Hjälp!

Den hänger efter mig i dag. Den där käcka känslan. Jag känner mig som Linda Bengtzing och kan inte skaka av mig det! Jag låter käck, jag rör mig käckt och hurtigt.
Jag målade trollungens påskkärringfräknar ruskigt käckt på hennes rougerosiga kinder för idag är det påskfest för de små. Jag liksom studsade lite vid varje steg mot trollungens förskola.
Vad har hänt?
Det här är inte jag.
Jag vinkade med emfas och gick lite extra snabbt mot grinden för att öppna den till den inpasserande pappan med barnet jag inte vet namnet på. Sedan ringde jag vännen jag skulle fika med.
Som om jag skulle behöva mer kaffe idag!
Vi talade, fikade och umgicks.
Linda Bengtzingsyndromet kvarstod.
Vi tog avsked ordentligt (då vännen ska åka bort i några veckor och kommer lämna ett tomrum efter sig).
Vid det här laget trodde jag att käckheten skulle försvunnit. Men sällan har jag matandes tvättmaskinerna i källaren tänkt tanken att det är väl ändå för härligt att tvätta.
Det här är inte jag.
Jag ser tvätt som ett nödvändigt ont. Jag vill raskt bli av med bestyret.
Men inte idag.
Idag gör jag det tydligen med glädje.

Kanske kan man tycka att jag borde glädjas åt min nyvunna käckhet. Men jag tycker inte den klär mig. Den är rent av illasittande och fel som en sommarklänning med halterneck i pulkabacken. Som foppatofflor till Tigerkostymen.
Slår vad om att jag idag kommer laga mig en härlig sallad istället för den där sorgsna biten falukorv som skulle bli min lunch.
Slår vad om att Linda lämnat min kropp då hon som bäst behövts (dvs när lilltrollet för femtegången i rad säger -dumma dig och sparkar med sina spretiga små treårsfötter på mina smalben).
Då är jag nog tillbaka i trollkläderna igen.
Det är nog lika bra, för trollungen vill nog hellre ha en trollmamma än en Linda Bengtzing när det väl kommer till kritan. För trollmamman är ruskigt autentisk och närvarande på ett sätt som är oförenligt med extrem käckhet.