tisdag 18 mars 2008

Jag gör det inte - inte ens tekniskt!

Det utbrast min gode vän och kollega vid ett genomdrag av den pjäs som var min allra första anställning efter Teaterhögskolan.
Jag gör det inte - inte ens tekniskt!
Och jag förstod vad hon menade. Det var så precist. Den där känslan att om jag gör det här så är jag förlorad.


Ofta återkommer jag till den frasen. Skrattar lite inombords. För hur illa det än är så gör man det åtminstone tekniskt, det hör till yrket. Man gör det för att synliggöra bristerna. Så regissören kan se att det glappar. Man bryter inte ett genomdrag om man inte måste.
Men nu var det ett måste.
Året var 2001. Jag var nyutexaminerad och så in i helvete duktig. Så möter jag denna underbara rutinerade människa som säger det förlösande orden där mitt under genomdraget.
Ett ordentligt hit men inte längre. Ett nog.
Ett ställningstagande. Det är tamejfan inte liv till varje pris. Ibland kostar det för mycket.
Då ska man inte göra det - ens tekniskt.

Jag var på en audition för några månader sedan. Då borde jag sagt de orden. För situationen var så utlämnande och obehaglig att jag rodnar inombords då jag tänker på det. I min desperation glömde jag att jag hade ett val.
Nu skriver jag dessa rader för att påminna mig om att jag har det. Jag har ett val. Jag kan säga nej tack och stopp när det börjar närma sig gränsen till det uthärdliga.
Jag kan säga:

Jag gör det inte - inte ens tekniskt.

1 kommentar:

Suziluz sa...

Ja min vän. Det är ju precis det. Klockrent det som det handlar om. Men kanske att när vi var sådär nya och blanka och ivriga och duktiga så såg vi den inte ens, linjen. Nu är den där. Och det ska man vara glad över.