pulshöjare

Idag har jag gjort något läskigt. Inte tandläkarläskigt. Mer... alltfårinteståochfallameddethärmendetkännsså-läskigt.

Och vad som än sker kan jag faktiskt säga, jag gjorde mitt bästa och det bästa var bra. Sedan om det inte räcker hela vägen... ja då är det så.

Skyhög puls. Jag har nog en mental feber.

tålamod, en dygd...

Om du inte har begåvats med en ängels tålamod kommer här ett litet råd:

Köp inte bättre begagnade IKEAmöbler på blocket. Gör det bara inte.

Risken är nämligen stor att det du köper saknar 7 skruvar och kanske även ett gäng delar väsentliga för funktionen. Dessutom kan du inte räkna med att du får med dig någon monteringsanvisning. Har du riktig otur så finns inte anvisningen heller publicerad på nätet. Så kan det vara.

Om du nu gör det i alla fall bara för att det är så billigt, se till att ha ett stabilt äktenskap. Det är lätt hänt att det blir konflikt gällande "fyndet" och hur i hela friden det någonsin ska bli en fungerande möbel av det.

Ett välfyllt barskåp kan också vara en fin backup inför dylika situationer. Ofta behövs något stärkande efter att du antingen gett upp eller varit osedvanligt kreativ.

Har jag hört.

jag lever

men jag skriver väldigt lite. Här. Kanske för att allt är i förändring och jag liksom inte hittar ord att beskriva allt. Det låter liksom märkvärdigare än det är. Så därför har jag haft bloggpaus.

Men spännande saker händer. Jag söker jobb, blir kallad till intervjuer, bokar möten för att skaffa uppdrag för firman jag försöker få igång, filar på idéer, skriver manus. Författar arga brev till Lilltrollets förskolechef (igen) och har agendan fulltecknad av sådant som känns bra. Liksom på väg. Det känns nytt. Att vara på väg.

Så - jag lever. Jag jobbar för sådant jag vill ska bli. Och kanske kan något av det faktiskt bli? Jag hoppas det. Verkligen.

I detta nu

så lider sommarens ledighet mot sitt slut. Och orken går mot samma håll. Att vara ledig är intensivt. Speciellt om ledigeten tillbringas med ett lilltroll som tycker att varje sekund från förskolan är en fest och bör levas som en sådan. Det finns liksom ingen hejd på energin hos henne. En dag utan evenemang på agendan är en bortkastad dag för henne.

Hennes tioitopplista ser ut så här:

*Gröna Lund

*Eriksdalsbadet

*Sjö/havsbad

*Lek med bästisen M

*Skansen. Om hon får rida och åka lite karuseller. Djuren är hon måttligt intresserad av.

*Låna Stina och gå promenad i Årstaskogen. (Stina är en hund)

*Andys Lekland...

*Gå till någon avlägsen lekpark där vi inte brukar vara

*Leka med playmobil/barbie med pappan

*Titta på prinsessan och grodan för sjuttifjortonde gången

Gärna ska två av ovanstående aktiviteter kombineras samma dag.

Om en liten vecka börjar någon slags vardag igen. Ska bli både skönt och sorgligt. Jag kommer sakna att vakna upp till ännu en dag där allt kan hända. För så är det nu. Vi planerar inget. Det blir som det blir. Och det blir intensivt. Och väldigt bra.

Bara så ni vet varför.

Sommaren, den korta, ljuva, intensiva. Jag har inte haft tid eller ro att blogga.

Jag tog liksom ledigt från allt - utom mitt lilltroll.

Vi har:

Vunnit på chokladhjul

Testat märkliga gigantbadbollar liksom inifrån.

Fångat gammelgäddan!

Njutit ljumma sommaraftnar i Vadstena.

Ätit snask så tungorna blev blå!

Därför har det varit lite tunt med blogginlägg från mig. Bara så ni vet.

Intet är som väntans tider...

Alltså, det är faktiskt rätt spännande att följa sitt pakets väg genom Europa via budfirmans webbsida. Spännande och nervöst. Ska paketet hinna fram i tid? Annars blir det en dryg väntan.
På måndag åker vi till Vadstena, Lilltrollet och jag. Sedan drar vi vidare till torpet. Det vore najs att ta med ipoden som resesällskap till Lilltrollet. Det vore trevligt för mamman att få med sig en sprillans ny Macbook att leka med. Det vore skönt att veta att paketet slipper bo i någon lagerlokal i 14 dagar i väntan på vår hemkomst.
Aviden hämtade jag igår. 4 st blanka skivor i lila fodral. Minimala instruktioner. Jag tittar på paketet och förundras över tekniken. Ett helt redigeringsprogram på några skatskrämmande blanka runda tingestar? Är det möjligt? Och är det möjligt att det är lika busenkelt att installera som den tunna manualen ger sken av?

Idag har jag massor jag borde göra. Men jag är fjättrad vid hemadressen tills dess budfirman anlänt. Till sällskap har jag Lilltrollet. Hon fick sluta en dag tidigare på förskolan pga kräksjuka som härjar. Och något sådant har vi inte tid med. Vi ska till fadern och maken. Hon längtar, jag längtar. Han längtar.

Ute skiner solen. Det är lite barndomssommar kring det hela. Strålande sol, nyklippt gräs, prunkande rabatter och lediga dagar. Jag tillåter mig att njuta som planerat.

Denna vecka har jag...

investerat i en...

Fått besked om att min...

finns att hämta på butiken i Aspudden.

Så nu kan jag börja skapa!

Som grädde på moset klickade jag också på köp för en...

Till mitt försvar fick jag löjligt bra rabatt eftersom jag är student. Och när man liksom ändå spenderar mer är man egentligen har, vilket typ aldrig händer annars, så kan man ju se till att göra det rejält, tänkte jag. Logiskt, eller hur?

Nu hoppas jag bara innerligt att mina appleppryttlar levereras innan lilltrollet och jag åker till maken i Östergötland. Det kan vara på snöret.

Sommar i sanning

Och jag kan inte låta bli att undra om det här är en sådan där dag som hon kommer minnas resten av livet? Som hon kommer tänka tillbaka på och le? Om hon kommer minnas känslan av trötthet i kroppen, så som det känns när man är 5 år och lekt timtals i vikens ljumma vatten med favoritkusinen? Och kommer hon som jag få ett litet barn att följa genom livet och därigenom få återuppleva det igen? Jag hoppas det. Det vore fint.

Belöning.

För goda studieresultat och idogt slit.
Det är motiveringen till den belöning jag gav mig själv.
Belöningen bestod av att jag befriade mig och min familj från epitetet: enda familjen i grannskapet med tjocktv.

Nu bor det en platt sak på tv-bänken. Platt och lagom stor.

Lilltrollet dansade runt och skanderade: nu har vi en sån som alla andra!

Ja, man kan väl inte vara nyutbildad producent för tv och leva i medeltiden. (Att vår radioapparat är från 50-talet bryr jag mig inte om.
Och någonstans är det ett estetiskt ställningstagande också. Radion från 50-talet är snygg. Det var inte tvn från 90-talet.)

Sommar.

Vad vore en sommar utan ett inledande besök på AF? Ja. Så är det. Nu igen.
Igår - hyllad och nyexaminerad.
Imorgon - inskrivning på AF Kultur.

Men det här måste det bli ändring på. Jag har ingen lust att inleda varje sommar så här. Jag funderar på att bli min egen. Starta firma. Men den funderingen ger mig fjärilar i magen och lätt yrsel. Så kommer tvivlen. Kommer det fungera? Kommer jag kunna försörja familjen? Eller blir det pannkaka av allt?

Så jag tar sommaren som tid att fundera. Fundera på hur jag ska ha det i livet? Vad jag vill och hur tusan jag ska uppnå det.

I fredags när jag kom hem hängde ballonger på dörren. Lilltrollet och mormodern tog emot i dörren. Lilltrollet iklädd finaste klänningen, prinsessdiademet och det mest luriga leendet jag sett.
Hon tog mig i handen och ledde in mig i bostaden. Serpentiner, ballonger, banderoll och blommor. Jag fick svårt att andas. Så fint! För mig. För det jag åstadkommit.
På bordet rosa champagne och jordens härligaste buffé! Men hur mycket mat tror min mor egentligen att jag kan äta? tänkte jag...
Så knackar det på dörren och där står min far! Ja då började jag nästan grina igen.
Sedan kom min faster, min kusin, min syster och hennes barn.
Storfest, blev det. Överraskningsstorfest. För mig.

Och imorgon - AF. Tvära kast.

Men jag har en magisterexamen i området scen och medier. Det har jag. Och det känns gott!

Jag. En fil mag.

Idag vaknade jag som Magister minsann! Jodå, min uppsats är godkänd och därmed har jag tagit mina sista poäng.

Snart stundar ledighet och ovisshet. Ledigheten längtar jag efter - ovissheten struntar jag i.

Livet går vidare

trots att maken som vanligt dragit till annan ort för att spela sommarteater. Men innan han for var det mors dag. Vi fikade på ett grönskande Dianelund och jag fick en bukett favoritblommor av lilltrollet.

Solen.

Nu är det sommar på riktigt, sa lilltrollet då hennes far sa adjö. För sommarteater spelar man på sommaren och det är det pappa ska göra.

Så nu är det sommar.

Jag grillar var och varannan kväll.

Kan inte låta bli.

Och nervösa mammor blir också omhuldade.

Litet troll på sjukhus.

Det var igår. Nu studsar hon runt i vår lägenhet med smurfpitchad röst.

De läker snabbt, de små.

Tur.

repris

I maj för snart ett år sedan opererades Lilltrollet. Jag skrev om det i bloggen. Här och här. Allt gick fint. Jag bröt ihop litegrann när hon sövdes. Förbannade makens jobb som gjorde att han inte kunde finnas med som stöd.

Imorgon opereras hon igen. Lite större ingrepp. Vi ska stanna över natten för observation. Tanken med operationen är att hon ska slippa sin jobbiga krupphosta vid förkylning, samt att hon ska sova bättre, utan snarkningar.
I år är maken hemma. Vi är två föräldrar som kan avlösa och avlasta. Hålla ihop varandra. För det är satans så jobbigt att se sitt barn sövas.
Stackars Lilltrollet ska fasta från kl 8.30. Vi ska vara på Sophiahemmet kl 14.30. Hennes blodsocker kommer vara lågt och humöret i samma nivå.
När vi kommer hem på tisdag väntar henne en efteroperationenpresent. Det fick hon förra gången och det förväntar hon sig igen. En cykelsits till dockan stod överst på önskelistan, och det ska hon få. Plastig, ful och precis det hon vill ha.
Själv tar hon det hela med ro. Det är mest mamman som är nervös.

Vardagsmysterie

Vad skulle du göra om en sådan här damp ner genom brevinkastet en helt vanlig söndag? Utan meddelande.

Själv rusade jag mot dörren, slet upp den och spanade som om någon lämnat en handgranat på hallmattan. Utan resultat. Den mystiske kexchokladmänniskan var borta.

Maken skrattade när jag vägrade äta en enda liten smula av den potentiellt förgiftade godsaken.

Men vem tusan vill ge oss snask bara så där?

Nej, vi har inga kända fiender. Heller inga kända välgörare. Så jag är fortfarande skeptiskt till att smaka. Men lilltrollet och maken äter med god aptit. Utan att bli sjuka.

Nu en vädjan till den som lämnat kexchokladen i vår brevlåda: Ge dig tillkänna. Jag lider av att inte veta.

åter i verkligheten

efter en utflykt till mitt egentliga yrke.

Denna gång iklädd rollen som Idol.

Och vet ni, jag har haft roligt! För första gången på länge har jag åter upplevt det magiska i yrket. Faktiskt blev jag lite sugen på det igen. Konstigt och härligt.

Det startar liksom något kemiskt i kroppen när studiomannen räknar ner och så är det dags. Röda lampor på kamerorna lyser. Tänka på blickriktningar, placeringar. Återupprepa exakt så det går att efterredigera.

Jaha. Ett år senare och tusen erfarenheter rikare är jag nu åter skådespelare. Fast nu kan jag redigera bild och ljud också. Och skriva tv & radiomanus, planera inspelningar och leka bildproducent också. Det kunde jag inte förut.

Men vad jag ska bli när jag blir stor är fortfarande en gåta.

det där med att byta yrke...

... var ju en fin tanke. Men av någon outgrundlig anledning har jag skådespelat mer i år än jag gjort på länge. Orsaken är att skådespelare behövs i alla våra små projekt på skolan, av min klass och andra utbildningar. Och när behovet uppstår och jag finns på skolan (=gratis arbetskraft) så blir jag plötsligt väldigt eftertraktad.
Vårt eget stora slutprojekt, det som jag skulle skriva manus till, vara projektledare till och mixa, i det projektet ska jag nu göra huvudrollen pga att vår tilltänkta skådespelerska plötsligt blivit sjuk. Och jag skådespelar även i det inslag som ska kombineras med projektet. Det kommer se ut som om jag är den enda skådespelaren på jorden, eftersom jag dyker upp i bild överallt! Och i klasskamraternas projekt gör jag rösterna i deras bildsaga.
Imorgon gör jag radioteater med radioeleverna.
Ett år på skolan för att vidareutbilda mig har alltså istället blivit ett års studielån för att göra det jag redan är bra på. Märkligt.

H*J*Ä*L*P

Jag behöver hjälp.
Hjälp med att få tummen ur & att få upp entusiasmen.
Jag vet inte riktigt var den tog vägen (entusiasmen alltså, tummen sitter där den ska) och jag behöver den mer än någonsin om jag ska orka den här sista tiden på skolan. Missförstå mig rätt, jag älskar min utbildning och är tacksam för den här chansen.
Men...
Det vi gör just nu är liksom inte det jag vill göra i framtiden. Och likväl ska jag lägga många veckor och mycket energi på just detta projekt som väl är att ses som ett slags examensarbete.
Jag längtar efter ledighet, efter små finurliga projekt och sköna sammarbeten. Efter lite flyt och lite inspiration.
Mina pappershögar här hemma vittnar om min bristande energi. De växer som dammråttorna i hörnen och ger mig dåligt samvete vid blotta åsynen. Ibland rättar jag till tornen så att de inte ska rasa. Men annars gör jag ingenting här hemma.
Jag låter maken städa, tvätta, diska, natta Lilltrollet, hämta och lämna på förskolan osv.
Jo, jag ser till att räkningarna blir betalda när maken påminner mig om det. Det gör jag. Men annars är jag en oengagerad och oinspirerad mamma och hustru också.

Så hur tusan ska jag få upp lite entusiasm för mitt slutprojekt? För får jag mer lust till det sköter liksom det andra sig själv.

vitt och grönt

Ja, jag bor i Bajenland. Fotbollspojkarna har sin träningsplan här i mina trakter. Men det var inte det jag tänkte på med rubriken (även om det är passande just idag då de precis tagis SM-guld i bandy). Jag tänkte mer på vädret, denna outsinliga källa till kallprat.

Men den här helgen har verkligen bjudit på både grönt och vitt. I lördags gassade solen så pass att de enorma snömassorna utanför vårt fönster plötsligt försvann & blottade den gröna gräs/mossmattan under! Vi tog fram Lilltrollets sparkcykel och tillbringade någon timme eller två nere på torget. Hon sparkade runt i vattenpölar och grus och tjöt av glädje att slippa överdragsbyxor och mössa. Kön till korvkiosken ringlade sig lång. Men maken kirrade korv till oss alla och så käkade vi lunch på en bänk i solgasset.

-Bästa lördagen på evigheter! utbrast Lilltrollet och log med ansiktet clownmålat av ketchupen.

Jag njöt. Kände hopp om livet.

Bara för att vakna upp till dagens grådask med åtföljande snöfall. Suck. Allt grönt blev vitt och Lilltrollet ylade -Neeeeej! Det ska vara vår nu! men snön vägrade lyssna.

Vi tog vår tillflykt till Folkets Husbiografen på torget. Lilltrollet sneglade på den blöta kalla bänk där vi igår satt och njöt och undslapp ett -Hmpf...

Sedan visade bion Alfons och Milla. Samma två korta filmer två gånger i rad. De hade fått fel rullar, informerade den mycket trötte maskinisten när publiken protesterade. Jaja. En utflykt blev det i alla fall. Sedan blev det Memory på vardagsrumsgolvet. Lilltrollet vann hela tiden. Även när hon inte vann. Hon är ingen vidare förlorare, den tösen.

Nu läser Maken boken "När Greger blev skalbagge" för Lilltrollet.

Någon slags Kafkavariant för barn, tror jag. Själv funderar jag på att plocka fram spikmattan för att leka fakir ett tag. Jag vet inte om det fungerar så väldans värst, men det är skönt att späka sin kropp ibland.

Ny vecka imorgon.

Bjuder på en bild från förra helgen. Det har varit svårt för de vilda att finna käk i vinter. Den här hade förirrat sig in på vår innergård och stod och bankade nosen mot vårt vardagsrumsfönster för att ta en tugga av krukväxterna där.

Snart måste det bli vår på riktigt.

...

Jag är lite för trött för att orka uppdatera här. Hjärnan orkar inte formulera en enda vettig tanke utanför skoltid.

Jag är en tråkig, blek och glåmig mamma nu. Med massor av måsten.

Längtar efter semester.

En fiffig sak

...med att sätta upp en fototapet på insidan av dörren till toaletten föreställande en söderhavsstrand och palmer är att den förut så tråkiga gulbeiga plastmattan plötsligt ser ut som finkornig sand! Man kan leka Robinsondeltagare medan man gör vad man nu ska där att göra, men med rinnande vatten och vattenklosett. Och utan kameror.
Bildbevis? Ja men jag har inte tid att fotografera nu. Jag lär mig att bildproducera, filma i trekamerastudio och skriva bildmanus. "-Klipp till kamera tre... NU! Mixa till kamera ett... NU! Bildproducentens makt är förförisk. Alla gör som jag säger, till skillnad från hur det är på hemmaplan. Gissa vad som händer om jag använder samma typ av kommando här hemma.

Mamman:

Tvätta händerna... NU!

Lilltrollet:

...

Vrak.

Eller strandad val. Mager sådan. Det är jag. För när plikterna hopar sig vad gör jag då? Jo, jag ser till att boka upp mig lite mer. Gå ut med tjejerna och åka till badhuset med lilltrollet. Är det konstigt att jag vaknar varje natt runt två och grubblar på skolarbetet? Troligtvis inte. Jag jobbar så hårt på att ledig tid ska vara ledig att jag i sömnen (eller ickesömnen) försöker lösa problemen jag skjutit framför mig.
Det komiska i det hela är att varje natt kommer jag på hur jag ska komma vidare med det tv-manus jag just nu kämpar med. Men sedan när morgonen gryr är det som bortblåst. Snacka om bortkastade vakentimmar. Jag vet, papper och penna eller kanske diktafon vid sängbordet. Men ärligt talat betvivlar jag att mina nattliga lösningar är speciellt bra eller användbara. Jag tror min hjära tillslut bara vill att jag ska sova och så sänker den ribban för vad som faktiskt är bra. Ni hör vilket tillstånd jag är i - separerar mig själv från hjärnan.

KAOS

På tunnelbanan mot skolan. Makens Chilienska släkt 9 mil från epicentrum har klarat sig. Lättad efter dagar av oro. I väskan ett manus skrivet i kaos som ska upp till granskning. Tid över. Jag mobilsurfar lite. Vilka märkliga statusuppdateringar på fejan, tänker jag. Emil. Vad är det med honom. Det låter som han är...

Hur undgick jag att se löpsedlarna som skrek ut budskapet? tänker jag. Är jag så i min värld att jag inget ser? Eller var det så otänkbart?
Han, nybliven far.
Vi var aldrig nära vänner. Men plötsligt ser jag framför mig, så klart, hur han satt i skolans slitna soffa vid intagningsprovet. Så nervös att jag fick bjuda på en novalucol. Jag ser hans blick, hans leende.
Han lever inte längre. Han orkade inte leva längre.
Och det är så sorgligt att det blir svårt att andas.
Lika ung/gammal som undertecknad. Mitt i livet. Nybliven far.
Mina tankar går till hans familj.
Manuset blev hårt kritiserat och jag kunde inte bry mig mindre. Jag vill bara hem och krama om de jag håller kär.

Chokladfågel

Somliga dagar blir frukoststunden något mer lyckad än andra. Som denna. Lilltrollet spillde Oboy på bordet. En klockren fågel uppenbarade sig omedelbart. Vad betyder detta måntro?

The answer is:

Kälke

Bild lånad från www.barn-fritid.se

Precis en sådan här, fast med gul plast fann jag på vår nyöppnade lilla secondhandbutik för barn på torget. No more trasiga pulkor till dagis!
Och hopfällbar är den också. Behöver jag säga mer?

Varde ljus!

& det blev ljus. Tack vare denna stora vackra lampa. Tradera så klart. Maken imponerades av min slipade budteknik.

Nu pryder den sin plats i vardagsrummet där det tidigare hängde en allt för lång takkrona från min fars föräldrahem. En synnerligen vacker takkrona med pressade blad i de små fina lampskärmarna, men icke lämpad att hänga i en lägenhet med lågt i tak. Gäster över 180 cm fick nogsamt passa huvudknoppen vid passage. Eller, inte bara gäster. Maken riskerade dagligen skalpen. Nu kan man vara 2.10 utan att riskera skador.

Den vackra takkronan hänger nu ovanför sängen i sovrummet. Den enda som riskerar skador av den där är Lilltrollet som ibland våldsamt och högt begagnar sängen som studsmatta.

Istid.

Buskarna utanför vår entré är nästan inkapslade i is...

Isen i buskarna fick mig att lyfta blicken uppåt... Meterlånga istappar varav några hade gått av.

Lilltrollet hittade bitar av de halva istapparna... Precis utanför vår entrédörr. Lilltrollet tyckte det var kul, jag tyckte det var läskigt. Vi tar en annan väg ut ur huset nästa gång.

Ny kvällskompis.

En redig tebalja. Det måste man ha.

Te och smörgåsrån är måsten i livet.

Sömn.

Alltså det här med sömn och sömnbehov. Hur stort kan man ha utan att klassas som sjuk? Jag tycker jag sköter mig exemplariskt. Äter ordentligt, får kanske något mindre motion än jag borde, stressar bara lite och dricker måttligt, nej småttliga mängder alkohol. Ändå strejkar systemet. Åtta timmars sömn, borde inte det räcka? Jag får åtta timmar varje natt. Ibland mer än så. Lilltrollet sover bra om nätterna. Lik förbenat går jag runt som en zombie och känner mig sjukt trött.
Vintern, säger du nu. Det är vintermörkret som gör det.
Tja. kanske spelar det in, men vad mer kan jag göra än att nypa åt mig lite dagsljus (=sitta i redigering vid ett stort fönster)?
Är det åldern?
Så förtvivlat gammal vet jag inte om jag är, även om jag börjat känna av ett visst förfall.
Jag känner inte att det är sökadoktorläge än, men jag blir lite fundersam och jag tycker det är så trist att ständigt gå runt i en trötterdimma.
Eller är det så att mina stackars gråa just nu arbetar på högvarv för att omfatta alla omöjliga möjligheter med Avid? Kan så vara.
Nu ska jag natta Lilltrollet. Helst utan att somna själv. Önska mig lycka till...

Som alla andra.

Veckan på väg mot sitt slut. Lilltrollet har anammat tv-reklamens bud om fredagsmyyys. Den heliga fredagen. Upptakten till helg. Intensiva dagar två som ska kompensera veckans annars inrutade schema. Två fria dagar som borde varit tre för att jag ska hinna slappna av.
Något gott att äta. Vin till mamman och pappan. Lingondricka till Lilltrollet. Lek i vardagsrummet. Legobygge och dessertost. Familjetv och pigg unge. Trötta vårdnadshavare som somnar samtidigt eller innan barnet. Ja, vi är som alla andra. Kanske har vi lite färggladare tapeter, men annars är vi väl som de flesta småbarnsföräldrar.
Och hon längtar, mitt Lilltroll. Längtar efter vetskapen att imorgon är det sovmorgon. Långfrukost i pyjamas och kanske till och med kokta ägg. För henne är två dagar lång tid. För mig är det kort. På tok för kort.
Så fredagen är helig.
Det fanns en tid innan Lilltrollet. Jag minns den som en film jag en gång sett. En tid då fredagarna var som alla andra och lördagen var veckans fredag. Det blir lätt så när man jobbar på scen. Lilltrollets far och jag jobbade ofta på olika ort och lördagen vad dagen då vi eventuellt kunde sammanstråla igen. Bad i badkaret. Vin. Middag kl. 22.00. Småprat till långt in på småtimmarna. Sovmorgon i ordets rätta bemärkelse. Sova tills man vaknar. Kanske kl 11.00. Ligga kvar i sängen och dra sig. Det är år sedan.
Och nu menar jag inte att jag längtar tillbaks till den tiden. Det går inte. Jag kan inte längta till något som skulle betyda att Lilltrollet aldrig gjort entré i vårt liv. Men jag kan med värme minnas tiden och på något sätt förstå vilken betydelse den haft för oss i vår relation. Nu när tiden för tvåsamhet är starkt begränsad kan jag plocka fram sådana här minnen och med ett leende konstatera hur bra vi klarat transformationen till vårt nuvarande liv. Och den dagen Lilltrollet och eventuellt syskon blivit flygga så tror och hoppas jag att den tiden återkommer i ny skepnad.
Tills dess ska jag vårda fredagsmyyyset med Lilltrollet. Leka med lego i vardagsrummet samtidigt som jag sippar på ett glas rött och tittar på min helgtrötte make. Somna med näsan inborrad i Lilltrollets mjuka, lena nacke och insupa doften av vår kärlek. Och minnas hur vi hamnade här och hur fantastiskt det ändå är. Jag ska sluta stressa över helgens korta timmar och försöka ta tillvara dem.
Lättare sagt än gjort.

SMHI spår snö

och jag tvingades återigen ge mig ut på pulkajakt.
En blå sak, dubbelt så dyr som den förra, fann jag i stadens stora leksakspalats.
Ingen reklamation detta år, sade den glade kassakillen när jag berättade om vår förra pulkas korta livstid. Hmpf, tänkte jag och sparade kvittot på säkert ställe. Vi ses snart igen.

Och pulkan var ful och fel menade Lilltrollet när jag släpat det knallblå plastmonstret hem genom kollektivtrafikens allra mest ocharmiga tidpunkt.
Må så vara tänkte jag. Men den går ändå snart sönder.

Sedan stekte jag plättar och agerade god moder. Tålamod. Mitt nya mantra när Lilltrollets yl sätter lägenhetens väggar i gungning. Tålamod.

10 dagar.

Så länge håller en pulka inköpt på Stadium.

7.90:- per dag för att dra lillfisen till förskolan.

Ska det vara så?

Var det så när jag var liten? Alltså att en pulka höll endast 10 dagar?

Inte undra på att det är gapande tomt i pulkahyllorna. Om varje hushåll tvingas köpa ny pulka var tionde dag så går det åt en hel del.

Nästa år blir det en snowracer. En stiga classic.

(bild lånad från stigagames.se )

Om man har en blogg...

...så kanske man borde uppdatera den ibland?
Ok. Så här är det. Jag kanske inte borde ha en blogg. Min hjärna är överfylld av skoluppgifter. Jag gör omvärldsanalyser, träffar höga höns från ställen där jag gärna skulle arbeta i framtiden, jag lär mig kamerateknik, pratar utvecklingspsykologi, intervjuteknik, lär mig redigera, och planerar kommande uppgifter. Sedan lagar jag middag, nattar sömnovillig 4,5 åring, fastnar i vissa forum och ojar mig för allt jag inte hunnit med.
Emellanåt drömmer jag om framtiden och hoppas och tror starkt att det blir bra det här. Att jag faktisk är på väg någonstans. Ibland undrar jag vad jag håller på med.

Och ute på gatan tittar jag uppåt. Istapparna är längre än Lilltrollets önskelista inför jul och plåtslagare är kanske det yrke man skulle satsat på.

Och ja. Det är nya färger på bloggen. Jag tyckte jag behövde det. Jag fastnar så lätt i grönt. (Se bara på våra tapeter här hemma...) Får se hur länge jag står ut.