Mot torpet!

Nu åker jag. Mot torpet. Mot klar luft och te på kvällskvisten.

Det är kaos i huset där de bor. Trapprenoveringar och byggnadsställningar. Vad gör det? Ge mig en varm filt och lite omsorg så är jag nöjd. Ge mig lite kaffe ur ståltermosen nere vid sjön och en kanelbulle så är jag i hamn. För nu i alla fall.

Som bomull nästan.

Så ser det ut här där jag bor. Som om allt bäddats in i mjukaste bomull. Och jag tycker om det. Det gör allt lite vackrare.

När vi hade skrivit på köpehandlingarna för vår lägenhet drömde jag om hur vi skulle bygga snölyktor på uteplatsen i december då vi flyttade in.

Jag har väntat länge på det här:

I give you...

... the salladstång i nysilver:

Dagen är kommen.

Det tog över tre år innan den kom till användning. Idag är dagen som jag väntat på ända sedan Mårtensmässan i Årsta Folkets Hus år 2006 då jag tog en lott i Stora Tombolalotteriet och fann ordet VINST på den.
Glad i hågen löste jag in lotten och väntade med spänning på vad jag kunde ha vunnit. Kanske den fina skålen eller rent av en kaffebryggare. Men icke. Jag glömmer aldrig lotteritantens ord vid utdelandet av vinsten:
-Grattis! En salladstång i nysilver! Så roligt för dig.
Och jag skrattade så mycket som är farligt för en kvinna som fött vaginalt men struntat i knipövningarna.
Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det. (Nu bättre gymnastiserad i de regionerna) Det var ett riktigt Staffan Göthiskt ögonblick. Jag kan lätt se någon i En uppstoppad hund eller Boogie Woogie vinna just en salladstång i nysilver.
Men nu var det i verkligaste verkligheten det hände, där på scouternas mårtensmässa i Årsta Folkets Hus.
Den är ful, den där salladstången. Prålig. Totalkitsch. Likväl har jag liksom inte kunnat göra mig av med den. Den har legat där och bidat sin tid, kan man säga. Och idag var dagen då jag plötsligt kände att jag behövde den. 19 februari 2009. Jag hade gjort en god pizzasalladslik vitkålssallad och behövde lämpligt verktyg att servera den med. Medan jag rotade runt bland mina köksverktyg hörde jag plötsligt några bekanta ord eka i mitt huvud: -Grattis! En salladstång i nysilver! Så roligt för dig.
Och någonstans långt bak i minnet kunde jag plocka fram var den borde finnas. Precis där var den. Lådan längst ner, längst in. Oanvänd tills nu.
Kan ni tänka er, den var helt suverän! Ergonomisk och praktisk. Och den får mig att le. För jag kan inte se den utan att tänka på Staffan Göthe och att tänka på honom gör mig glad. Så från och med nu ska min salladstång i nysliver få en betydligt mer framträdande roll i mitt kök.
Så roligt för mig.

In i köket och baka bort ångesten

igen.
Jag har någon form av självinsikt. Jag försöker inte lura mig själv att tro att mitt idoga bakande har med enbart nojja för läbbiga tillsatser att göra. Faktiskt. Det är rätt uppenbart att jag håller mig sysselsatt i köket för att jaga iväg de jobbiga tankarna. Sedan är det ju en trevlig bieffekt att jag sparar pengar och slipper skit i maten.
Så. Gårdagens jobbiga sösbesök utmynnade i följande meny för fredagen:

Älgfärsburgare med coleslaw och potatisklyftor.

Till det ett rustikt rött till de vuxna och lingondricka till lilltrollet.

Fredag = glass, och glass ska det också bli.

Så idag har jag förberett det som måste göras dagen innan, dvs baka hamburgerbröd:

Jag har gjort majonnäs:

Jag köper aldrig majonnäs. Jag gör själv. Och jag är bra på det.


Sedan blandade jag ihop majjon med vitkålen, morötterna, filen, senapen, kryddorna och purjon i favoritbunken som är sådär lagom stor. Ett dygn måste den stå och dra för att bli riktigt god.
Och så kom maken hem med en kvast tulipaner istället för potatisen jag bad honom köpa. Han är förlåten tusenfalt.Så.
Nu är livet lite lättare igen.
Mitt kök är min räddning.

Sår.

Igår var jag åter i det stora gråa huset på andra sidan vattnet.
Nu ska det utredas.
Det krafsades i mig och tittades noga. Klämdes och analyserades.
Allt ser fint ut. Finfint. Finemang.
Inga synliga hinder.
Nähä.
Och så nya tester om några veckor.
Återigen tappas på blod med regnbågsfärgade armveck som kvitto på att jag varit där.
Tack så mycket.
Och hon låter så positiv, min läkare. Som om allt kommer fixa sig. Och det får till följd att jag faktiskt känner mig lite dum som misströstar. Det + vetskapen att detta är en slags plåsterpåsårenutredning för det som skedde i somras får mig att känna mig än mer misslyckad. Fast det inte borde vara så.

In case of emergency - jump!

I vår lägenhet på 70 kvm har vi två brandvarnare, varav den ena sitter i taket vid lilltrollets dörr. Alldeles intill köket. Den andra är i hallen, utanför vårt sovrum. Nu bor vi tack och lov på entréplan, så det blir enkelt att evakuera vid eventuell brand. Hoppet blir inte speciellt högt. Kanske är det därför det känns tryggt att använda den fina brödrosten vi fick i bröllopsgåva för tre år sedan av vänner med känsla för vår stil.

Det är ingen retroinspirerad nyproduktion, nej detta är äkta vara! Elen har genomgått en renovering innan den hamnade i vårt hem. Men färgen, avflagnad på sina ställen, är original. Här finns inga knappar eller vred, det är i med kontakten som gäller - och ur med den när önskat rostresultat uppnåtts. Och det går snabbt! Snabbare än moderna varianter. Man måste stå och passa på mackan.

Lilltrollet gillar rostat (med sylt och ost) så vi rostar i princip varje morgon. Endast en gång har jag glömt lilltrollets macka. Då började den brinna. Mackan fick slängas, lägenheten vädras - men brödrosten funkar fortfarande.

Som när man var liten:

Schackrutor i barndomens kakburk. Nostalgi.

Soffasoffasoffasoffa...

Jag är besatt av tanken på att köpa ny soffa och jag har hittat en finfin anledning till varför vi behöver uppdatera oss på den fronten: Jag får inte längre plats!
Det bakomliggande är inte plötslig vikt/bredd-ökning av min kroppshydda, den är nog ungefär sitt vanliga lilla jag. Nej, det är min avkomma som nu bestämt sig för att soffan är den bästa platsen att somna på om kvällen. Som den goda moder jag gärna vill vara flyttar jag mig snällt till den snygga men ack så obekväma snurrfåtöljen till förmån för barnets bekvämlighet. Där sitter jag sedan hela kvällen eftersom jag inte vill störa det vackra barnets sömn. Till följd av det har jag ont i nacken och rumpan. Så vi måste skaffa ny soffa, helt enkelt. En där hela familjen får plats.
Jag tänker mig en med divandel så att lilltrollet liksom får en egen sovdel om kvällen. Den får vara max 2,50 bred och klädd i tvättbart tyg i gärna mörkgråa nyanser så att man inte behöver sanera den så ofta. Läder blir för gnissligt och halkigt. Och för dyrt. Där har vi ett kriterie till: den får inte kosta skjortan. Den behöver inte vara en klassisk bäddsoffa, men önskvärt är att man kan ta bort ryggkuddarna så det bildad en helt ok yta att slagga på en natt eller två. Finns den här soffan att få tag i? Jag hittar den inte. Tips tages tacksamt emot.

Planeringsdag

betyder att förskolan är stängd för personalen ska planera verksamheten. Det kan också betyda att det är en dag föräldrar bör planera in ledighet eller fixa barnvakt åt barnen som blir förskolelösa en helt vanlig vardag. Lilltrollets föräldrar (där jag utgör ena halvan av duon) är dåliga på att planera in planeringsdagarna. Tack gode gud för matlistorna som förskolan sänder ut för att föräldrarna ska kunna planera veckans middagar. För planera middagar kan jag! Och när jag skulle kolla om fredagslaxen skulle krocka med dylik rätt på förskolan såg jag att idag serveras ingen mat alls på förskolan. Det innebär att det är stängt. Vilket i sin tur betyder att jag åter igen misslyckats med att planera in en planeringsdag.

Menskopp Halleluja!

Det bästa och det sämsta med menskoppen är att man inte behöver köpa ny på många år! Ekonomiskt och miljöriktigt.

Jag har en mooncup som jag gillar mycket. Men den är liksom lite beige. Skulle vara skojigare att ha en sådan här till exempel:

Så nu när jag inte kan hitta anledningar att unna mig en fin lila ser jag det som min plikt att upplysa er ännu icke frälsta om att underverken nu går att få i regnbågens alla färger!Spana in prakten på M-kopp.se .

Vi snackar frihet på riktigt. Inte i en liten ask med luddiga små bomullspatroner med snören. Frihet i en liten kopp. Kanske lila eller orange?

Nej, de får bli något annat

de där Ukraina/Kurbits-gardinerna. De är väldigt fina men helt fel i vårt köksfönster. Jag tror gardinen gör sig bättre som kjol till mig, eller kuddar till vardagsrummet.

Det roliga med att äga så mycket tyg som jag är att jag vid närmade inventering av gömmorna hittar saker som jag inte ens visste att jag ägde. Gardinen som ersatt Ukrainavarianten är precis en sådan. Jag tror att den flyttade in i mitt tygförråd i samband med att vi flyttade hit, för då hade min kära mor med sig en kasse tyger som jag tror att min far plockat på sig i något sammanhang.

Lagom lång för vårt köksfönster (dvs över 230 cm lång) och ljus. Bättre, tycker lilltrollet också. Och hon har liksom sin mor starka åsikter om vad som är fint här hemma.