25 minuter kvar

av tiden som ensamstående troll.
Han är på hemväg.
Fattar ni vilken lättnad jag känner!
Tänk att vara två vuxna om alla bestyr med lilltrollet!

Tänk att kunna springa ner till ICA kvällstid när lilltrollet somnat & godissuget sätter in.

Lyx, mina vänner. Lyx.

Kaos

Det tog mig över en timme att med kommunala färdmedel ta mig från Gullmarsplan till Kungsholmen och polishuset idag. Jag var korkad nog att välja bussen, 3:an, istället för att gå den lååånga gången under t-centralen för att komma till blå linje. Att delar av staden var avspärrade visste jag, men att det innebar noll framkomlighet till och med för busstrafiken - det hade jag inte förstått.
Stackars busschauffören bad så mycket om ursäkt och menade att hans information var att just denna färdväg skulle vara framkomlig, trots avspärrningarna. Men icke.
Han släppte av oss vid Vasabrons fäste där han satt totalfast i trafiken.
Jag promenerade över bron och fick se avspärrningarna.
Hur i helsike kan det ens vara lagligt att spärra av en stad så? Varför lägger man inte toppmöten ute i vildmarken? Avspärrningarna gällde oss gångtrafikanter också. Jag blev stoppad vid ett övergångställe av en ung polis med allvarlig uppsyn. Strax därpå passerade ett gäng diplomatskyltade korpsvarta bilar eskorterade av ett gäng grälla polisbilar. Det var lite som när en flock rovfåglar plötsligt flyger över skogen. Alla småfågla tystnar inför den hotfulla åsynen. Makt. Obehag.
När sista polisbilen åkt förbi sa den unga polisen åt mig att skynda mig över gatan. Hmpf! Skynda och skynda. Jag vill inte behöva skutta över gatan på uppmaning av polisen. Jag släntrade långsamt över till andra sidan och möttes av polisen på den sidans missnöjda tryne.
Hmpf! igen.

Väl framme vid passexpeditionen kräks en unge framför fötterna på mig samtidigt som en överexalterad pappa (som försökt få sin unge att titta in i kameran i säkert en evighet) utropar: Men härregu va söt han blev!

Jag tog mitt pass och gick.

It's a crazy world....

Hoppsan!

Jag köpte nyss en resa till lilla familjen. Hoppsan!
Till Mallorca. Så otippat för att vara trollfamiljen.
Lilltrollet är eld och lågor över resebyråns glassiga beskrivning av resmålet.
-Mamma, när jag kommer dit ska jag också plaska i havet, precis som pojken gör, sa hon när hon betraktade de skandinaviskt blonda barnen som under glada rop lekte regisserat vilt och härligt i vattenbrynet till ackompanjemanget av smäktande bakgrundsmusik och silkeslen speakerröst.
Imorgon hämtar jag passen & i helgen kommer P hem.
Sedan åker vi. Faktiskt. Till Mallorca. Så otippat.

Skyll inte på barnet

Jag fick en sådan enorm längtan efter att resa. Åka iväg. Lämna Årsta och ständiga lekparksbesök i Vättersparken för en vecka eller så. Sol, gärna en strand & så god mat förstås.
Så jag började surfa runt i jakt på en billig resa för hela lilla familjen. Kanske bäst att ta namngivet hotell, tänkte jag. Så man vet var man hamnar. Så man inte behöver byta hotell mitt under vistelsen. Så att vi vet att Signe får en fin semester. Att det är barnvänligt osv. Kanske ska man satsa på ett ställe med barnpool och gratis glass?

Men så slog det mig. Barnvänligt för Signe är att hon har båda sina föräldrar hos sig dygnet runt. Att hon får sova tryggt mellan oss i en dubbelsäng. Kanske skulle hon gilla att bada i en barnpol, men hittills har hon inga referenser beträffande utlandssemestrar. Och stranden är tusen gånger roligare än en klordoftande konstgjord lagun.

Så jag tror tamejtusan att vi ska försöka våga oss på att åka på sistaminutenresa med vårt lilltroll! Den som lider mest av att inte kunna planera och förutse saker är ju jag (japp, jag har lite självinsikt). Och eftersom det är jag som driver detta projekt så får jag nog helt enkelt sluta skylla på dottern och kasta mig ut i ovisshetens sköna värld.

(Jag undrar innerst inne om detta är ännu en dröm som jag inte kommer förverkliga eller om vi faktiskt kommer iväg på en resa... Blir vi kvar i Svedala har jag inget att skylla på. Passen hämtar jag ut på fredag och imorgon hämtar jag resevagnen jag köpt på blocket...)

Morsdag!

Hurra för alla mammor idag!

Mitt lilla troll had frukostkonsert idag & ackompanjerad av kastrullers skrammel sjöng hon på melodin av blinka lilla:

-Det är mammas dag i dag

därför sjunger jag hurra.

Alla mammors dag idag

då ska man sjunga och va glad

Det är mammas dag idag

Mamma mamma är jättebra!

Gudomlig laxcheesecake

21:a plats för Perrelli i melodifestivalen, men min kväll igår var rätt lyckad ändå. En flaska bubbel och Little_Me's Laxpaj, som egentligen mer är en laxcheesecake. Gudomlig.

Jag delar med mig av receptet i fall någon är nyfiken...

300 gr kavring (helst utan kanter, ca 1/2 limpa)

100 gr smör

400gr philadelphiaost

2 dl creme fraiche

250 gr rökt lax

2-3 st schalottenlökar

1 kruka hackad dill

salt och peppar

garnering:

150 gr röd stenbitsrom

citronskivor (1,5 citron)

dillkvistar

Finfördela kavringen och kör i matberedare tills det är SUPERSMÅ smulor!

Smält smöret och blanda med brödet.

Rör ihop och tryck ut i "pajformsbotten". (Måste vara med löstagbar kant)

Blanda philadelphiaost med creme fraiche.

Skär laxen i mindre bitar, finhacka lök och dill. Blanda i. Smaka av med salt och peppar.

Bred ut över botten och låt stå i kylen i minst 3 timmar. (Kan med fördel göras kvällen före.)

Ta av kanten och garnera caken.

Njuuut!

Snart snart är det över

Snart kommer maken hem igen, för gott höll jag på att säga. Men för nu, kanske är mer sant. I våra yrken skall man ständigt stå till arbetsmarknadens förfogande och vara beredd att fara inte ditt pepparn växer, utan dit anställning erbjuds, vilket allt för ofta verkar vara samma sak.
Min trollunges pappa har alltså i fem och en halv månads tid befunnit sig i Östersund för att tjäna pengar till familjen. Pengar som i princip ätits upp av tågresorna hem och det dubbla boendet.
Är det verkligen värt det?
Jag vet inte. Efter fem månader som ensamstående mor till en treårig tösabit så känner jag mig i alla fall väldigt lättad över att äntligen se slutet på denna prövning. Kanske firar vi hans hemkomst med en semesterresa till varmare land. Vi besökte polishuset idag för att beställa nya pass till familjen om vi nu skulle få plötslig lust att rymma. Det känns lite som att öppna ett fönster. Bara möjligheten att dra när vi vill är befriande i sig.

Livsfarligt!

Igår, efter två eländiga nätter med allt för lite sömn pga pseudokruppande trollunge, surfade jag runt efter recept på godsaker med många kalorier & massor av vitt socker och fann denna sida! Det här receptet provades och rekommenderas. Kruppungen åt ett par till kvällsmat. Hon hade inte matlust för något annat. Och muffins med vit choklad och hallon är ju inte det sämsta ;-)

Jag - en halvmessyr.

Vännen och kollegan bjöd med mig på generalrepetition på nationalscenens senaste storsatsning. Det var trevligt. I alla fall den första halvan av det hela. För sedan var jag tvungen att gå. Min lillfisa ska hämtas på förskolan vid ett visst klockslag. Det har jag skrivit papper på.
Så det blev en halv föreställning som var nästan färdigrepeterad.
Lite som jag är.
Lite som mitt liv.
Halvt.
Jag är skådespelerska, litegrann. Men inte tillräckligt för att kvala in till teateralliansen som nyanställer ett fåtal lyckliga frilansare. De senaste tre åren ska man ha minst 12 månaders anställning inom yrket. För exakt tre år sedan blev jag mor. Det innebär att jag har ca 14 månaders föräldraledighet under den perioden. Och så har jag varit arbetslös.
Nä. Jag får inte ihop till 12 månader under den perioden. Deras andra krav: under de senaste femton åren ha haft minst fem års sammanlagd anställning vid statsunderstödd teater, antingen institutionsteatrar eller fria teatrar med statligt bidrag för sin verksamhet, det klarar jag.
Men de tre senaste åren har inte handlat om teater för min del. Det har handlat om barnet, trollungen, lillfisan. Och om att överleva sedan den andra alliansen tog över makten i Svearike.

Och jag känner mig lite som en bluff, eller en halvmessyr. Jag känner mig inte som skådespelare på riktigt, trots att jag innan lilltrollet i allra högsta grad försörjde mig som sådan.
Jag känner mig inte heller som mamman med stort M, kanske för att jag inte är riktigt som alla andra mammor i lekparken.

Jag är splittrad och vet varken ut eller in.
I sommar ger jag mig på en ny branch - turisbranchen.
Jag ska guida kunskapstörstande/turistande människor runt omkring en sevärdhet i Östergötland.
Vad gör det mig till? En skådespelarutbildad småbarnsmor med anställning som guide.
Det snurrar i min skalle. Och mitt i dessa tankar blandas dagens halva genrep in och jag står i mitten som en androgyn Tintomara och hör sufflösen väsa att jag hoppar i texten och den enorma vridscenen jagar mig vidare ut i kulissen.

Dags för semester från mig själv ett tag, tror jag.

Min glädje:

Bästa trösten en dålig dag: att blåsa såpbubblor på balkongen med min trollunge. Då går det inte att vältra sig i jobbångest.

Stora moln på himlen...

... men en liten solstråle letar sig ner till mitt bo. Jag har tidigare skrivit om min kamp för förbättringar på dotterns förskola. Barnvagnsparkeringsproblematiken var droppen som fick bägaren att rinna över för många föräldrar. Och se - tillsammans kan vi förändra. Igår satt en ny liten lapp på dörren till förskolan. Ett trevligt formulerat meddelande som lät oss föräldrar förstå att vi vunnit kampen. Barnvagnsförrådet står åter till vårt förfogande!
En lite seger, i all enkelhet. Det är bara det att nu har vi slutat använda vagn och behöver inte nyttja förrådet... Men principen, gott folk. Principen.

Och den lilla segern satt bra nu. För molnen på min himmel hopar sig. Jag söker jobb på jobb och får nej på nej. Jag söker jobb jag uppenbart är överkvalificerad för och får nej tillförmån för någon snärta på knappt tjugo. Jag är helt enkelt inte attraktiv på arbetsmarknaden.
I veckan måste jag kontakta min handledare på arbetsförmedlingen och försöka presentera mina nederlag som ett steg närmre ett arbete. Jag menar, efter så många nej så borde jag rimligtvis närmat mig ett ja med stormsteg!?! Eller vad tror ni?
Skådespelare som jag är borde jag kunna presentera det så. Men det känns inte så inombords.
Ärligt talat är jag så in i djävulsboningen trött på att bli ratad.

Upp till kamp!

En tydlig bild av hur vi överför våra egna värderingar på barnen... Och, nej - vi var inte så allena på skeppsbron som bilden ger sken av. Vi voro tusenden. Under parollen: Kulturarbetare, förenen eder bildade vi en egen liten halvanarkistisk sektion i vänsterns tåg.