Jag har fått in snitsen!

Här bakas det matbröd, må ni tro!

Jag bestämde mig ju för att sluta köpa dyrt tråkigt bröd och istället börja baka. Och jag förvånar mig själv vid att faktiskt hålla fast vid det. Idag blev det limpor. Lilltrollet njuter nu en nybakad limpa med smör till bolibompa. Hon sitter här brevid mig spritt språngande naken på det där självklara viset som bara barn kan, och ber om ännu en macka.

7 sorters endorfiner

Tiderna förändras, och jag med. Någonstans långt bak i minnet ekar en mening som jag sa ganska många gånger under min tonårstid och unga vuxentid. Den lät ungefär så här:
-Nej tack. Jag är inte särskilt förtjust i bakverk.
Och orden kommer alltså från mig! Jag som blivit kvarterets mest bull och kakbakande mamma. Här hänger doften av nybakt bröd, såväl småkakor som bullar, tung i lägenheten var och varannan dag. Idag behövdes småkakor till kaffet. Min kropp krävde det och jag bejakade. Så jag slängde ihop en plåt kolasnittar. Medan jag väntade på att de skull gräddas färdigt i ugnen så hörde jag plötsligt det där ekot från förr. Är jag samma människa som då? Hur i hela friden kunde jag inte gilla bakverk? Bullar ,kakor, bakelser, tårtor, muffins och klenäter. Rulltårtor, wienerbröd, sockerskorpor och biskvier. Livselixir och endorfintillskott på avancerad nivå! Fick jag mina kickar från andra håll då, när jag var yngre?
Idag kan en god Budapestbakelse med hallon istället för mandarinklyftor göra hela dagen för mig! Till och med två microtinade kanelbullar kan förbättra mitt humör avsevärt en grådaskig dag då jag är så där arbetslös så det känns.
Lilltrollet verkar inte ha ärvt min ungdoms aversion mot bakverk. Hon äter med god aptit allt sött som bjuds.
Vilken tur för mig att just du är min mamma, sa lilltrollet till fikat. Du bakar så goda kakor.
En kärleksförklaring god som en jordgubbstårta vid midsommar.

Andas ut

När ens andning legat så ytligt under flera dagar att man är synbart blå i nyllet - ja, då är det skönt att få andas ut.
Nu gör jag det.


Lägenheten är såld.


För bra mycket mindre än vi drömt om, men det är inte riktigt läge för oss att kräva mer.
Nu slipper vi stå med dubbla månadskostnader och dubbla lån.
Banken får vad de begärt av oss och vi kan betala mäklaren.
Vi kan faktiskt tillåta oss själva att börja flytta in mentalt i den nya boningen!
Som av en slump landade en avi i brevlådan idag.
Tapeterna som jag köpt på tradera till lilltrollets rum har äntligen hittat hit. Minimalistiskt eller stilrent? Nej inte ett dugg. Men väldigt mycket vi.

Jag tror det kan bli bra, det här. Men som vanligt när det gäller mig och mitt liv så måste jag tydligen hållas på halster eller behöva titta ner i avgrunden (eller för den delen toucha bottenkaklet i bassängen) innan det plötsligt vänder.

Min mage skulle vara glad om jag kunde föra ett lite mer stillsamt odramatiskt liv.

Listor

Saker som ger mig magsår:

*för få bud på vår lägenhet.
*rädslan för att vi inte får så mycket som vi behöver för att banken ska tänka sig låna oss resten.
*tanken på att flytten kanske inte blir av.
*om flytten inte blir av får vi betala skadestånd till säljaren av den lägenheten vi lagt handpenning på. Hejdå sparpengar.

Saker som hindrar magsyran att fräta sönder mitt inre:

*Af betraktar mig som nära ett jobb och är betydligt mindre oroliga för min framtid än jag själv är.
*Jag fyndade en vinteroverall till lilltrollet för endast 240:-. Såg helt ny ut. :-)
*Det fanns billig herrgårdsost på ICA.
*Mitt improviserade matbröd blev ovanligt lyckat.

En ljusning?

Hej hopp,
ett steg närmre ett jobb idag.
Intervju och sådant skoj på torsdag nästa v.
Tack för det!
Det behövde jag.
För jag fick tackmennejtack på ett annat jobb i fredags. Jag fick nej och maken fick refus på ett bokmanus. Trevlig helg!
Igår var det visning av vår lägenhet och jag jobbar intensivt på att hålla oron ifrån mig. Inte ett livstecken från mäklaren ännu. Tänk om ingen vill köpa? Nej, den tanken måste jag hålla långt långt ifrån mig. Omvisning i kväll samtidigt som vi äter middag hos vänner.

Det som hände

Idag fick jag svar på en av mina frågor.
Det var ingen felbehandling enligt sös.
De handlade enligt regelboken, men inte min sjukdom.
Det som hände borde inte kunnat hända men vi beklagar det som hände.
Jag vrålar inombords.
Pengarna skiter jag i.
De hade varit bra att ha.
Men det hade suttit jäkligt fint med lite upprättelse.
Jag satt i undersökningsrummet och bad om en operation.
Kände att det var på väg käpprätt åt helvete.
Men mina värden sa annorlunda.
Så det som hände borde helt enkelt inte kunnat hända.
Slutsats - det kommer hända igen.
Det gör mig ont.

?

Idag på väg till lilltrollets förskola formulerade jag ett finfint blogginlägg. Jag minns att jag tänkte att det här blir ett blogginlägg i särklass! Jag kände mig stolt över mina underfundiga formuleringar och jag minns att jag fick till en snygg knorr på slutet.
Vad det handlade om?
Ja, det är liksom det som är problemet. Jag minns inte! Har inte en aning! Det kan ha varit något med förskolan för jag har en vag minnesbild av att jag tänkte på min egen dagisfröken (ja, på den tiden fick man säga så om personalen) Mimmi med det blonderade krulliga håret och bländvita tänder i ett onaturligt brett leende. Hon, som utökade mitt vokabulär med "pussgurka".
Men mer än så är omöjligt att minnas. Det kom pannkakor, tvätt, tandborstningskamp och treåringsprovokationer emellan. Och någonstans, säkert på vägen från tvättstugan, försvann det där braiga jag tänkte på.
Så var det inte när jag var yngre. Har de små grå redan börjat avvecklas i sådan takt att jag måste skaffa diktafon? Andra ålderstecken (förutom de uppenbara så som påsar under ögonen och fler skrattrynkor) är att det har blivit oroväckande svårt att sitta på knäna en längre tid. Jag är stel som en fryst lax! Så var det inte förr, och då är jag ändå rehabiliterad reumatiker!
Nåväl, jag räds inte åldrandet som sådant, men känner mig en smula överumplad. Det kom så väldigt plötsligt. Eller så är det jag som börjat vakna ur vällingdimman.

Jaha - nähä.

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge sägs det. Definiera för länge tack, säger jag. Jag tror ta mig tusan att jag väntat färdigt för hela livet.
Jag väntar så många besked nu. Och det rör sig om saker som betyder något för mig, saker som kommer påverka mitt liv. Saker som kan innebära gott. Det låter stort, och på sätt och vis är det också det.
Snart får jag veta om SöS erkänner sitt misstag. Gör de det får jag i samma veva veta vad en akutoperation där patienten förlorar två liter blod + en äggledare är värd i reda pengar.
Snart får jag också veta om vår lägenhet blir såld och hur mycket vi behöver låna av farbror Bank för vår nya lya. Visning på söndag och måndag. Jag är smått handlingsförlamad av skräcken att den ska förbli osåld. Då står vi med dubbla lån och dubbla hyror. Det klarar vi inte länge.
Jag väntar jobbesked. Svar på ansökningar till jobb utanför mitt egentliga utbildningsområde. Jag vet att ansökningstiden gått ut.
Sedan har jag en annan väntan som väl egentligen pågår mest hela tiden. Väntan och längtan efter ett syskon till Lilltrollet.
Jag tycker jag har väntat länge nog.
Nu behöver jag besked.

Från köket slingrar sig doften av nybakat rågbröd in i min själ som balsam. Den doften lindrar, omhuldar. Jag tänker bre ett tjockt lager bregott på en varm smörgås och dricka ett glas iskall mjöl till. För några sekunder kan jag drömma att jag är barn igen och att mamma kommer göra allt bra.

Upp som en sol...

Om gårdagens blogginlägg präglades av min och dotterns harmoni i höstrusket med tjejmys och kycklingklubbor och dockor från en svunnen tid så är dagens inlägg något annorlunda i tonen. För jag tror lilltrollet har kidnappat mig! När vi gör saker hon och jag och bara vi så flyter livet så smidigt. Men när jag planerar in aktiviteter med andra mammor och barn så går det käpprätt åt pipsvängen! Hon vill inte dela med sig av sin mor. Nog för att jag är underbar och fantastisk men detta börjar bli löjligt!
Idag bjöd en vännina med mig och lilltrollet på bio. Mamma Mu. Liten såg fram emot det - jag också! Men trots att jag förberett liten på att vi skulle gå tillsammans med A & E så kom tydligen den insikten som en chock för henne. -Ska inte A och E gå hem nu? Jag vill inte gå på bio med dom! (Oh, jag högt högt så att alla hör...) Jag vill bara gå med dig mamma! Ingen annan.
Ja, tjena. Lycka till. Bio är liksom till sin natur en kollektiv företeelse.
Efter lite mutor och hot så går vi i alla fall. Och I popcornkön verkar faktiskt lilltrollet ha glömt att det är trist att dela med sig av sin mor. Men bakom biosalongens dörrar väntar nästa hot för liten. Där sitter som av en händelse en annan mycket god vän till mig och hennes dotter! Snabbt bestämmer vi att ta en fika efteråt.
Men det vill inte lilltrollet. -Jag vill inte fika med dom! vrålar hon ut över hela foajen efter att filmen är slut. -Jag vill heeeeeem. Nu har hon dessutom lagt till det plågsamma gnället på rösten och vad hon nog inte fattat är att gnället, det är det som puttar mig över kanten. Ilska kan jag ta, besvikelse likaså. Men gnäll. Näpp. Där tar det stopp. Så lilltrollet fick snällt följa med och fika. Basta!
Hade jag trevligt? Nja. Vännen är av en sådan sort som man gärna vill ha mycket tid och ro med och det fick jag inte. Jag tror jag hoppades på någon slags mirakel. Att lilltrollet plötsligt skulle tycka det var roligt att konversera en annan treochetthalvtåring. Det gjorde hon inte. Idag heller. Hon klämde en bulle på tre röda och fortsatte sedan gnället tills mina öron började blöda. Jag försökte få henne lite gladare genom att ta henne på en tur till leksaksaffären men gnället fortsatte och kryddades dessutom med ett -menjagvillhaaaaaaaaaaadeeeeen! Lilltrollet, som aldrig tidigare i sitt liv tjatat om något i affären! Sedan var hon lite innovativ. Hon blev väääldigt kissnödig och vi fick panikrusa till toan. Snabbt fick jag säga hejdå till min vän. Väl ute ur affären blev lilltrollet som förbytt. Lugn, trevlig och harmonisk. Och inte ett dugg kissnödig. -Äh, jag kan hålla mig tills vi kommer hem, sa hon med ett leende och la huvudet på sned. Jag är besegrad.
Kidnappad av en treåring.

Det är så mörkt ute

I sovrummet ligger lilltrollet och sover sött. Vi har haft tjejmys så som vi alltid har om pappan i familjen har annat för sig om aftonen. Ikväll var det något filmprojekt.

Tjejmys är lilltrollets uppfinning. Då lagar vi mysmat som vi äter framför bolibompa. Hon bestämmer menyn. Idag blev det kycklingklubbor och ugnsbakade rotfrukter. Till det en dippsås av creme fraiche och mango chutney. Lilltroll är såsansvarig och blandar och provsmakar. -Gudomligt! utbrast hon när hon för femte gången stoppat fingret i såsskålen. Lilltrollet är snart tre och ett halvt.

Nu sover hon sött. Mörkret är kompakt utanför mitt fönster. Hösten kom så fort i år. Jag har ingen lust att se på tv, ingen lust att diska eller plocka. För även om vi tokstädade vår lägenhet för blott en vecka sedan så är det svårt att tro det idag. Kvar finns bildbeviset på hemnet. Tur, annars hade jag nog trott att det var en önskedröm.

Jag hittade några dockor från min barndom i källaren. Luktdockor. Nostalgi och en konstig koppling till nutiden och mitt lilltroll. Tre veckor efter förlossningen stod jag i studio med lurar på öronen för att dubba Strawberry Shortcake. Jag var inte alls redo att jobba och skakade mig igenom timmarna. Jag tänkte inte så mycket på det då, men någonstans var ju dessa i mitt tycke anskrämliga figurer bekanta. Men varifrån? Poletten trillade ner när jag hittade mina gamla dockor. Pojkdockan är nämligen en strawberry shortcake figur. Som barn såg jag aldrig filmerna, men luktdockor hade jag flera st. Varav en original. Huckleberry Pie hette han enligt kartongen och blåbärspojken blev namnet jag gav honom. Jag har kvar kartongen. De andra två dockorna jag hade var kopior. Två flickdockor som luktade apelsin respektive vaniljglass. Doften anas fortfarande svagt. Gissa om min docktokiga flicka tyckte om mina gamla rariteter. Så dessa tre var med på tjejmyset idag. De står här brevid mig i detta nu. Och det är märkligt, för bara genom att de förflyttades upp till vår lägenhet och sattes i händerna på min tös så är de inte längre minnen från min barndom. De är nu påminnelser om att i detta hem bor ett underbart lilltroll som sätter spår i mitt hjärta varje dag.

Grannen och jag

Charmen med att bo i flerfamiljshus är grannarna. I alla fall om de heter R och A. I stort som smått kan jag vända mig till dem och be om hjälp.
Men heter grannen K och är nyinflyttat och börjar sin karriär som granne med att totalrenovera sin lägenhet (som av en händelse ligger rakt ovanför din egen), ja då blir det svårt att se charmen med flerfamiljshus.
Kl 08.00 sätter det igång varje morgon. Väggar rivs, kök slaktas, golv bryts upp med monstermaskiner, kakel hackas ned och det luktar betongdadamm i hela trappuppgången.
Fyra veckor beräknar K att jobbet ska ta. Mellan 08.00-16.00 varje dag i fyra veckors tid ska vi leva med detta!
"Hör av er om ni har frågor om renoveringen" står skrivet på lappen som sitter uppe i trapphuset. Till vem och hur undrar jag. Det är inte K som borrar hål i mitt huvud varje dag, det är tre skäggiga män med bister uppsyn och främmande språk.
Lilltrollet skriker i panik när hon kommer hem från dagis. Hon vill inte höra borret. Inte jag heller.
Måtte det vara tyst och lugnt i fastigheten då vi har visning.

Första mötet med sockervadd.

Kunde inte livet vara som första mötet med sockervadd lite oftare?

Rensar i röran

som terapi nästan. För nu har jag svårt att hålla angsten ifrån mig. Vår bostad ligger nu på hemnet. Till ett pris som är bra mycket lägre än vad vi måste ha in för att kunna finansiera vår nya borg. Det gör mig aningen nervös. Marknaden svajar betänkligt och jag kastas mellan hopp och förtvivlan.
Idag började maken och jag rensa i röran här hemma. Varenda pryl i köksskåpen tog ut till beskådan, värdering och domslut. Skräp, sparas eller skänkes var de öden som kunde drabba våra pinaler. Det är faktiskt befriande att göra sig av med barlast. Sådant som bara ligger och väntar. Nu vet jag exakt vad jag har i skåpen. Allt är valt.
Två svarta sopsäckar fylldes med halvsunkiga plastbyttor, trasiga kökshanddukar och annat som inte kan vandra vidare. Två papperskassar fulla med saker som söker nytt hem följer med till söder imorgon för att lämnas på myrorna.
Det är en början i alla fall. På fredag tar vi itu med källarförrådet. Samma öde väntar prylarna där.

Per Åhlin är ett geni!

Och det är ingen nyhet. Men varje gång jag ser något där hans namn finns med så slås jag av det.
Idag var lilltrollet och jag på bio och såg Lennart Hellsings ABC. Gissa vem som stod för animationerna? Denna lilla abc-pärla spelades in 1990 och det märks. Inte för att det känns föråldrat utan för att det känns kvalité. Vem kommer sitta och njuta av Fiffi och blomsterfröna om 18 år?

Överumplad och förvirrad

Oj.
Vad tusan ska vi nu göra på söndagarna?
Nu behöver vi inte längre leta lägenhet.
För i fredags undertecknade jag köpekontrakt på en trea ett stenkast från vår nuvarande lägenhet.
Egen uteplats mot en innergård med lekplats.
Ett eget rum till lilltrollet.
Eget rum till mamman och pappan.
Stort kök med plats för många gäster.
Allt det vi ville ha.
Och ändå vågar jag inte jubla förrän vår lya är såld. För banken höll på att sätta käppar i hjulet när vi väl funnit vårt nya hem. Jag förstår att det är svårt att heta Markus och vara 23 år och kunna omfatta att en frilansares inkomst kan fluktuera väldigt under året. Jag förstår att det är svårt för honom att förstå att man kan leva på pengar som inte syns, som makens författarstipendium tex. Men ändå. Jag förstår inte hur man kan ge lånelöfte som inte är att betraktas som löfte. Efter några delar snälla, några delar uppläxning, lite hot om att byta bank och krav på slutgiltigt besked från banken innan en viss tid så ringde Mr ung bankman upp mig för att med lättnad i rösten berätta att hans chef beslutat att bevilja vår låneansökan! För vi är ju så trogna och skötsamma kunder. Jäkla skrämselhicka han gav mig där på fredagseftermiddagen!

Nu börjar jag försiktigt flytta in mentalt. En stor kökssoffa med plats för grannskapets alla ungar ska vi ha.

Saker jag helst inte skulle vilja veta

Det finns saker jag gärna förtränger. Som tex nödvändigheten i att då och då dra fram badkaret och skura kaklet där bakom. Golvytan under badkaret får sig då och då en omgång, men det är bara för att lilltrollet gärna tappar saker där och när jag fiskar upp små badkrokodiler eller dockan lillebrors nappflaska så ser jag hur skitigt golvet är. Sedan tänker jag lite på det där skitiga golvet i några dagar tills jag inte längre kan låta bli att göra något åt saken. I samma veva skickar jag maken att rensa golvbrunnen för där har jag någon slags mental spärr. Det vänder sig i magen av blotta tanken på dylika aktiviteter.
Idag låg lilltrollet nedbäddad framför Vilse i pannakan med lätt feber och konstaterad öroninflammation med spräckt trumhinna till följd. Då passade jag på att storstäda badrummet. På fredag kommer en fotograf hit. Bilder ska tas inför framtida försäljning. Jag vill gärna ha ett glänsande kakel på bilderna. Glänsande kakel är tilltalande i min värld och vårt kakel var i stort behov av putsning oavsett fotografering eller ej. Allt gick smidigt och fint fram till badkaret. Jag hittade en fin teknik där Scotch Briten stod för grovjobbet, disktrasan för eftertorkningen och glastrasan för högglansfinishen. Utan att egentligen tänka på vad jag gjorde så drog jag lite i badkaret. Tillräckligt för att skåda ner i fördärvet. För huvaligen vad skitigt där var! Det fanns ingen annan råd än att ta fram klorinet.
Nu sitter jag i soffan och liksom bländas av badrummets kakel. Jag ser några centimeter av badrummet härifrån. Det är spegelblankt. Till och med bakom badkaret glänser det. Ja, det ser jag inte här ifrån, men jag vet att det gör det. Det känns otroligt skönt! Men det tog sina modiga timmar.
Medan jag skötte badrumspoleringen så stod maken ute i hällregnet och städade balkongen. Han skrubbade varje yta av balkongen med varmt såpavatten. Bar ner balkongmöblerna till vårt överfulla källarförråd och slängde vissnade blommor i komposten. Det ser så annorlunda ut nu. Riktigt mysigt! Här skulle jag ju vilja bo kvar om det inte vore för det faktum att vi behöver ett rum till.
Imorgon rensar vi vardagsrummet från småplock och personliga tillhörigheter. Det blir en fjärt i rymden jämfört med det mastodontjobb vi gjort idag.