Idag.

För dom som fattas oss.

Vi glömmer inte.

Jag skolkar...

Busigt värre för ett kontrollfreak som jag.

Musikmuséet. Där har inte Lilltrollet och jag varit sedan hon bodde i min livmoder. Då reagerade hon kraftigt på ljudet av Didgeridoo. Nu intresserade hon sig främst för stråkinstrumenten & mikrofonen.

Jag, en organisatör.

Så får äntligen den där hyperorganiserande och planerande sidan av mig plats ordentligt.

Först: Manusförfattande. Enligt strikt schema. 13 sidor som ska bli 15 minuter långt. Inte en sekund längre.

Sedan: Produktionsplanering. Rollbesättning. Inspelningsschema. Rekvisitalista och sceneritänkande. Allt uppspaltat på papper i tabellform. Såklart.

Idag: Kollationering med ensemblen. Instruktioner och information. Sprida entusiasm och trygg stämning.

På måndag: Inspelning. 3 h i studion. Logistik. Hämtande av barnskådespelare. Nyttjande av produktionsassistent. Regi.


Det kan vara så att jag är född till det här.
Som skådespelare kände jag alltid att jag la mig i allt. Och att det inte alltid var önskvärt. Som producent och regissör krävs det att jag gör det. Tänk om jag börjat hitta hem?

Detta har hänt:

Jag har varit lite lagom sjuk. Ni vet sådär så man inte är dödssjuk utan bara lite hängig. Detta givetvis under en vecka då skolarbetet faktiskt tillät hemarbete.

Sedan frisknade jag till när P tog med sig lilltrollet till Lindesberg (släktbesök). Jag har alltså varit barnfri och ledig i hela fyra dagar och lika många nätter. Ovanor skaffar man sig fort, har erfarit under dessa dygn som gräsänka. Jag har ätit löjligt mycket godis, soffat ihop totalt framför dumburken, spenderat sjukt mycket pengar på nöjeselektronik och haft yttepytte dåligt samvete för allt som jag borde gjort.

Idag, efter en härlig lunchdate med Måsen, fick jag dock lite ny energi. Så här har storstädats. Japp, jag våttorkade till och med golven. Sist det hände var... ja mycket länge sedan.
Imorgon kommer de hem, Lilltrollet och maken. Jag har precis börjat sakna dem och ser fram emot att få sova nära de mina igen.

Imorgon ska jag jobba hårt på den pjäs som ska vara klar till på torsdag. Den pjäs jag borde skrivit på under veckan som gått.

En vanlig lördag

när hösten är så vacker så att den gör ont.

Utflykt, vardagsflykt. Till fruktparken vid Liljeholmen.

Lilltrollet. Hon gungar högre än höstluften.

Aj!

Det gör faktiskt ont att bli så ifrågasatt som jag blev på redovisningen igår.
Det är faktiskt inte rolig med kritik som inte är konstruktiv.
Jag är banne mig under utbildning och tycker att det minsta man kan förvänta sig av inbjudna branchåhörare är en någorlunda proffsig hållning på rätt sida gränsen för vad som är anständigt att säga vid en redovisning.
Så tycker jag.
Och jobbar som ett djur för att orka resa mig tills på måndag då det är dags att starta upp nästa projekt med en av de som halshögg mig som handledare...