Rapport från ett annat liv

Det är inte mycket till värme ännu, men solens strålar letar sig ändå envist ned mellan lövträdens kronor då jag promenerar mina trehundra meter till jobbet om morgonen.
En ekorre skuttar över vägen och det strävsamma korpparet pratar med varandra medan de patrullerar sina domäner. Jag andas in syret och njuter av skogsljuden.
Snart uppenbarar sig slutmålet. Jobbet. De där vitkalkade stugorna med svarta dörrar och smideshandtag. Jag låser upp hänglåset på den stora lätt lutande brunsvarta träbyggnaden. Dörren är tung och jag måste ställa en stör som stöd för dörren så den inte slår igen om mig.
Det tar ett tag innan ögonen vänjer sig vid mörkret där inne, men snart framträder de makalösa föremålen för mig.
Egentligen är jag inte särdeles industrihistoriskt intresserad, men jag kan inte låta bli att imponeras och förundras över den gamla stångjärnshammaren från 1799. Vattenhjulen står stilla nu, men för mitt inre ser jag hur hjulet driver hjulet runt och lyfter den kraftiga stock som är hammarskaftet. Ljudet torde höras milsvida kring när den slog sina 80 slag i minuten.

Här får jag betalt för att vara.
Hit kommer människor för att beskåda den unika bruksmiljön.
Ibland kommer ingen förbi på flera timmar. Då sitter jag i solen och läser en bok. Jag har inte haft ro att läsa en roman sedan trollungen damp ner för tre år sedan.
Andra dagar hinner jag inte äta lunch. Då visar jag människor runt i byggnaderna i ett i ett. Jag talar oavbrutet om svensk järnhantering från 1600-talet och framåt. Om kolmilor och arrendebönder. Om problemen med lågt vattenstånd. Om belöningar i form av silverskedar och hustruns plikt att tvätta smedens arton linneskjortor. Om tävlingen kvinnorna emellan om vem som fick skjortorna vitast. Om Frans Karlsson och hans nio döttrar.
Och jag trivs.
Stressen och jobbångesten i Stockholm och skådespelarvärlden känns fjärran när jag äter min filmjölk med jordgubbar i de vita trädgårdsmöblerna innan jag promenerar mot jobbet.
Dottern springer fritt i trädgården och har superkoll på varenda ätbar växtlighet. Snart är det vinbärsdax. Hon provsmakar de halvmogna krusbären och hävdar bestämt att de sura karten är goda. Barnets far har fullt sjå att hänga med i svängarna.
Om kvällen när jag kommer hem är hon lyckligt skitig och trött av all lek. Fläckarna på tröjan rår inte ens galltvålen på.
Hon somnar sött efter saga och gos. Då lämnar jag och maken babylyssnaren till trollungens mormor och morfar och tar oss en promenad på tu man hand ner till den spegelblanka sjön. Det är lite kallt för kvällsdopp ännu, men senare i juli ska jag bada.
Det är inte för alltid, det här livet. Och jag tror inte ens att jag skulle vilja det. Det är en sommardröm som bara fungerar när den är tidsbegränsad. Men just nu gör den mig väldigt gott.
Jag är på tillfälligt besök i storstaden och ska snart ge mig ut på stan för att shoppa lite. Det är också roligt. Men både jag och dottern längtar tillbaka.
Kort sagt: jag har det bra.