När nu lilltrollet är utan napp

så får man förstå att det är svårt att komma till ro om kvällen. Sömn och vila har tidigare varit helt förknippat med nappen. Nu är det helt annorlunda.
Man kan väl säga som så att proppen är urdragen. Hon har så mycket att berätta, min lilla. Så väldigt mycket. Orden tar inte slut. Inte ens i sömnen. Hon bubblar vidare i drömmen. Verkar jagas av något? Kanske ord?

Nya ting och gammal skit.

Idag strejkar kroppen totalt. Jag är som en åttioåring i lederna. Så det blir ingen fyndrunda i stadens andrahandsbutiker idag. Kanske kanske ska jag försöka samla kraft till att sy en kjol till lilltrollet. Men nu sitter jag rätt skönt i soffan med ena benet i högläge för att få ner svullnaden i foten. Jag är ett väderorakel. Behöver inte kolla på termometern om det är minusgrader eller ej. Det är bara att känna efter i foten. Och det var runt tvåtiden i natt som tempereturen sjönk drastiskt, säger väderfoten.

Som tur är behöver man inte alltid gå långt för att shoppa. Tradera och grovsoprummet kan vara en guldgruva. Och på det förstnämnda stället hittades denna för en spottstyver:

Maken tycker att den har något öststatsbetonat över sig, så den har kommit att kallas Ukrainagardinen. Uttalas med samma betoning som konståkningskommentetorn Roger Blomquist använder. Uk-ra-iiiina. Ukraiiinagardinen, alltså. Jag kan inte bestämma mig för om den kommer få bo kvar eller ej. Nog för att jag gillar den, men den stjäl ljus i ett fönster som redan nu har ganska lite av den varan. Till våren blir den förmodligen utbytt mot något gladare, gissar jag.

Grovsoprummet är min andra fyndkälla. Eller rättare sagt, makens. Han tittar in där några gånger i veckan och ibland får jag skicka tillbaka honom med "fyndet". Andra gånger, som igår, får han en puss till tack. Äntligen fick jag en fin förvaring för mina glansiga blaskor!

Och som tröst i mörkret när kroppen strejkar så förbrukar jag grymt många värmeljus. Jag räknade till 12 st på vårt köksbord. Jag anser att taklampor och allmänbelysning är tortyr, medan mjuka varma ljuskällor är en lisa för själen.

En seger värd att fira!

Lillan är nappfri av egen vilja!
Tre nätter i rad.
Det är stort, för henne och för oss.
Idag firar vi hennes seger genom ett besök i leksaksaffären.
Jag har dristat mig till att säga:
-Du får välja fritt.
Hur tänkte jag då?
Vems saldo på kontot hade jag framför ögonen?
Inte mitt eget i alla fall.
Jag ska tamejtusan hålla mitt löfte, även om det innebär att jag får sälja något här hemma för att finansiera hennes önskan.
Men troligt är att vi hamnar vid Barbiehyllan där den är som mest rosa och glittrande.
Då får det bli så.
Idag väljer lilltrollet fritt.

Och sedan blir det fika på Kondiset.

Energidränage

Jag har sökt ett jobb. Dvs jag har författat en ansökan och skickat in den till angiven adress och fått bekräftelse på att mottagaren mottagit mailet. Och nu sitter jag här i soffan som en död sill. Eller kanske mer en döende sill, för vid liv tror jag att jag är. Kanske är det så att det kostar extra mycket energi för en kulturarbetare att skriva en traditionell ansökan för att det är så sällan man behöver göra det. Men nu när jag söker jobb utanför mitt yrkesområde så får jag snällt försöka anpassa mina personliga brev därefter. Svårt och energikrävande till tusen. Vilken tur att jag hade en chokladkaka (marabou frukt och nötter) i skafferiet. Den + en kopp java i finaste kaffekoppen kanske kan få mig på banan igen. För när lilltrollet kommer hem krävs en hel del energi att hålla henne på bra humör. Operation nappavvänjning inleddes igår kväll, på lilltrollets initiativ. Hon ångrade sig bittert vid läggdags, men jag försökte vara en fast men öm moder och hjälpte henne komma till ro utan plastbit i munnen. Jag tror i och för sig att hon somnade mer av utmattning än av min lugnande stämma. Eller så var det tanken på den utlovade presenten på onsdag som slutligen fick henne att fullfölja nappavslutet. Att få välja fritt i Lekiabutiken i Globen torde vara rätt lockande för en snart fyraårig tös. Dyrt för mamman, dock.

Fredagsfynd!

Jag älskar andrahandsbutiker som inte har någon som helst aning om hur man prissätter tyg.

20:- och inte en enda söm och gardinerna satt som en smäck i vårt vardagsrumsfönster!

Och så tittade jag in på Åhléns så här i slutet på rean. Kunde inte motstå att köpa ett gladare diskställ än det vita arvegodset från mormor som börjat rosta lite:

Och så låg det några söta kakeldekorrutor i en reakorg och ropade på mig. Kakeldekor är suveränt! Man slipper kakla om när man tröttnar på motivet, bara att riva ner och byta ut mot något skojigare fräschare.

Mallig!

Ja, men det får man väl vara när man fått en så fin utmärkelse som denna:

Tack Suziluz, för dina fina ord om min blogg!

Och med utmärkelsen kommer den roliga plikten och äran att utse ett eget gäng som man tycker förtjänar den. Jag har ett gäng bloggande vänner som definitivt förtjänar att få utmärkelsen:

Fantasiflickans 98 kvm följer jag med stor lust! Liksom jag älskar fru Fantasi att fynda och hon pryder sitt hem med utvalda ting med mening och symbolik. Likväl är hemmet funktionellt för stora och små. Hon inspirerar mig i mitt eget sökande efter det skönaste hemmet.

Ekvallan är min ordningsguru. Tack vare hennes blogg har mitt eget kaos minskat något och längtan efter egna fruktträd i en egen trädgård ökat. Med humor, distans och hjärtlighet beskriver hon huslivets glädjeämnen och vedermödor.

Nästa blogg jag vill nämna är flickan och tanten. Så delikat. Så vackert. Så inspirerande. Som från en annan värld. Och jag får finnas där, för en stund. Tack T.

Jag är en bläckfisk

som samtidigt som jag bakar, lagar mat och diskar också spikar fast sladden till bänkdiskmaskinen som blev en skåpdiskmaskin samt borrar och sätter mollyplugg så att hyllorna ovanför micron äntligen kom upp! Det där sistnämnda har jag funderat på att göra i några dagar och det är så skönt att äntligen ha det ur världen. Det tog ca 25 min från det att jag lyft min magra häck från soffan till det att hyllorna var på plats. På den tiden hann jag alltså även sätta en deg och inventera frysen inför middagen. Och som bonus till mig själv fäste jag också den där fult hängande sladden som jag irriterat mig på sedan diskmaskinen flyttade ner i skåpet.

Japp, jag är nöjd.

Och jag är nöjd med mitt hem som mer och mer tar form. Jag omger mig av saker som gör mig glad. Som mina fina kökshanddukar i linne som jag använder till bakdukar. Titta bara vilka vackra monogram!

Och här är alltså hyllplanen som äntligen kom upp. Jag måste fixa en fin brödburk och en stor härlig cornflakesförvaring.

Slask, grått, halt och eländigt

och en enorm ovilja mot att behöva ge mig ut i ovädret botades genom en blick på:

Spår av goda vänner. Tulipaner från vännen på Öland och krukväxt med bedårande små vita blomster från Årstavännen min. Ljuset med skyddshelgon från Busan. Plötsligt blev promenaden mot telgelbyggnaden där det finaste jag har är om dagarna lustfylld. Och medvind på hemvägen! Det kunde varit värre.

Såklart!

Varför ska bänkdiskmaskinen stå på bänken om den ryms i skåpet under?






Nu når ju dessutom lilltrollet att hjälpa till med i och urplockning...

Vila

Ibland är umgänge med andra den bästa vilan. Man får vila lite från sig själv. Som i helgen. En god vän jag sällan träffat på riktigt behövde sängplats och frågade mig om hon fick låna en soffa i mitt liv. Det fick hon. Och jag fick en anledning att bjuda in ytterligare en vän samt köra ut maken och bjuda vännerna på middag och vin. Lilltrollet var med oss, men fick nöja sig med apelsinjuice.
Och som jag tycker om dessa människor. Båda dessa vänner har jag att tacka internet för. Vi träffas om kvällarna på samma forum. En av dem har jag dessutom nöjet att vara granne med här i Årsta. Vi stämde träff på javasavi och omedelbar och ömsesidig kärlek uppstod. Det är över ett och ett halvt år sedan. Den andra vännen träffade jag faktiskt först i lekparken. För över två år sedan. Nästan två och ett halvt. Hennes ögon etsade sig fast i mitt minne och jag tänkte att hon kunde nog blivit en vän. Men vi sågs aldrig i parken igen. Av en händelse träffades vi på forumet och jag fick då förklaringen till att vi aldrig sprungit på varandra igen: hon hade flyttat till Öland.
Igår kväll hade jag alltså nöjet att ha bägge dessa vänner på besök i mitt hem. Vi åt lite mat, drack bubbel och rosé och pratade om det mesta. Jag blev lite mer levande. Lite distanserad från allt som varit så väldigt tungt i livet det senaste året. Stundom har det verkat oöverstigligt att bjuda hem folk kvällstid. Jag är så trött ända in i själen. Och vid kl 21.00 går vanligtvis min ridå. Men det jag glömt var den energi goda vänners sällskap ger. Hur skönt det är att vila från sig själv och sina gamla spöken.
Och hur skönt det är att prata väsentligehet i mörkaste natten.


Menyn:

Fransk potatissoppa med fänkål och saffran (ett recept jag snott av Suziluz)

Bulgursallad med valnötter, persilja, aprikoser (saltå kvarns), citron
Grillad Halloumi
Yoghurtsås med honung och citron

Äppelpaj med halvsmält vaniljglass (lilltrollet bestämde efterrätten, men somnade i min famn innan den kom på bordet.)

Inga bilder från sammankomsten blev tagna. Det hade jag inte en tanke på.

Insikt

Så här efter en flytt och ett julfirande så har jag kommit till en ny insikt. Jag är inte så pedant och katalogiserande som jag trodde. Eller så har jag förändrats. Nyligen städade jag undan julen. Och intentionen var att skapa samma typ av ordning som mästaren på Ekvalla visar prov på i detta inlägg, men resultaten blev inte detsamma. Det blev några kartonger märkta "JUL". Och på någon låda skrev jag "Blandade Julsaker". Det blir som vanligt att alltihop måste kånkas upp till första advent och sedan kommer karongerna bli stående i ett hörn fram till det är dags att klä granen och vid det laget har jag slutat se kartongerna så då kan de ju lika bra stå kvar där i hörnet tills det är dags att packa ihop alltsammans runt tjugondagknut.
Ett annat sätt att organisera mitt kaos verkar vara att helt enkelt lägga på minnet var jag lägger knasiga saker som ska stuvas undan. Det är inte helt logiskt att skarvsladdarna ligger i en låda som det står Classic Rose på, men så är det och det vet jag och därför behöver jag inte märka om den lådan. För chansen att maken kilar ner i källaren för att hämta en skarvsladd utan att höra efter med mig var de finns är snudd på obefintlig. Han är rar, men på sex år i vår gamla lägenhet lärde han sig aldrig i vilken kökslåda potatisstöten skulle ligga.
Ett annat sätt som jag organiserar mina prylar på är (och nu vill jag varna känsliga människor som har totalkoll på sina prylar) i sk blandatlådor. Översta lådan i vårt fina femtiotalshyllsystem är en sådan låda. Där finns hänglås, pennor, frimärken, gem, den minsta finaste akvarellpenseln, en telefonbok (men telefonen bor i andra änden av lägenheten) lite fina papper och annat skröfs som jag inte har hittat en naturlig hemvist för. Det är en bra låda som jag tycker mycket om. Sådana fanns det gott om i min barndom.
Det är precis i dagarna jag börjat bli tillfreds med min egen ordning, eller oordning. Jag har alltid strävat efter att ha det välordnat i mitt hem och således alltid varit lite besviken på mig själv för att jag inte lyckats vara så organiserad som jag vill vara. Jag har sett mina blandatlådor som ett misslyckande. Men det är de inte. De är ju jag. Och det är egentligen inte oordning. Det är bara en annan slags ordning. Som en mycket intern humor, kan man säga.

LEGO

Världens smartaste leksak. Nu har vi 3,7 kg av den varan hemma. Och jag ska sätta mig och sortera bitarna helt i enighet med det kontrollfreak jag är. Ska skaffa mig överblick, rensa trasiga bitar och kategorisera. Till ingen nytta alls. Om några timmar ligger alltihop i en röd plastback.

Nästan fyra kilo lego

tror jag att jag köpt.
Ska hämta lasset i kväll om allt går som det ska.
Vem kommer ha roligast? Jag eller lilltrollet?

Utflykt till vardagsrummet

När ena föräldern är krasslig så blir livet här hemma inte riktigt som vanligt. Det ska tas hänsyn och pysslas om. Det klarar lilltrollet bättre än jag. Jag blir mest frustrerad över hur segdragen makens variant av sjukan är. En konsekvens av makens tillstånd är att han sover ruskigt dåligt. Det snörvlas, hostas, svettas och yras i vår dubbelsäng. Och så kan jag inte sova. Så igår kväll campade jag helst sonika på soffan i vardagsrummet. Det var rätt mysigt faktiskt. Innan jag släckte lampan gick jag in och hämtade lilltrollet och placerade henne brevid mig i soffan. Hon såg smått förvirrad ut över nya sovplatsen, men accepterade min förklaring ocm sjuk pappa osv. Hade jag inte hämtat henne då så hade hon med all säkerhet blivit totalförvirrad när hon kommit över till vår säng och funnit att jag var borta. Hon kommer varje natt till oss och jag har faktiskt svårt att somna utan henne.
I natt sover vi på soffan igen. Inte för att vi egentligen måste, för maken börjar så sakteliga bli bättre. Men lilltrollet tyckte det var så mysigt. -Vi tjejer sover på soffan, mamma. Det blir bra. Hämta mig innan du somnar.

Vi tog oss i alla fall ut idag

och besökte Fjärilshuset.
Där fanns förutom fjärilar också en del firrar och papegojor.
Och ett dyrt fik där man till lilltrollets förtjusning fick strössel på pannkakorna och grädden.
Lilltrollet somnade så klart på väg hem igen.
Och jag har att se fram emot en mycket lång afton.
Lilltrollet vill leka. Maken är sjuk och vill bli servad. Jag är håglös och vill ha lite flyt.
Eller åtminstone ett glas vin.

Överlevaren

det är jag det.

Jag tog mig igenom de där ångestframkallande glasdörrarna till den grå betongklumpen på andra sidan viken. Jag tog min numerlapp och satte mig i väntrummet bland de andra kvinnorna som väntade på sin tur. Jag reste mig när jag hörde mitt namn, jag följde rösten till ett litet kalt rum och jag överlevde undersökningen som visade att allt såg normalt ut. Normalt för en som inte har ett liv i sig, vill säga.

Nu börjar en ny era.

Utredning, stavas den. Nu ska det utredas varför det blir som det blir och inte som jag vill. Och det gör mig både ledsen och lättad på samma gång. För plötsligt är det en obestridlig sanning att något faktiskt är fel. Ingen tror längre att det är en olycklig slump eller otur. Det är något fel. Förmodligen på mig.

Här hemma har vi sjukdagar. Med en inkubationstid på ca 4-5 dagar så drabbas vi en efter en av megaförkylningen med feber och toksnuva. Jag var först ut, häromdagen låg dottern utslagen på soffan hela dagen utan minsta leklust. Nu är det makens tur. Så för att ge maken lite lugn och ro så tog jag idag med lilltrollet ut på lite Årstaärenden. Först besökte vi kondiset, som seglat upp som en ny favortit under julhelgerna då Javasavi varit stängt. Det är ett gammalt hederligt konditori med gudomliga bakverk. Lilltroll valde en Budapestbakelse och jag en Bananbakelse. Till det drack vi festis och kaffe. Lilltrollet höll låda och berättade ingående om dockans födelsedagsfest. De övriga kondisgästerna fick till sitt kaffe serverat en helt fantastisk historia om vad som måste varit tidernas kalas. Av bakelsen blev bara mandarinklyftorna uppätna, för det går förfärligt dåligt att prata med grädde i munnen.

Sedan handlade vi lite fredagsmat på ICA. En köttbit och grönskaker blir det i afton. Efter en mindre konflikt kring huruvida det passar bra att köpa en PEZ till lilltrollets i ögonblicket uppfunna "fredagsgodis" så betalade vi maten (mamman stålsatte sig och det blev ingen pez idag) och gick mot Biblioteket. Där lånade vi sju nya böcker, bla Tummelisa, Gittan och fårskallarna, När prinsessor fyller år och Tomtebobarnen. Sedan lånade vi Skönheten och odjuret på DVD. Det är den som sysslesätter lilltrollet nu. Hon och den sjuka pappan ligger i soffan och tittar tillsammans. Dagar som dessa älskar jag DVDn.

Frustration - kreativitet

Ja, jag är frustrerad.

För att få frustrationen ur systemet så har jag spenderat de senaste dagarna i vårt sovrum. Ett tills idag gultrist sovrum utan tema. Tråkigt och intetsägande.
Och kanske är det den senaste i raden av tragedier som gjort mig orädd - för så här färgglatt och mönstrat hade jag inte riktigt föreställt mig det färdiga rummet.

Men jag är mer än nöjd. Ett vuxenkrypin att vila i. Massor med färg, men ändå en slags harmoni. Här ska jag vila - hämta kraft.

Det behöver jag. Imorgon måste jag orka ta mig igenom glasdörrarna till den där stora gråa byggnaden på andra sidan viken. Blotta tanken gör mig illamående. Men jag måste. Det är för farligt för mig att låta saken bero.

Partiell härdsmälta

Det verkar inte bättre än att mitt livs Harrisburg händer igen.
Och det är så orättvist att det saknar motstycke.
År 2009 började så som jag helst önskat att året skulle börja.
Men så här tre dagar in på året måste jag nu vänta och se hur stor skada det blev denna gång.

Hur gör man för att säga upp prenumerationen på ständig olycka?

Back on track

Igår låg jag utslagen på soffan hela dagen. Halvdöd. På riktigt. Så halvdöd att jag inte orkade baka. Maken fick gå till ICA och köpa en limpa. Och jag orkade inte ens bry mig att det bröt min ambitiösa barahembaktbrödutantillsatser-era som påbörjades för några månader sedan. Till och med i värsta flyttkaoset såg jag till att vi hade hembakt bröd.

Idag är febern borta och degen står på jäsning.

Back on track, så att säga.

Ett nytt år gör entré

-Aaaaaaaaaaaaaaaaaj ajajajajajajaj! Precis när det är dags att sätta sig till bords för en enkel nyårssupe med en god köttbit, örtsmör, ugnsbakade rödbetor och rödlök samt lätt förvällda morötter och suger snap peas så får lilltrollet akutont i örat. Riktigt ont. Hon gråter förtvivlat och vägrar vara någon annanstans än i min famn. Jag drar mig till minnes en annan fin middag som slutade på liknande sätt. Den då vi precis kommit hem från BB och jag var så trött och nyförlöst att jag bara ville ligga i sängen och bli servad. Då fixade maken en fin middag till oss. För att fira den lillas ankomst. Vi satt inte samtidigt vid bordet ens en sekund då. Lilltrollet ville bli buren. Köttet kallnade, ljusen brann ut och jag grät av trötthet. Nu, tre och ett halvt år senare grät jag inte av trötthet. Men känslan av otillräcklighet i kombination med kallt kött var samma lika som då. Jag bar min 15 kg tunga tös, vyssjade, vaggade som vore hon en bebis. Tröstade med en trygghet som jag inte hade då, för tre och ett halvt år sedan. Och tillslut slocknade hon i min famn. Jag kunde sätta mig med 15 kg lilltroll i knät och avsluta min middag. Med en hand. Maken fick skära köttet.
En halvtime senare vaknade hon. Ont. Skrik och förtvivlan. Ny tur med vaggande och vyssjande. Så somnade hon om i min famn och jag kunde sjunka ner i soffan medan maken fixade disken och serverade lite snacks och vin till mig. Så hände något märkligt. Lillfisen vaknade efter ca en timme och var pigg. Glad. Smärtfri!
-Lek med mig pappa! Krävde hon och studsade in på rummet för att hämta tiaran till pappan och kronan till sig själv. Sedan var det prinsesslek för hela slanten i några timmar tills hon återigen kröp upp i min famn och slockande. Vid tolvslaget låg hon och snarkade på soffan. Totalt utslagen. Jag försökte fråga om hon ville upp och se fyrverkerierna, men hon var inte kontaktbar. Jag stod således i vid vardagsrumsförstret vid tolvslaget, och maken på berget utanför. Han hade definitivt en bättre vy över Årsta, men jag såg också en hel del fantastiska raketer. Lilltrollet sov djupt vidare, trots de ständiga explotionerna.
Sedan spanade maken och jag på en repris på kunskapskanalen innan vi tog med oss lilltrollet in i vårt sovrum och bäddade ner henne mellan oss. Kl nio vaknade hon. Pigg och glad. Inte ett spår av gårdagens ontiörat. Men jag... jag är tokförkyld. Feber och ont i hela kroppen. Har legat nerbäddad i soffan och tittat på Ivanhoe med lilltrollet. Förklarade intrigen för henne på ett tre och ett halvtåringsanpassat sätt. Hon höll koncentrationen förvånansvärt länge. Jag var rädd att behöva byta till Dora, och det hade mitt huvud inte klarat.
Nu har maken nattat lilltrollet. Första dagen på 2009 är avklarad. Jag tror det blir bra det här.