onsdag 26 mars 2008

Livet, konsten och allt däremellan

Igår hade jag bestämt mig för att nu får det vara nog. Nu byter jag yrke. Nu vill jag ha kontinuitet och stabilitet i mitt liv. Jag blir urholkad av att ständigt söka jobb, vara på väg. Jag vill kunna fylla i min dotters semesterlapp inför sommaren nu i mars som alla andra föräldrar. Jag vill kunna planera, kunna spara till en resa och sedan faktiskt genomföra den. Som vi har det nu sparar vi ständigt till den där resan utan att den blir av - för kanske behövar vi pengarna till annat om någon av oss hamnar i knipa och blir utstämplad.

Vad det där andra yrket skulle vara vet jag ännu inte - men mentalt hade jag bestämt mig för att i väntan på att min andra ykesidentitet ska uppenbara sig för mig så skulle jag ta ett kneg för pengarnas skull. För att slippa jobbsökarångesten.

Idag fikade jag med en av mina allra käraste vänner på tillfälligt (sällsynt) besök i huvudstaden. Hon är en av få tillsvidareanställda i min bekantskapskrets och vi har jobbat tillsammans på scen ett flertal gånger. En av Sveriges mest begåvade skådespelerskor och en av de mest inspirerande människor jag vet. Kärlek.

Vi kom att tala om livet, barnen, relationerna och teatern.
Plötsligt känner jag en stor sorg över mitt beslut. Konsten är i mig. Jag tänker teater, jag vill teater samtidigt som jag längtar efter ett liv där jag slipper oroa mig för nästa månads inkomst. Det känns i dagsläget oförenligt.
Det är sorgligt.
Att det är påfrestande att betala för 4 års högskolestudier är en sak, det kan jag leva med. För skådespelarutbildningen vill jag verkligen inte vara utan.

Men den här sorgen hade jag liksom inte räknat med. Den drabbade mig med full kraft på väg hem från mötet med käraste vännen.

Kanske är det så att jag måste sörja färdigt att mina två kärlekar - teatern och familjen - i dagsläget är oförenliga innan jag kan ta klivet in i en annan värld?

Eller kanske är det så som det alltid verkar vara. Att när det synes mig som mörkast kommer en liten ljusglimt som bär mig några månader till? Om så är fallet ber jag om den där glimten å det snaraste - för nu är det så in i helsike mörkt.

2 kommentarer:

suziluz sa...

Käraste du. Jag vet. Det är ju själva fan, alltihop. Som jag skrev i dagboken när det var som svartast: "när man har ätit tillräckligt mycket bajsmacka så är det ju konstigt att man fortfarande känner att det smakar skit." Och det är det. Jag lider med dig och håller på dig. Alltid. Det vet du.

ZaZi sa...

Bajsmacka var ordet, sa bull, Puss på dig och tack för dina sympatier. Igår var svackan avgrundsdjup.
Idag ska jag gå till badhuset med treåringen.
Det går, på något sätt.