Och nervösa mammor blir också omhuldade.

Litet troll på sjukhus.

Det var igår. Nu studsar hon runt i vår lägenhet med smurfpitchad röst.

De läker snabbt, de små.

Tur.

repris

I maj för snart ett år sedan opererades Lilltrollet. Jag skrev om det i bloggen. Här och här. Allt gick fint. Jag bröt ihop litegrann när hon sövdes. Förbannade makens jobb som gjorde att han inte kunde finnas med som stöd.

Imorgon opereras hon igen. Lite större ingrepp. Vi ska stanna över natten för observation. Tanken med operationen är att hon ska slippa sin jobbiga krupphosta vid förkylning, samt att hon ska sova bättre, utan snarkningar.
I år är maken hemma. Vi är två föräldrar som kan avlösa och avlasta. Hålla ihop varandra. För det är satans så jobbigt att se sitt barn sövas.
Stackars Lilltrollet ska fasta från kl 8.30. Vi ska vara på Sophiahemmet kl 14.30. Hennes blodsocker kommer vara lågt och humöret i samma nivå.
När vi kommer hem på tisdag väntar henne en efteroperationenpresent. Det fick hon förra gången och det förväntar hon sig igen. En cykelsits till dockan stod överst på önskelistan, och det ska hon få. Plastig, ful och precis det hon vill ha.
Själv tar hon det hela med ro. Det är mest mamman som är nervös.

Vardagsmysterie

Vad skulle du göra om en sådan här damp ner genom brevinkastet en helt vanlig söndag? Utan meddelande.

Själv rusade jag mot dörren, slet upp den och spanade som om någon lämnat en handgranat på hallmattan. Utan resultat. Den mystiske kexchokladmänniskan var borta.

Maken skrattade när jag vägrade äta en enda liten smula av den potentiellt förgiftade godsaken.

Men vem tusan vill ge oss snask bara så där?

Nej, vi har inga kända fiender. Heller inga kända välgörare. Så jag är fortfarande skeptiskt till att smaka. Men lilltrollet och maken äter med god aptit. Utan att bli sjuka.

Nu en vädjan till den som lämnat kexchokladen i vår brevlåda: Ge dig tillkänna. Jag lider av att inte veta.