Rapport från ett annat liv

Det är inte mycket till värme ännu, men solens strålar letar sig ändå envist ned mellan lövträdens kronor då jag promenerar mina trehundra meter till jobbet om morgonen.
En ekorre skuttar över vägen och det strävsamma korpparet pratar med varandra medan de patrullerar sina domäner. Jag andas in syret och njuter av skogsljuden.
Snart uppenbarar sig slutmålet. Jobbet. De där vitkalkade stugorna med svarta dörrar och smideshandtag. Jag låser upp hänglåset på den stora lätt lutande brunsvarta träbyggnaden. Dörren är tung och jag måste ställa en stör som stöd för dörren så den inte slår igen om mig.
Det tar ett tag innan ögonen vänjer sig vid mörkret där inne, men snart framträder de makalösa föremålen för mig.
Egentligen är jag inte särdeles industrihistoriskt intresserad, men jag kan inte låta bli att imponeras och förundras över den gamla stångjärnshammaren från 1799. Vattenhjulen står stilla nu, men för mitt inre ser jag hur hjulet driver hjulet runt och lyfter den kraftiga stock som är hammarskaftet. Ljudet torde höras milsvida kring när den slog sina 80 slag i minuten.

Här får jag betalt för att vara.
Hit kommer människor för att beskåda den unika bruksmiljön.
Ibland kommer ingen förbi på flera timmar. Då sitter jag i solen och läser en bok. Jag har inte haft ro att läsa en roman sedan trollungen damp ner för tre år sedan.
Andra dagar hinner jag inte äta lunch. Då visar jag människor runt i byggnaderna i ett i ett. Jag talar oavbrutet om svensk järnhantering från 1600-talet och framåt. Om kolmilor och arrendebönder. Om problemen med lågt vattenstånd. Om belöningar i form av silverskedar och hustruns plikt att tvätta smedens arton linneskjortor. Om tävlingen kvinnorna emellan om vem som fick skjortorna vitast. Om Frans Karlsson och hans nio döttrar.
Och jag trivs.
Stressen och jobbångesten i Stockholm och skådespelarvärlden känns fjärran när jag äter min filmjölk med jordgubbar i de vita trädgårdsmöblerna innan jag promenerar mot jobbet.
Dottern springer fritt i trädgården och har superkoll på varenda ätbar växtlighet. Snart är det vinbärsdax. Hon provsmakar de halvmogna krusbären och hävdar bestämt att de sura karten är goda. Barnets far har fullt sjå att hänga med i svängarna.
Om kvällen när jag kommer hem är hon lyckligt skitig och trött av all lek. Fläckarna på tröjan rår inte ens galltvålen på.
Hon somnar sött efter saga och gos. Då lämnar jag och maken babylyssnaren till trollungens mormor och morfar och tar oss en promenad på tu man hand ner till den spegelblanka sjön. Det är lite kallt för kvällsdopp ännu, men senare i juli ska jag bada.
Det är inte för alltid, det här livet. Och jag tror inte ens att jag skulle vilja det. Det är en sommardröm som bara fungerar när den är tidsbegränsad. Men just nu gör den mig väldigt gott.
Jag är på tillfälligt besök i storstaden och ska snart ge mig ut på stan för att shoppa lite. Det är också roligt. Men både jag och dottern längtar tillbaka.
Kort sagt: jag har det bra.

Mammor på rymmen och lite hejdå

Igår stal jag mig lite egentid.
Eller, jag gjorde det jag borde göra oftare: jag och en god vän smet från middagsbestyren och käkade ute. Männen och barnen fick klara det där med mat, bad, tandborstning och nattning själva. Självklart var det inga problem alls!
Men varför gör jag det inte oftare?
Nåja, ekonomin tillåter inte utemiddag varje vecka - men nån gång i månaden borde jag verkligen se till att komma ut kvällstid.
Det är så lätt att stanna hemma. Det är så skönt att slösurfa framför datorn när lilltrollet somnat. Skrota runt i morgonrock. Men samtidigt så märker jag hur välgörande det är för mig att träffa en god vänöver ett glas vin och bara vara vuxen.
Varför är maken så mycket bättre på det än jag?

Bättring, säger jag till mig själv, samtidigt som jag inser att det blir fruktansvärt svårt att smita iväg på restaurang när jag befinner mig på torpet i sommar.
För på onsdag åker vi. Och på söndag börjar jag jobba!
Så nu blir det bloggpaus.
Laptopen stannar hemma.
I sommar ska jag läsa kvällstid. Dricka te och slå myggor. Ta kvällsdopp och grilla korv.
Jag tittar in då och då för att uppdatera hur det går för mig med min internetpaus, för troligt är att jag får (lite) abstinens.

Kramen på er och trevlig sommar!

Jag ska faktiskt jobba! Hjälp!

Inför stundande (tillfälliga) karriärbyte så ansåg jag mig idag tvungen att börja studera det jag snart måste vara expert på. Med start på midsommardagen ska jag med van hand guida nyfikna och kanske lite midsomarbakfulla turister i en unik industrihistorisk miljö. Jag ska berätta om stångjärnshammare och tyskhärdar, om Bagges blästermaskin och en smeddrängs vardag.
Jag förväntas berätta samma sak på engelska, om någon utomnordisk turist kommer (Hjälp! eller kanske snarare: Help!).

Min tillfälliga arbetsplats ligger gudomligt naturskönt i norra Östergötland. På många sätt är det ett ultimat sommarjobb. Mina två älsklingar kan bo med mig på mina föräldrars gård i gästhuset. Där har de tillgång till smultron, krusbär, ängar och skogsmark. En privat liten badvik med knarrig brygga står också till deras förfogande. Och är det något befinner jag mig ca 300 m därifrån. Det låter som det kan bli en paradissommar.

Men jag är lite rädd för de där turisterna. Jag förväntas kunna något - på riktigt. Det är inte som att studera in en roll. Det är årtal (jag har alltid haft jäkligt svårt att pränta in årtal) och teknikska termer. Det kommer att komma fantaster med hela sveriges industrihistoria i bakhuvudet och så ska jag stå där och låtsas att jag kan något om järnhantering i Sverige från sextonhundranånting till nittonhundranånting...

Varför är jag så väldigt bra på att skjuta saker framför mig.
Det är verkligen i grevens tid att jag sätter mig med böckerna och papprena och på allvar sätter ihop en mall för guidningen...

Livet på en pinne

utan plikter och stress.

Mallis, barnparadiset. Vino rosso eller rosado för mamman och pappan medan barnet åker gratiskarusell eller studsar sig toktrött i hoppborgen.

Vad gjorde det att solen inte strålade från en klarblå himmel? Stranden var skönt öde och lilltrollet hade fritt spelrum att leta snäckor och springa nakenfis i strandkanten.

Utmanad!

Åter i Svedala ser jag att käraste Suziluz utmanat mig att grabba närmaste bok, slå upp sidan 123 och återge mening nr 6,7 & 8 till er.

En utmaning som måste antagas!

Således: ur Dionysos och Apollon, Tankar om Teater. Dvs Keve Hjelms bok.


Märkligt är också hur en "upplyst" regissör som Alf Sjöberg, som, enligt teatervetaren Sverker R. Ek, i samtliga sina 138 inscenieringar försökte "formulera svaret på den existentiella frågan" inte en enda gång ifrågasatte sitt eget arbetssätt. Sjöberg var som bekant outtröttligt angelägen om att med "sin" teater informera mänskligheten om den nya relativistiska världsbild som Einstein lanserat i början av seklet. Samtidigt tvekade han inte ett ögonblick att genom sin stängt förutbestämda regikonception försätta skådespelaren i ett entydigt deterministiskt tänkande.

Puh!


Tilläggas skall att den bok som egentligen låg närmast inte kunde användas i denna utmaning. Astors stenar har inte så många sidor...

Varför...

...lyfter alla charterplan så okristligt tidigt?

Jag vågar inte ens tänka på hur pigg och glad jag kommer vara när klockan ringer i natt... Lilltrollet däremot kommer nog vara på G om jag känner henne rätt.

Ha det gott i Svedala, mina vänner.
Vi ses om en liten vecka.