Utmanad:

Undarbaraste fantasiflicka utmanar mig med följande frågeställningar:

Vilken mat äter du ofta?
Broccolisoppa faktiskt! Man kokar broccoli och palsternacka i grönsaksbuljong. Mixar med stavmixer och reder av med grädde. Knäckebröd med ost till. Mums!

När du är på kalas, är du den personen som sitter eller hjälper du till att duka av?
Hjälper till. Alltid. Jag tycker om att hjälpa till. Och kök är ofta väldigt trevliga.

Köper du ofta triss?
Japp. Jag kan inte låta bli. Det vore så grymt gott att vinna en större summa pengar. Naivt, javisst! Men jag är så präktig på många andra områden att jag tillåter mig detta :-)

Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
Den här var svårare... Men Kalabrien i södra Italien 2004 var en härlig resa. Jag menar, maten enbart kvalificerar denna resa som en av de bästa.

Vilken kanal tittar du mest på?
Barnkanalen gissar jag. Missar sällan Bolibompa.

Jag är nyfiken på vad Ringkvisten och Mamman har att säga och skickar utmaningen vidare...

Hur du vet att din treåring inte simulerar sjukdom:

-Hon ber självmant om Kåvepenin!

Vab igen, med andra ord.

Söndag igen

och hon är ändå rätt tålmodig, vårt lilltroll. För vilket barn tycker det är roligt att släpas omkring på lägenhetvisningar varje söndag. Inte röra, bara titta. Urtrist, det förstår jag. Men ska vi någon gång flytta till en större lya måste vi gå på visningar. Efter allt för många närabrännasigpådoftljusethändelser med lillan så delar vi nu mer upp oss, maken och jag. Först går jag och tittar på objektet ifråga, tar prospekt och ställer de vanliga frågorna till mäklaren som jag vid det här laget träffat på 10 andra visningar föregående helger. Under tiden utforskar maken och dottern områdets lekpark. Sedan byts vi av. Maken spanar in objektet och jag underhåller lilltrollet.
Jag börjar tröttna på denna söndagsritual.
Igår testade jag en ny metod: Jag hörde av mig till mäklaren till ett intressant objekt som ska visas nästa helg och sa att om säljaren är intresserad av en snabb och smidig affär så kunde vi gärna titta på lägenheten i veckan och lägga ett bud direkt. Jag hoppas få besked inom kort om detta är ett sätt som tilltalar säljaren.Personligen skulle jag tycka att det var ett mycket skönare sätt att sälja vår lägenhet på. Man slipper totalrensa lägenheten så som man gör inför offentlig visning. Och man slipper två tillfällen då massor med okända människor ska in och klampa i ens tillhörigheter.
Vår lägenhet ska förberedas för försäljning nu. Fotograferas innan alla löv faller från träden utanför. Allt detta för att det ska gå snabbt att sälja när vi hittar en bostad vi vill ha (och har råd med...)
Bostadsmarknaden är sjuk.

klicka och ge!

Klicka och ge! Varje dag. Det gör skillnad.

Småcitrus i synnerhet stavas satsumas

Har ettgammaltfultochelakt blivit en matblogg? Jag börjar nästan undra, för skriver jag inte om gråpäron eller lingon så blir det mortlar och scones. Och idag är min hjärna fylld av citrusfrukter i allmänhet och satsumas i synnerhet.
Vad är det med satsumas som är så tilltalande? Är det bristen av kärnor? Är det det extremt lättskalade ytterskiktet? Kanske.
För satsumas är nog min favorit av alla småcitrus. Clementiner, mandariner och nyare varianter får ursäkta, för satsumasen är liksom i en klass för sig.
Jag köpte en stor påse igår och låter dottern ta för sig. Hon bjuder och övar på att dela med sig.
Det är krispigt i luften och satsumasen har landat i frukthyllan. Höst, helt enkelt.

Uttråkad

Jag har tråkigt! Det händer på tok för lite i livet nu.

Jag söker lite jobb och får nej.

Jag kollar på läghenheter och förlorar budgivningar.

Livet är liksom på paus och jag hittar inte den förbenade playknappen!

Kan en fika med en god vän från förr lätta mitt sinne?

Man hoppas. Annar blir jag tvungen att baka scones i kväll och avnjuta dom med fem sorters marmelad och cream cheese. Det blir jag nog tvungen till i alla fall, verkar det som.

-Vilket är ditt favoritköksredskap?

Den frågan får jag aldrig. Så jag får väl helt enkelt låtsas att ni undrar så jag får lov att berätta och sjunga mortelns lov!

Jag har en stor och en liten. Båda arvegods från farmor respektive mormor. Den lilla är mest till prydnad, men den stora... den används flitigt. Just nu doftar det kardemumma i hela lägenheten. Jag bakar bullar och utan nymortlad kardemumma blir vetebrödet bara hälften så bra.

Sådan mor sådan dotter

Om jag nämner IKEA för maken så får han ångest i blicken och undrar om det verkligen är nödvändigt. Jag däremot längtar dit då och då. Jag tror jag lärde mig något på alla Andris-lektioner under scenskolan. För jag blir liksom inte stressad i dylika miljöer. Jag slappnar av, andas och låter mig inte påverkas av omgivningen, går min egen väg och låter inte ens IKEA-restaurangens kö med otåliga barn och mammor störa min upplevelse.
Idag hade vi lite feberfridagmenmåstevarahemmafrånförskolanfrustration här hemma. Så jag föreslog en IKEA-tur. Maken ångestsvettades redan vid IK-, så jag var snabb med att förvissa honom om att jag tänkte lämna honom hemma och bara ta med mig dottern. Dottern tyckte det var ett bra förslag.
När vi är på utflykt funkar vi så bra, min treåriga dotter och jag. Vi har så fantastiskt roligt! Jag är ingen lekmamma, jag är en utflyktsmamma har jag kommit på.
Först har vi resan dit: tvärbana och tunnelbana. Nötter och russin på vägen. Och så får jag en chans att prata med min lilla, höra vad hon tänker på.
Sedan är det själva målet: IKEA. Lite lek på barnens IKEA. Sängprovning är roligt. Och så kan man krama sig igenom hela gosedjurssortimentet för att leta reda på den gosigaste figuren. I restaurangen kan man äta köttbullar för nästan inga pengar alls och fylla på sitt glas med lingondricka hur många gånger som helst. Och glasspinne på det, fast vi bara äter glass på fredagar egentligen. Busigt värre. På toan finns små handfat till dotterns förtjusning.
Och ja, jag hinner shoppa också. Dottern väljer färger på våra nya handdukar och ser till att den korta listan vi hade med oss växer. Till slut är den gula kassen så tung att den välter vagnen. Sådant är också skoj!
Vi orkade inte gå till tunnelbanan efter vårt shoppingäventyr utan tråcklade oss hem via bussnätet. Äventyr, det också.
Vad vi handlade?
Badlakan, handdukar, en bricka till dottern, en mysdress till mamman (lila velour på familyavdelningen 249:-, ett fynd!), täcke och påslakan till dottern, en glaslampa till köket (röd. halvporrigt enl. maken) våtservetter, batterier, tyg (såklart. jag kan inte gå förbi tygavdelningen utan att köpa några meter fint tyg) tidskriftsamlare till makens bokmanuskript och säkert 25 andra småsaker som redan absorberats av hemmet.

Höst igen.

Med stor tapperhet sväljer mitt lilltroll sin vidriga medicin. Kåvepeninsmaken kan inte döljas med någon slags fruktessens, det är omöjligt. Belöningen för bragden är fyra st nonstop i valfri färg som ätes med andakt. Det är ju inte lördag.

De finns inte!

De där kaffekopparna som jag skrev om för några dagar sedan. Som jag fick av mamma. De finns inte!
Jo, mina exemplar finns, men när jag söker hela webben efter fler så har jag förstått att det kommer bli ett omöjligt uppdrag.
För vet ni vad koppen heter?
ROSNBRUN! Och precis som namnet antyder så är rosen på koppen brun. Men mina koppar har grön dekor och den varianten borde ju då heta ROSENGRÖN?! Men icke. Det porslinet existerar inte. Mycket mystiskt.
Jag har lyckats hitta en enda bild på mina koppar, men då under namnet rosenbrun. Och bilden återfanns på en asiatisk blogg...
Kanske sitter jag på riktiga rariteter? Kanske är kopparna en potentiell guldgruva?
Hur som helst är de grymt härliga att dricka nybryggt kaffe ur.

Det var ju inte så här det skulle bli.

Vi skulle titta på de två treorna och inse hur mycket mer för pengarna vi får i DDR-Årsta. Det var så det skulle bli. Förnuftigt skulle vi nicka till varandra på visningen och enas om att ytan är viktig och att här skulle vi kunna bygga oss ett hem att leva i ganska länge.
Hur det blev?
Jo, först gick vi och tittade på den på tok för dyra lill-trean som ligger idealiskt till i Årsta. Från balkongen kunde man nudda vid grenarna till ett biggaråträd. Sovrummen låg i fil med en dörr emellan så att lilltrollet när hon vaknar om natten enkelt kan ta sig in i föräldrasovrummet. Köket hade de gamla luckorna kvar och faktiskt skulle vi kunna flytta in rakt upp och ner utan att måla en endaste list. Det går en promenadväg ner till den skola vi sedan tänkt till trollungen precis bakom huset... Inte en endaste farlig gata behöver korsas och har man håltimme kan man enkelt springa hem. Vi var de enda på visningen.

I DDR-Årsta var det knökat med folk på visningen. 7:e våningen gav P svindel och väggarna var krackelerade. Fönstren krävde skrapning och målning, liksom varenda list i hela bostaden. Så också tak, väggar och dörrar.
Köksfönstret hade utsikt mot en parkering och vi hade lite ont i magen när vi gick där ifrån. Det går inte. Vi har konstaterat det förr och gjorde det alltså igen. Det funkar inte, det är för grått. Hjärtat måste gå före förnuftet i denna fråga.

Nu måste jag försöka glömma den lilla perfekta trean, för vi kommer inte ha råd med den. Om det inte sker något under och vi är de enda budgivarna... Troligt va?

Längtan till något annat.

Så är det söndag igen. Söndag är lägenhetsspanardag. Ett välplanerat schema för att hinna både leka i lekparker, äta korv med bröd vid Årstas bästa korvmoj och givetvis spana in några treor.

Idag ska vi titta på två diametralt olika bostäder. Eller, nej. De är inte så olika, men det skiljer 700.000 i utpris på dessa bostäder där den ena är på ca 65 kvm och den andra på 74 kvm. Den på 65 kvm är dyrast.

Vad är det då som gör denna utprisskillnad?

Jo, den mindre ligger i närheten av Gullmarsplan i ett funkishus. Den större ligger i höghusområdet här i Årsta. Ful-Årsta eller DDR-Årsta som det kallas i folkmun. Geografiskt skiljer det egentligen inte många minuter mellan bostäderna. Vår nuvarande bostad ligger väl mittemellan dessa två (närmre den lilla). Men det är milsvid skillnad i mysighetsfaktorn kring husen i fråga.

Och då blir det lite problem... för nog vill vi ha ett mysigt boende med ett rum till, men vi har egentligen inte råd med den där lite mindre trean som ligger bättre till. Kan vi trivas i DDR-Årsta? Kan vi må bra i en ypperligt planerad trea i ett fult område?

Fortsättning följer...

This is me!

Spana in bruden:

Hon heter Truffles och är en av de roligaste röster jag någonsin dubbat! Serien (Chowder Show)är fullständigt galen men genial och sänds på Cartoon Network till min stora sorg, för detta är en serie jag gärna hade sett. Men inte utökar jag mitt kanalutbud bara för den saken skull.

När jag är på lite halvrisigt humör så blir jag glad bara av att tänka på detta rivjärn till madame.

Det är skillnad på kaffe och kaffe

och ska det drickas hemma så smakar det bäst bryggt i finfina porschebryggare vi fick i bröllopspresent för ganska precis tre år och en dag sedan.

Men... den allra största skillnaden gör vad du serverar kaffet i. Muggen har länge dominerat detta hem till vardags. Till fin bjudning har dock Rosenthalkopparna från mormor åkt fram.

Men nu... nu har dessa skönheter flyttat hem till mig och de ska banne mig användas varje dag! Vi pratar Gustavsberg och Mr Lindberg. Vi pratar mammas första egna kaffeporslin. Vi pratar porslinet jag som barn tyckte var pinsamt fult.

Nu är jag så ända in i själen glad över dessa härliga koppar!

Springer du av en händelse på fler koppar, så tänk på mig! (Kvar finns bara fem koppar men åtta fat)

Triumf!

Regnet vägrade ge med sig, men jag är lika envis.

Trots hällregn lyckades jag skrapa ihop några liter underbart röda bär.

Kall, dyngsur och om möjligt ännu mer förkyld bärgades triumfen till stora syltgrytan.

Jag misstänker att varje gång jag plockar fram lingonsylt under vintern så kommer jag också servera historien om vilken möda det var att få ihop till dessa burkar...

Framåt!

Förkylning men underbar höstsol.

En granne som kommer med nybakade kanelbullar bara sisådär en torsdagkväll.

En dotter som visar hela barnyogaprogrammet på köksgolvet när hon egentligen borde sitta på sin stol och äta kvällsmat.

Goda vänner på promenadavstånd och te på balkongen.

Flaskan med det rosa bubblet som jag fick av A i en guldfärgad påse.

Skit på tv, men en charmig make.

Det stretar bara lite i ärret.

Imorgon är det konstutställning på Årsta torg. En vän visar sina verk.

På det hela taget ett rätt ok liv.

Ett friskhetstecken...

Är att jag börjat tänka på goda saker...

Som till exempel inkokta gråpäron på mormors vis. Inga krusiduller, bara gråpäron, socker, vatten och lite tid.

Ett gråpäronträd i närheten är givetvis en förutsättning, alt en syster med bil som kan köra päronen till den konvalecenta systern. Tack!

Det doftar ljuvligt!



















Och som den goda moder jag försöker vara så har jag givetvis flera bollar i luften.
Plättlaggen som jag ärvt efter gammelmormor Elma är en klar favorit i köket.

Och nog är det lyx att kunna lägga hemkokt (plockat av dotra och mig) vildhallonsylt och blåbärssylt.