Jag kan inte, vill inte vänta.

Igår sken solen och idag regnar det igen. Julen dröjer förtvivlat länge när novembermörkret tycks kompakt. Vi tjuvstartar lussekattsbaket och värmer en glöggkanna och låtsas att det är advent.

Första glöggen är något speciellt, även om det idag bara var saftglögg. Det ger hopp om en fröjdefull jul och rosiga kinder. Jag längtar efter kyla nu. Vinter på riktigt. Snö. För ett år sedan packade vi omsorgsfullt ner våra saker i flyttkartonger. Nervösa för förändringen. Nu bor vi här som om vi aldrig någonsin bott på någon annan plats. Hemma. Vi är inte på väg någonstans. Vi är här och det är bra.

DSC00094.JPG

Nu:

I det stora huset med mördarglasdörrar som öppnas med ett Schwong då jag håller passerkortet mot avläsaren, där är jag mentalt och fysiskt väldigt mycket nu. Glasdörrarna som stängs hastigt och bestämt med samma Schwong. Så är jag inne i blodomloppet. Aortan. Korridoren som leder mot skilda världar. Mitt hjärta är DRTV. Där bor jag. Där har jag varit sedan sist vi hördes av. Jag och den radiopjäs som ska bedömmas och analyseras på onsdag. Så jag har stannat där i min värld. Barrikaderat mig mot omvärlden. Samlat mod. Arbetat idogt och tålmodigt. Sörjt. Hoppats. Fallit och rest mig. Med en reservation i kroppen. Jag kan mycket väl bli slaktad om två dagar. Men eftersom jag redan erfarit en halshuggning så är jag lite mer förberedd denna gång. Det är ju inte riktigt på riktigt. Det här är den lilla världen. Den slutna världen. Världen dit vi bjuder in universum för att bedömma våra verk. Universum kommer på onsdag. Jag vill till universum när jag är klar med denna lilla värld. Universum är på riktigt. Tänk på mig då.