Som alla andra.

Veckan på väg mot sitt slut. Lilltrollet har anammat tv-reklamens bud om fredagsmyyys. Den heliga fredagen. Upptakten till helg. Intensiva dagar två som ska kompensera veckans annars inrutade schema. Två fria dagar som borde varit tre för att jag ska hinna slappna av.
Något gott att äta. Vin till mamman och pappan. Lingondricka till Lilltrollet. Lek i vardagsrummet. Legobygge och dessertost. Familjetv och pigg unge. Trötta vårdnadshavare som somnar samtidigt eller innan barnet. Ja, vi är som alla andra. Kanske har vi lite färggladare tapeter, men annars är vi väl som de flesta småbarnsföräldrar.
Och hon längtar, mitt Lilltroll. Längtar efter vetskapen att imorgon är det sovmorgon. Långfrukost i pyjamas och kanske till och med kokta ägg. För henne är två dagar lång tid. För mig är det kort. På tok för kort.
Så fredagen är helig.
Det fanns en tid innan Lilltrollet. Jag minns den som en film jag en gång sett. En tid då fredagarna var som alla andra och lördagen var veckans fredag. Det blir lätt så när man jobbar på scen. Lilltrollets far och jag jobbade ofta på olika ort och lördagen vad dagen då vi eventuellt kunde sammanstråla igen. Bad i badkaret. Vin. Middag kl. 22.00. Småprat till långt in på småtimmarna. Sovmorgon i ordets rätta bemärkelse. Sova tills man vaknar. Kanske kl 11.00. Ligga kvar i sängen och dra sig. Det är år sedan.
Och nu menar jag inte att jag längtar tillbaks till den tiden. Det går inte. Jag kan inte längta till något som skulle betyda att Lilltrollet aldrig gjort entré i vårt liv. Men jag kan med värme minnas tiden och på något sätt förstå vilken betydelse den haft för oss i vår relation. Nu när tiden för tvåsamhet är starkt begränsad kan jag plocka fram sådana här minnen och med ett leende konstatera hur bra vi klarat transformationen till vårt nuvarande liv. Och den dagen Lilltrollet och eventuellt syskon blivit flygga så tror och hoppas jag att den tiden återkommer i ny skepnad.
Tills dess ska jag vårda fredagsmyyyset med Lilltrollet. Leka med lego i vardagsrummet samtidigt som jag sippar på ett glas rött och tittar på min helgtrötte make. Somna med näsan inborrad i Lilltrollets mjuka, lena nacke och insupa doften av vår kärlek. Och minnas hur vi hamnade här och hur fantastiskt det ändå är. Jag ska sluta stressa över helgens korta timmar och försöka ta tillvara dem.
Lättare sagt än gjort.

SMHI spår snö

och jag tvingades återigen ge mig ut på pulkajakt.
En blå sak, dubbelt så dyr som den förra, fann jag i stadens stora leksakspalats.
Ingen reklamation detta år, sade den glade kassakillen när jag berättade om vår förra pulkas korta livstid. Hmpf, tänkte jag och sparade kvittot på säkert ställe. Vi ses snart igen.

Och pulkan var ful och fel menade Lilltrollet när jag släpat det knallblå plastmonstret hem genom kollektivtrafikens allra mest ocharmiga tidpunkt.
Må så vara tänkte jag. Men den går ändå snart sönder.

Sedan stekte jag plättar och agerade god moder. Tålamod. Mitt nya mantra när Lilltrollets yl sätter lägenhetens väggar i gungning. Tålamod.

10 dagar.

Så länge håller en pulka inköpt på Stadium.

7.90:- per dag för att dra lillfisen till förskolan.

Ska det vara så?

Var det så när jag var liten? Alltså att en pulka höll endast 10 dagar?

Inte undra på att det är gapande tomt i pulkahyllorna. Om varje hushåll tvingas köpa ny pulka var tionde dag så går det åt en hel del.

Nästa år blir det en snowracer. En stiga classic.

(bild lånad från stigagames.se )

Om man har en blogg...

...så kanske man borde uppdatera den ibland?
Ok. Så här är det. Jag kanske inte borde ha en blogg. Min hjärna är överfylld av skoluppgifter. Jag gör omvärldsanalyser, träffar höga höns från ställen där jag gärna skulle arbeta i framtiden, jag lär mig kamerateknik, pratar utvecklingspsykologi, intervjuteknik, lär mig redigera, och planerar kommande uppgifter. Sedan lagar jag middag, nattar sömnovillig 4,5 åring, fastnar i vissa forum och ojar mig för allt jag inte hunnit med.
Emellanåt drömmer jag om framtiden och hoppas och tror starkt att det blir bra det här. Att jag faktisk är på väg någonstans. Ibland undrar jag vad jag håller på med.

Och ute på gatan tittar jag uppåt. Istapparna är längre än Lilltrollets önskelista inför jul och plåtslagare är kanske det yrke man skulle satsat på.

Och ja. Det är nya färger på bloggen. Jag tyckte jag behövde det. Jag fastnar så lätt i grönt. (Se bara på våra tapeter här hemma...) Får se hur länge jag står ut.