten och garnera caken.

Njuuut!

Snart snart är det över

Snart kommer maken hem igen, för gott höll jag på att säga. Men för nu, kanske är mer sant. I våra yrken skall man ständigt stå till arbetsmarknadens förfogande och vara beredd att fara inte ditt pepparn växer, utan dit anställning erbjuds, vilket allt för ofta verkar vara samma sak.
Min trollunges pappa har alltså i fem och en halv månads tid befunnit sig i Östersund för att tjäna pengar till familjen. Pengar som i princip ätits upp av tågresorna hem och det dubbla boendet.
Är det verkligen värt det?
Jag vet inte. Efter fem månader som ensamstående mor till en treårig tösabit så känner jag mig i alla fall väldigt lättad över att äntligen se slutet på denna prövning. Kanske firar vi hans hemkomst med en semesterresa till varmare land. Vi besökte polishuset idag för att beställa nya pass till familjen om vi nu skulle få plötslig lust att rymma. Det känns lite som att öppna ett fönster. Bara möjligheten att dra när vi vill är befriande i sig.

Livsfarligt!

Igår, efter två eländiga nätter med allt för lite sömn pga pseudokruppande trollunge, surfade jag runt efter recept på godsaker med många kalorier & massor av vitt socker och fann denna sida! Det här receptet provades och rekommenderas. Kruppungen åt ett par till kvällsmat. Hon hade inte matlust för något annat. Och muffins med vit choklad och hallon är ju inte det sämsta ;-)

Jag - en halvmessyr.

Vännen och kollegan bjöd med mig på generalrepetition på nationalscenens senaste storsatsning. Det var trevligt. I alla fall den första halvan av det hela. För sedan var jag tvungen att gå. Min lillfisa ska hämtas på förskolan vid ett visst klockslag. Det har jag skrivit papper på.
Så det blev en halv föreställning som var nästan färdigrepeterad.
Lite som jag är.
Lite som mitt liv.
Halvt.
Jag är skådespelerska, litegrann. Men inte tillräckligt för att kvala in till teateralliansen som nyanställer ett fåtal lyckliga frilansare. De senaste tre åren ska man ha minst 12 månaders anställning inom yrket. För exakt tre år sedan blev jag mor. Det innebär att jag har ca 14 månaders föräldraledighet under den perioden. Och så har jag varit arbetslös.
Nä. Jag får inte ihop till 12 månader under den perioden. Deras andra krav: under de senaste femton åren ha haft minst fem års sammanlagd anställning vid statsunderstödd teater, antingen institutionsteatrar eller fria teatrar med statligt bidrag för sin verksamhet, det klarar jag.
Men de tre senaste åren har inte handlat om teater för min del. Det har handlat om barnet, trollungen, lillfisan. Och om att överleva sedan den andra alliansen tog över makten i Svearike.

Och jag känner mig lite som en bluff, eller en halvmessyr. Jag känner mig inte som skådespelare på riktigt, trots att jag innan lilltrollet i allra högsta grad försörjde mig som sådan.
Jag känner mig inte heller som mamman med stort M, kanske för att jag inte är riktigt som alla andra mammor i lekparken.

Jag är splittrad och vet varken ut eller in.
I sommar ger jag mig på en ny branch - turisbranchen.
Jag ska guida kunskapstörstande/turistande människor runt omkring en sevärdhet i Östergötland.
Vad gör det mig till? En skådespelarutbildad småbarnsmor med anställning som guide.
Det snurrar i min skalle. Och mitt i dessa tankar blandas dagens halva genrep in och jag står i mitten som en androgyn Tintomara och hör sufflösen väsa att jag hoppar i texten och den enorma vridscenen jagar mig vidare ut i kulissen.

Dags för semester från mig själv ett tag, tror jag.

Min glädje:

Bästa trösten en dålig dag: att blåsa såpbubblor på balkongen med min trollunge. Då går det inte att vältra sig i jobbångest.

Stora moln på himlen...

... men en liten solstråle letar sig ner till mitt bo. Jag har tidigare skrivit om min kamp för förbättringar på dotterns förskola. Barnvagnsparkeringsproblematiken var droppen som fick bägaren att rinna över för många föräldrar. Och se - tillsammans kan vi förändra. Igår satt en ny liten lapp på dörren till förskolan. Ett trevligt formulerat meddelande som lät oss föräldrar förstå att vi vunnit kampen. Barnvagnsförrådet står åter till vårt förfogande!
En lite seger, i all enkelhet. Det är bara det att nu har vi slutat använda vagn och behöver inte nyttja förrådet... Men principen, gott folk. Principen.

Och den lilla segern satt bra nu. För molnen på min himmel hopar sig. Jag söker jobb på jobb och får nej på nej. Jag söker jobb jag uppenbart är överkvalificerad för och får nej tillförmån för någon snärta på knappt tjugo. Jag är helt enkelt inte attraktiv på arbetsmarknaden.
I veckan måste jag kontakta min handledare på arbetsförmedlingen och försöka presentera mina nederlag som ett steg närmre ett arbete. Jag menar, efter så många nej så borde jag rimligtvis närmat mig ett ja med stormsteg!?! Eller vad tror ni?
Skådespelare som jag är borde jag kunna presentera det så. Men det känns inte så inombords.
Ärligt talat är jag så in i djävulsboningen trött på att bli ratad.

Upp till kamp!

En tydlig bild av hur vi överför våra egna värderingar på barnen... Och, nej - vi var inte så allena på skeppsbron som bilden ger sken av. Vi voro tusenden. Under parollen: Kulturarbetare, förenen eder bildade vi en egen liten halvanarkistisk sektion i vänsterns tåg.