Tillbaka till ensamhet och huvudbry

Igår åkte han. Mannen, maken, barnafadern, livskamraten, diskmaskinen. Det är påtagligt. Först var han borta, sedan kom han hem lite då och då och rörde till livet för oss två som är kvar. Nu kom han hem och stannade hemma i över tio dagar.
Igår åkte han - igen.
Denna gång blev det så tomt. Så ensamt. Ekande ensamt.
Vuxentvåsamheten som hans närvaro innebär var bra för mig. Barnet blev ett lyckligare barn av att ha sin far hemma. Jag blev en gladare fru som slapp tänka på allt hela tiden.
Jag laddade mammabatterierna och vinkade hej då med föresatsen att fortsätta vara en glad tålmodig moder. Men när han åkte måste han tagit laddaren med sig, för inte höll den laddningen länge.
Jag måste måste hitta ett nytt sätt att ladda batterierna på dagarna.

Jag börjar med att besöka det internetforum där jag mött så många vänner. Där har jag det bra. En god start på dagen. Sedan sätter det dåliga samvetet in och jag surfar in på Platsbanken. Där går humöret i botten. Ångest.
Då behöver jag kaffe. Så blir jag glad igen. Snor ett bokstavskex från dottern. Äh - hon märker inget om jag tar x, q och g...
Med kex & kaffe i magen borde allt kännas lite bättre. Men inom mig finns den där gnagande oron som liksom lägger sordin på allt.
Njutningen i att ta dagen som den kommer försvann den 4:e maj 2005.

Och mitt i allt detta sätter jag igång processen att köpa ny bostad! Är det inte märkligt?
Vi var på tre visningar igår och mitt hjärta svarade på ett av objekten. Det roliga är att den lägenheten är precis likadan som vår nuvarande + ett sovrum. Precis vad vi vill ha.
Men så börjar jag analysera. Borde vi inte satsa på en ännu större bostad? Blir det inte väldigt trångt i det pyttiga köket? Kanske är det klokare att buda på det något större renoveringsobjektet? Där måste man göra allt - från golv till tak, men den har ett "riktigt" kök...
Varför försätter jag mig alltid i dessa situationer? Skaffar mig huvudbry när jag redan har tusen projekt jag borde lägga min energi på?
Kanske är det en åkomma, en sjuka? Något som har ett namn?
Borde googla på det. Ska jag kanske skriva en bok om syndromet? "Multipla projektsyndromet - med tjugotvåtusen bollar i luften."
Är det därifrån jag ska få alla de pengar jag behöver för att köpa det där kråkslottet med punchverandan och åldriga fuktträd på tomten nära stan men i väldigt privat läge?
Kanske...
Först ska jag bara avsluta barnboken, ungdomsboken, deckaren, dramatiseringen av en underbar utgiven barnbok, sömnadsprojektet, flyttprojektet samt skaffa mig ett jobb som ger lite pengar.

Tvättstugan, en ständigt källa till...

...nya trevliga kontakter.
Jag älskar tvättstugan i vår källare. Ideligen knyter jag nya kontakter där. Tänk att tvättstugan är ett så laddat ämne för oss svenskar. Antingen har någon stulit någons tvättid eller så har någon glömt rensa luddfiltret i tumlaren. För att inte tala om idioterna som tvättar på tider som inte ens existerar i bokningssystemet eller till och med använder EGNA BOKNINGSPLUPPAR! Då ser man ju inte vem det är som tvättar och det är enligt föreningens stadgar förbjudet att tvätta anonymt! Morr...

Så är det inte i "min" tvättstuga.
I vårt lilla hus råder frid i tvättstugan. En allmänt bjussig inställning bland föreningens medlemmar gör att jag med glädje går ner och bokar mig en tid.
Det var i tvättstugan jag först började tala med tyska grannen i trappen brevid. Jag var höggravid och skulle just till att hänga tvätt när någon med andan i halsen rusar in i torkrummet för att hämta den tvätt han glömt. Det var startskottet för en riktigt god grannsämja. Idag är han och hans lilla familj viktiga människor i mitt liv som deltidsgräsänka. Min dotter är dessutom omåttligt förtjust i denne man och har inget emot att tillbringa tid hos dem så jag kan pipa iväg på viktiga middagar.
Han var också min räddare då jag låg däckad i magsjuka då han försåg oss med proviant och desinficeringsmedel. Vilken hjälte!
Tvättiderna är väl tilltagna och de gånger jag smugit ner för att "stjäla" lite tvättid har jag alltid blivit väl bemött av den som egentligen har patent på just de timmarna.
Idag gjorde jag en stressad fjällenresenär en tjänst genom att dela med mig av maskiner och torktumlare under "min" tid så karln kunde få resa med rena kalsingar i bagaget.
I tvättstugan har jag också fått kontakt med grannen H som nog är den som bott längst i huset. Han brukar komma med sin cykel i källargången då jag pysslar med tvätten.
En dag hade han med sig en hel kasse äpplen från sin koloniträdgård som han skänkte mig.
Jag har fortfarande kvar äppelmos i frysen.
Länge leve tvättstugan!

Livet, konsten och allt däremellan

Igår hade jag bestämt mig för att nu får det vara nog. Nu byter jag yrke. Nu vill jag ha kontinuitet och stabilitet i mitt liv. Jag blir urholkad av att ständigt söka jobb, vara på väg. Jag vill kunna fylla i min dotters semesterlapp inför sommaren nu i mars som alla andra föräldrar. Jag vill kunna planera, kunna spara till en resa och sedan faktiskt genomföra den. Som vi har det nu sparar vi ständigt till den där resan utan att den blir av - för kanske behövar vi pengarna till annat om någon av oss hamnar i knipa och blir utstämplad.

Vad det där andra yrket skulle vara vet jag ännu inte - men mentalt hade jag bestämt mig för att i väntan på att min andra ykesidentitet ska uppenbara sig för mig så skulle jag ta ett kneg för pengarnas skull. För att slippa jobbsökarångesten.

Idag fikade jag med en av mina allra käraste vänner på tillfälligt (sällsynt) besök i huvudstaden. Hon är en av få tillsvidareanställda i min bekantskapskrets och vi har jobbat tillsammans på scen ett flertal gånger. En av Sveriges mest begåvade skådespelerskor och en av de mest inspirerande människor jag vet. Kärlek.

Vi kom att tala om livet, barnen, relationerna och teatern.
Plötsligt känner jag en stor sorg över mitt beslut. Konsten är i mig. Jag tänker teater, jag vill teater samtidigt som jag längtar efter ett liv där jag slipper oroa mig för nästa månads inkomst. Det känns i dagsläget oförenligt.
Det är sorgligt.
Att det är påfrestande att betala för 4 års högskolestudier är en sak, det kan jag leva med. För skådespelarutbildningen vill jag verkligen inte vara utan.

Men den här sorgen hade jag liksom inte räknat med. Den drabbade mig med full kraft på väg hem från mötet med käraste vännen.

Kanske är det så att jag måste sörja färdigt att mina två kärlekar - teatern och familjen - i dagsläget är oförenliga innan jag kan ta klivet in i en annan värld?

Eller kanske är det så som det alltid verkar vara. Att när det synes mig som mörkast kommer en liten ljusglimt som bär mig några månader till? Om så är fallet ber jag om den där glimten å det snaraste - för nu är det så in i helsike mörkt.

Sjunger bärdonens lov,

trots att jag inte har någon bebis längre.
Mitt lilla barn blir tre år i maj, det säger hon själv när någon frågar hur gammal hon är. Det är alldeles sant. Hon blir tre år i maj.
Men bara den som har en treåring vet hur väldigt trötta treåringsben kan bli. Inte sällan har treåringen bedyrat att hon visst olkal (=orkar) gå hela vägen till bussen/ICA/parken.
Mamman är ofta väldigt orutinerad och lämnar både vagn och bärdon hemma för den lilla har ju sagt att hon kan gå själv. Det resulterar i högljudda protester, gnäll och massiva övertalningskampanjer med magert resultat.

I påskas var hela lilla familjen bjudna till dotterns mormor och morfar. För att komma dit måste vi först gå till bussen (ca 50 m), från bussen till T-banan, från T-banan till Centralen. Sammanlagt blir det inte många steg men jag tog i allafall med bärselen denna gång.
Många hävdar att mitt barn börjar bli för stort för att kånkas runt på. Barn i hennes ålder ska tydligen gå själva. Det verkar som det är bra för ... tja vadå? Karaktären kanske?
Säg det till en treåring.
Vi hann gå ca 20 steg utanför dörren innan hon plötsligt hade förlorat all kraft i de små benen. Jag tog packningen och maken tog den lilla på magen. Där satt hon bra ända tills vi gått på tåget vid centralstationen.

Hos morföräldrarna vad det snö och treåringsbenen orkade visst tumla runt i snön hur mycket som helst! Att dra sin egen pulka upp för den branta backen gick också bra.
Det blev en intensiv helg med mycket mat, lek i snön, godis och bus.

Vi anlände centralen igår vid kl 17.30. Tågresan var förhållandevis trevlig och lilltösen verkade vid gott mod.
Men när det var dags att gå av tåget erbjöd jag i alla fall lillan att åka i selen på ryggen. Det är lättare att få upp henne på ryggen innan tåget stannat och tiotuentals försenade påskresenärer yr runt omkring en.

Vi hann inte längre än till gången mellan Centralstation och T-centralen innan treåringen kändes väldigt tung på min rygg.
Jag frågade maken om statusen på den burna.
Slocknat! blev svaret.

Sedan sov treåringen sött med huvudet lutat mot min rygg hela vägen till hemmet. Huvudstödet gick inte riktigt att fälla upp då tösen blivit lång så jag fick inta lite Quasimodohållning för att hon skulle kunna vila skönt.
Och skönt såg det nog ut, för sällan har jag fått så många kommentarer då jag burit mitt sovande barn.
Man förväntar sig att en bebis sover hos sin mamma, det är rart men inte uppseendeväckande.
Men att stor treåring hänger totaldäckad på ryggen mitt i rusningstrafikens larm, det är oväntat.
Lillan snarkade gott under tunnelbanefärden, till tonårstjejernas förtjusning. Hon hade nappen på svaj i mungipan så kvinnan på bussen blev orolig och ville rädda den. Hon tittade upp någon sekund då snöflingorna träffade näsan på väg från bussen till hemmet.
Jag visste inte ens att hon var så trött, så jag kan bara föreställa mig hemresan om vi inte haft ett bärdon tillhands!

Därför sjunger jag bärdonens lov och hoppas att jag också i framtiden minns hur trötta en treårings ben kan bli.

Siffror siffror....

Jag är tillsammans med mannen ägare av en bostadsrätt. Det blev så. Det var vår enda väg ur andrahandsträsket då när vi bestämde oss för att bli vuxna på riktigt och börja planera för framtiden. Inköpet av denna bostad orsakade mig mycken ångest. Jag har alltid förespråkat hyresrätten som boendeform, men när nu ingen ville låta mig hyra en sådan blev det väldigt svårt att vara språkrör.
Jag hade att välja mellan att byta bostadsort eller investera lånade pengar. Det blev det senare. Här i Stockholm har jag mitt liv, dvs mina vänner. Samt några av de arbetsgivare som med kort varsel behöver mina tjänster.
Nu börjar denna vår första borg bli för liten.
Jag har försökt intala mig att det är mysigt med trångboddhet, men jag har tröttnat på att hoppa hage på parketten kvällstid för att undvika knarret som med all säkerhet kommer väcka dotterns som sover lätt, lätt i det gemensamma sovrummet två meter från tv-soffan.

Så jag kontaktade banken för att utröna om de var villiga att utöka våra lån.
Aldrig är jag så nervös som när det gäller bankkontakter. Det är märkligt. Jag låter dom ta hand om mina surt förvärvade, jag sparar lite slantar på ett konto hos dom. De lever gott på att få handha mina konton och ändå rodnar jag och stammar och känner mig allmänt liten och tillintetgjord då jag ber dom om ett lån som jag ju kommer att betala tillbaka med fet ränta!

Är det inte konstigt så säg?

Banken bad mig fylla i en låneansökan och som vanligt är den typen av blanketter inte alls anpassade för frilansande skådespelare. Jag fyllde i så gott jag kunde med förra årets deklarations årsinkomst som underlag för vad jag kan förväntas tjäna detta år.
Alla som är i samma branch som jag vet att inkomsten kan fluktuera grymt från år till år, men hur förklarar man det för bankjätten? De vill ha siffror. De kan inte ta ställning till annat än siffror.
När jag fyllt i lånelöftet på internetbanken dröjde det inte länge förrän det plingade till i inboxen på mailen.

Lånelöfte - beviljat.

Va?

Så där bara?

Jaha.

Så bra.

Då kan vi börja kolla efter större boning.

Grannens lägenhet såldes i veckan så vi vet att vi tjänat minst 500.000:- på vårt krypin under de sex år vi huserat här. Det berättar mäklaren som värderar vår borg. Det är inte klokt.
Vi har tydligen dragit en vinstlott i bostadsrättslotteriet.

Det känns inte riktigt bra.
Den får mig att börja tänka i siffror.
Det vill jag inte.
Den får mig att spekulera och lägga upp strategier.
Det vill jag inte.
Jag vill bo.
Inte placera mina pengar.

Jag tittade på en helknasig lägenhet för någon dag sedan. Jag avfärdar den delvis för att jag är osäker på om det är en bra investering, rent ekonomiskt. Kanske är den för svårsåld den dagen vi åter igen vill skaffa nytt boende?

Vad har hänt med mig?
Rimligtvis borde kriteriet för en ny bostad vara att där finns potentialen att leva och älska att bara vara och må bra. Inte huruvida den kommer att gillas av den breda massan den dagen då vi vill byta bo.

Mäklaren som värderade vår bostad utbrast glatt på telefon då vi bokade tid -En tvåa på S********vägen? En sån sålde jag i januari. Vi hade många bud på den. De är extremt lättsålda de tvåorna. Perfekta förstabostäder för par som flyttar ihop.

Jag kände mig både förnärmad och lättad.
Samtidigt som det gladde mig att vi kommer få ut mycket pengar för denna vår första bostad som tydligen var ett mycket lyckat val, så skaver det i mig att vi inte var mer unika än så. Det sista är fåfängt, jag vet. Men jag kan inte låta bli att tänka så. Någonstans hade jag blivit lite glad om hon sagt att den här bostaden kräver rätt köpare som liksom ni ser den oerhörda charmen och potentialen i detta boende.

Den här sifferkarusellen och spekulerandet hade jag gärna sluppit.
Men nu är jag mitt i det och måste således bestämma mig för ett förhållningssätt.

Egentligen vill jag bara som det troll jag är ta en stor slägga och slå ett hål till grannlägenheten och skrämma iväg de som nu huserar där.
-Sisådär, lilltroll, vassego ett eget rum!

Jag vill inte behöva tänka lån och bra investeringar.
För alla dessa siffror gör mig till någon jag inte tycker om att vara.

Söker du jobb som skådespelare?

Ta då en titt på dagens platsannonser under rubriken skådespelare på platsbanken:

Till sommarsäsongen 2008 söker vi två barnkära och pigga seniorer med teaterintresse som är villiga att axla rollen som gubben Pettson. Arbetet kräver skådespelartalang, improvisationsförmåga, en stor social förmåga och tålamod. Både improvisation och schemalagda aktiviteter kommer att bli aktuella. En dramapedagog kommer att introducera er i arbetet tillsammans med de två ungdomar som ska spela Findus. Vi ser gärna att de sökande är minst 50 år

Eller kanske den här passar bättre?

Furuviksparken söker manlig skådespelare till karaktären Mannen i Gula Hatten. Nicke Nyfiken, (Curious George) – den nyfikna apan som är barnens favorit, bor sedan 2 år tillbaka hos oss i Furuviksparken! Nicke Nyfiken har en vän- Mannen i Gula Hatten (The Man in the Yellow Hat) som håller honom sällskap. Furuviksparken söker nu en eller flera som kan gestalta Mannen i Gula Hatten under sommarsäsongen 2008. Är du en go och gla´ kille/man som är 175-190 cm lång och 15 år eller äldre? Gillar du att agera inför publik och vill ha ett annorlunda och roligt sommarjobb? Då är kanske detta något för just dig!!! Du bör ha vana att agera inför publik samt improvisera. Du tycker om att arbeta med människor samt handskas bra med barn. Det är ett plus om du är utbildad eller har erfarenhet inom teater eller annan typ av entertainment men dock inget krav. Har du dessutom kunskap eller intresse inom ljud-och ljusteknik är det en bonus!

Eller kanske denna:

STATISTER SÖKES Män med afrikanskt utseende sökes till humorsketcher, inspelning i Stockholm den 3 april. Min ålder 18 år. Statistgage utbetalas för medverkande.

Slutligen söker man skådespelare till detta uppdrag:

Sommarjobba som historisk person Välkommen att provspela för en roll i Rivningsraseri och klosterbröder - en dramatiserad vandring av Historien längs ån i Nyköping i juli 2008. Den dramatiserade vandringen är ett samarbete mellan Sörmlands museum och Nyköpings kommun. Regissör är Ewa Westin från Teater Sörmland. Du medverkar vid två föreställningar per dag. Där emellan delar du ut reklam för Sörmlands museum och Nyköpings kommun, i sällskap med din motspelare. Du blir tillfälligt anställd av Sömlands museum med sex timmars arbetsdag, onsdag - söndag under juli. Du skall vara minst 16 år. Anmäl ditt intresse genom att skriva några rader om dig själv. Du blir kallad till en uttagning där du får framföra en text som du har fått i förväg. Uttagningar till rollerna äger rum under v 14.

Ovanstående annonser finns att läsa i sin helhet på: http://platsbanken.arbetsformedlingen.se/Standard/Start/Start.aspx


För att bli inskriven på AF kultur som skådespelare måste man ha Teaterhögskoleutbildning eller mångårig erfarenhet av yrket. Man blir ständigt ifrågasatt kring sin yrkesidentitet om man inte jobbat som skådespelare på några månader.

För att få annonsera efter skådespelare på Platsbanken behöver man...?

Ska man skratta eller gråta?

Hjälp!

Den hänger efter mig i dag. Den där käcka känslan. Jag känner mig som Linda Bengtzing och kan inte skaka av mig det! Jag låter käck, jag rör mig käckt och hurtigt.
Jag målade trollungens påskkärringfräknar ruskigt käckt på hennes rougerosiga kinder för idag är det påskfest för de små. Jag liksom studsade lite vid varje steg mot trollungens förskola.
Vad har hänt?
Det här är inte jag.
Jag vinkade med emfas och gick lite extra snabbt mot grinden för att öppna den till den inpasserande pappan med barnet jag inte vet namnet på. Sedan ringde jag vännen jag skulle fika med.
Som om jag skulle behöva mer kaffe idag!
Vi talade, fikade och umgicks.
Linda Bengtzingsyndromet kvarstod.
Vi tog avsked ordentligt (då vännen ska åka bort i några veckor och kommer lämna ett tomrum efter sig).
Vid det här laget trodde jag att käckheten skulle försvunnit. Men sällan har jag matandes tvättmaskinerna i källaren tänkt tanken att det är väl ändå för härligt att tvätta.
Det här är inte jag.
Jag ser tvätt som ett nödvändigt ont. Jag vill raskt bli av med bestyret.
Men inte idag.
Idag gör jag det tydligen med glädje.

Kanske kan man tycka att jag borde glädjas åt min nyvunna käckhet. Men jag tycker inte den klär mig. Den är rent av illasittande och fel som en sommarklänning med halterneck i pulkabacken. Som foppatofflor till Tigerkostymen.
Slår vad om att jag idag kommer laga mig en härlig sallad istället för den där sorgsna biten falukorv som skulle bli min lunch.
Slår vad om att Linda lämnat min kropp då hon som bäst behövts (dvs när lilltrollet för femtegången i rad säger -dumma dig och sparkar med sina spretiga små treårsfötter på mina smalben).
Då är jag nog tillbaka i trollkläderna igen.
Det är nog lika bra, för trollungen vill nog hellre ha en trollmamma än en Linda Bengtzing när det väl kommer till kritan. För trollmamman är ruskigt autentisk och närvarande på ett sätt som är oförenligt med extrem käckhet.

Jag gör det inte - inte ens tekniskt!

Det utbrast min gode vän och kollega vid ett genomdrag av den pjäs som var min allra första anställning efter Teaterhögskolan.
Jag gör det inte - inte ens tekniskt!
Och jag förstod vad hon menade. Det var så precist. Den där känslan att om jag gör det här så är jag förlorad.


Ofta återkommer jag till den frasen. Skrattar lite inombords. För hur illa det än är så gör man det åtminstone tekniskt, det hör till yrket. Man gör det för att synliggöra bristerna. Så regissören kan se att det glappar. Man bryter inte ett genomdrag om man inte måste.
Men nu var det ett måste.
Året var 2001. Jag var nyutexaminerad och så in i helvete duktig. Så möter jag denna underbara rutinerade människa som säger det förlösande orden där mitt under genomdraget.
Ett ordentligt hit men inte längre. Ett nog.
Ett ställningstagande. Det är tamejfan inte liv till varje pris. Ibland kostar det för mycket.
Då ska man inte göra det - ens tekniskt.

Jag var på en audition för några månader sedan. Då borde jag sagt de orden. För situationen var så utlämnande och obehaglig att jag rodnar inombords då jag tänker på det. I min desperation glömde jag att jag hade ett val.
Nu skriver jag dessa rader för att påminna mig om att jag har det. Jag har ett val. Jag kan säga nej tack och stopp när det börjar närma sig gränsen till det uthärdliga.
Jag kan säga:

Jag gör det inte - inte ens tekniskt.

Hej då hjärtat!

Jag älskar dig! Så säger jag och vinkar hejdå till lilltrollet som truligt står vid grinden till förskolan och trycker sin lilla näsa med rivsåret (jag av misstag förskansat henne då vi krigade om vanten) mot det kalla metallgallret.

Jag vill vara ett trevligt troll som vinkar hej då till min lilla unge. Jag vill låtsas att allt är normalt. Att mamma går till jobbet som alla andra mammor som inte är hemma med småsyskon. Men denna trollmamma är kulturarbetare och således arbetslös i detta nu.
Ibland sitter mamma (enl. lilltrollet) i studio och gör hemska röster. Dvs dubbar tecknad film. Det är roligt men försörjer oss inte. Maken till denna trollmor och fadern till trollungen jobbar långt borta och är således inget troll. Ett troll blir man av för lite sömn och för mycket ansvar. Ett troll blir man när man krigat en gång för mycket med sin treåring, när man blivit beroende av koffein för att vakna något så när om morgnarna. Maken/fadern må jobba mycket. Men sova får han ostört. Frukost äter han i sällskap av P1.

Jag lämnas alltså lilltrollet på förskolan och går hem till jobbsökarjobbet.
Jag skriver en ansökan till ett jobb jag absolut inte är kvalificerad för. Slickar igen kuvertet och får en klump i magen. Tänk om jag blir kallad till intervju? -Hjälp!