Jajamensan!

Besked idag:
Jag är antagen till utbildningen jag sökte!
Och det är en utbildning som gör mig helt bubblig av lycka när jag tänker på den.

Vad jag ska bli när jag blir stor?
Jo, jag ska bli producent för barnprogram i radio och TV!

Kolla vilken fantastiskt rolig ettårig magisterutbildning jag ska få gå!
Tack för era tummar, jag tror de hjälpte.

Nu ska jag slå in paket till min snart fyraåriga dotter och laga någon god lunch. Dricka lite kaffe. Njuta av att veta att jag är på väg. Faktiskt. Jag tror det här kan vara början på något riktigt riktigt bra.

Nu är det gjort!

Inom en vecka får jag besked.
Bu eller Bä.

Det gick så där.
Jag kan verkligen inte gissa utslaget.
Skitläskigt.
Jag vill.

Hej.

Jag lever.
Men jag har lite att syssla med.
Praktiska ting som ska ordnas.
Tankar som ska sorteras.
Idéer som ska utvecklas.
Drömmar som ska formuleras.
Förväntningar som ska
ja som faktiskt ska få ta plats.

Och så andas. Andas.

Fredag kl 10.20.

Nu skiter jag i om det går åt helvete

Jag tror jag har varit reserverad på sistone. Sökt jobb på halvfart för att gardera mig. Det ÄR skitjobbigt rent ut sagt att bli ratad gång på gång.
Men så kommer de där tillfällena då det faktiskt inte går att göra det halvdant. Och nu står jag inför ett sådant. Det här är något jag vill - på riktigt. Inte som en tillfällig syssla för att försörja familjen eller för att få lite stabilitet. Nej, det här är något som snarare kommer att kosta familjen en del ekonomiskt, men oj vad det skulle berika mig och mitt liv!
Jag har klarat mig genom första nålsögat. Snart stundar intervju och prövningar. Det känns som när jag sökte Teaterhögskolan. Ett förväntansfullt pirr. En förhoppning och en dröm. Och Teaterhögskolans nålsöga passerade jag. Är det för mycket att hoppas på att bli vald igen? Eller är min kvot fylld?
Jag hoppas inte det. Jag behöver en ny riktning på livet. Nya utmaningar och faktiskt också nya drömmar.
Jag är en bit på väg och jag tänker tamejtusan satsa fullt ut nu.
Kanske blir resultatet att ni, kära vänner får ta hand om spillrorna när mina förhoppningar grusas. Men den uppgiften vet jag att ni klarar galant. Jag har kraschat tidigare och rest mig med hjälp av er.
Är ni med mig?

Ett nytt hörn

Mammas bonad. Den hon vävde när vi var små. Trädet. Jag har tänkt på den där bonaden länge. Det är något med mig och träd.

Och nu när jag var på torpet så frågade jag om den bonaden. Var blev den av då för 16 år sedan då flytten gick från 70-tals villan till torpet?

Förrådet, var svaret. Där låg den ihoprullad och liksom väntade på att få komma upp på en vägg igen.

Något blekt i färgerna, men ack så charmig.

Nu bor den hos oss i Årsta. Pryder sin plats i ett tidigare trist hörn.

Jag passade på att tapetsera skjutdörren med en bit barndomstapet också. Jag har liksom stört mig på att det är så vitt och tomt i det hörnet. Lite dött.

Men nu blomstrar det!

Nej, jag begriper inte.

Jag har svårt att förstå hur det kan vara vår redan. Hänger inte med.
Hon blir fyra nu, lilltrollet. Hur är det möjligt?

Källaren svämmar över av barnkläder, tillfälligt undanstoppade i väntan på nästa pyre.
Tillfälligt undanstoppade i tre år.
Det är inte klokt.
Vart tog tiden vägen?

Secondhandrunda:

Jag inser att vi bosatt oss i en grotta. Dvs, vill man ha solljus rakt in genom lägenhetens fönster få man vara vaken mycket tidigt. Mitt sätt att mota mörkret är att ständigt inhandla nya ljuskällor till vår lya. Idag sprang jag på denna goding som genast fick flytta med hem. Den hade en kompis också och den bor nu i vårt sovrumsfönster. Fransar och sammet. Orange. Kan det bli bättre?

& i sann Ekvallisk anda jagade jag också träföremål på min secondhandrunda. (Rundan går över skansbron förbi Återvinnarna, vidare på Götgatan till Myrorna, en avstickare till Östgötagatan och Kupan, kanske också till Nytorget där Stadsmissionen har en av sina butiker men där brukar Buscilla hina före mig och länsa stället på gobitar så det är knappt någon idé, vidare mot slussen och Emmaus tre butiker, förbi Stadsmissionen och Myrorna på Hornsgatan och slutligen över bron till Stadsmissionen i Gröndal. Sedan hem längst Årstaviken) Jag fann till min förtjusning en fin liten pigtittare som passade finfint till mitt lilltroll. Men huvva vad furuträtråkig den var. Snabbt som blixten (innan den ens han bli förevigad i sitt nakna tillstånd) fick den ett lager röd hobbylack på sig och vips hade någratiorsfyndet blivit en riktigt fin present till lilltrollet!

I natt födde jag barn.

Någon drömtydare som vill ge sig på den?
Jag stod på knä på en ryamatta. Full kontroll på hela förloppet. Tog emot barnet själv.
En gosse blev det.

The new improved mamma:

Långberget. Ett längdskidåkningseldorado uppfört på 60-talet. En pappkartongliknande hotellbyggnad på bergstoppen och i dalgången parstugor med gillestugeinredning anno 1985. Härligt! På riktigt.

Här är man långt ifrån Sälenfjällens afterskiaktiviteter.

Besökarna är mestadels i mina föräldrars generation. En och annan barnfamilj har hittat hit. Här finns en slalombacke, men knappliften är inte ens igång. Inga liftkort har sålts. Till Långberget åker man för längdskidåkningens skull. För stillheten.

Och jag är så glad att jag åkte utan lilltrollet. Den här vilan behövde jag. Att läkarna ordinerar motion som ett led i behandlingen mot depression är inte svårt att förstå när man känner endorfinerna rusa runt som kalvar på grönbete medan man susar fram i de vackert preparerade spåren. Och sämre blir det inte av att stanna för fika mitt i den tysta skogen. Rykande hett kaffe ur ståltermos och en dubbelmacka med skinka, ost och avocado. Ljuvligt att förtära i en snögrop mitt ute i ingenstans.

Och så bastun efteråt. En iskall dansk öl och mera vatten på stenarna. Hettan. Avslappningen. Jag sov gott alla nätterna. Njöt av att vakna av mig själv, av att kunna ligga kvar i egna tankar innan jag valde att gå upp för att äta en frukost i lugn och ro utan minsta tanke på dagistider att passa. Lyx.

Jag var orolig att fyra nätter skulle kännas långt. När fyra nätter gått ville jag gärna stanna några till.

Visst var det härligt att komma hem igen. Att få lilltrollspussar och vackra ord. Men oj vad jag behövde denna vilan!

På hemmaplan har allt gått så bra att maken till och med föreslog att jag borde göra denna resa till en årligt tradition!

Jag ser ut som en fluga. Jag vet. Det bjuder jag på. Eftersom jag totalt förträngt hur starka solens strålar är hade jag missat att ta med mig egna brillor. Min mamma som är ett under av ordning hade givetvis slängt med ett par exra brillor i packningen. Sedan är det ju inte hennes fel att jag har så smalt huvud att alla brillor utom ett fåtal ser hysterikt skojiga ut på mig.

Hemma

men fortfarande i gränslandet. Jag bjuder er en bild tills jag orkar samla intrycken från resan.