Ajöken Adjö!

Hejdå 2008.
Du var spännande, minst sagt.
Jag vet inget annat år som varit så spretigt
så obarmhärtigt
och nedslående.
Likväl står jag
och med ett leende på läpparna säger jag
-Ajöken Adjö! So long! Adios!
Jag firar att det gamla är slut.
Att det är över.

2009 kittlar.
Jag tror på dig.
Nu vänder det.

Några tankar om vad jag har och vad jag saknar

Jul och nyår. Tid för summering och eftertanke. Kanske tacksamhet i vissa fall?

Jag fick en ruskig påminnelse om hur skör linje det är mellan liv och död i år. Jag fick leva men det lilla livet i mig dog. Och min livs levande unge som just nu sitter i soffan brevid mig och tittar på Dorafilmen hon fick i julklapp kommer jag nog aldrig mer ta för given.

Julaftons morgon satte vi oss på tåget till Katrineholm. På stationen möttes vi av lilltrollets morfar med julgranspin som dekoration på kavajslaget. Sedan åkte vi till gammelmormor Kerstin och önskade god jul och plockade upp lilltrollans mormor. Vi åkte tryggt och kungligt i den stora fyrhjulsdrivna bilen mot de östgötska skogarna. Det hade precis börjat snöa. Äntligen började jag känna lite julstämning.

Vit snö, fur och gran och - STOPP! det ligger en bil i diket! Och det är någon i den!

Tjocka spår rakt över vägen och i diket ligger en röd Volvo uppochned. Rykande. Helt nyvoltad. Och jag såg en människa krypa omkring i bagageutrymmet. Jag sprang mot bilen, beordrade maken att vaka över lilltrollet i bilen. När jag är framme vid bilen har människan i bilen kravlat sig ur och kommer stapplande och gråtande emot mig och mina föräldrar. Hon ser oskadd ut. Chockad såklart. Men utan en skråma. Hon var ensam i bilen. Ensam på väg mot sin mormor för att fira jul. Nitton år. Nu ligger hennes röda volvo på rygg i skogsbrynet. Med en halvmeter tillgodo ungick hon att krocka med den stora furan som lämnats kvar på kalhygget. Änglavakt.

Det kom fler människor till undsättning. Människor från närmsta gården som hört braket. De erbjuder sig att ta med flickan hem till sig för att hon ska få hämta sig från chocken innan de skjutsar henne vidare till sin slutdestination. Jag gjorde det man inte ska: kröp in i det rykande bilvraket för att plocka ihop hennes personliga tillhörigheter. På något mirakulöst sätt har julblomman till flickans mormor klarat sig. Den hänger liksom upp och ned i sin påse, har klämts fast, men den går att plocka ner försiktigt utan att den försörs. Julklapparna skramlade betänkligt när jag samlade ihop dem, men det får anses värdsligt i sammanhanget.

En hårsmån från döden, var hon. Och vi. Hade vi kommit lite tidigare. Sekunder. Då hade vi krockat med henne då hon plötsligt fick sladd och kanade rakt över vägen.

Nu blev det inte så. Det gick bra för alla som befann sig där på skogsvägen på julaftons förmiddag. Och tomten kom som planerat till den röda stugan i skogen, med klappar till både stor och liten. Mitt lilltroll gläds mest åt sin röda gitarr, sin prinsessklänning och de nya skidorna. Och tack vare snön som gjorde det snorhalt på vägen så kunde lilltrollet få prova sina nya laggar på juldagen.

-Näääj!

vrålar lilltrollet. Iklädd Bamsenattlinne och håret i fem flätor för att det annars spikraka håret ska vara lockigt imorgon och tvärklippt kort lugg står hon i dörren till sitt rum och ylar sin protest. Hon är söt som socker och jag får jobba hårt för att inte brista i skratt. För nu måste hon faktiskt åtminstone ligga i sin säng. Imorgon ringer klockan och vi har en tid att passa. Tåget tänker avgå vid 10.25 och det väntar inte på oss. Och hon är segstartad om morgnarna, vår pärla. Vi kommer få dra henne ur sängen, det vet jag.
-Jag vill inte! Det är orättvist! Hon har blivit mycket medveten om orättvisor, vår tös. Ibland glömmer jag att hon bara är tre och ett halvt.
-Jag tänker inte sova! Och tomten kommer till alla barn, inte bara de som lyssnar på sin mamma och pappa. Hon trular med munnen lite osäkert på det där sista.
Sen går hon tillbaks till sängen med pappan i släptåg. Så ligger de där och trängs i juniorsängen tills hon slocknar. Då har pappan kramp i benet som han inte kunnat sträcka ut ordentligt på en halvtimme.

God Jul, vänner.

Med julstressen som en järnring runt skallen

bestämde jag mig i morse för att baka saffransbiscotti och göra apelsintryfflar. Var finns logiken och självinsikten i det? Nu sitter jag framför Bolibompa och Pomos Piano med en huvudvärk som gör mig illamående. Ljudkänslig och otrevlig är jag.
Biscottisarna ligger fint förpackade i en ask och tryfflarna är i kylen.
"-Du behöver inte ta med någonting, jag har redan fixat allt" sa mamma på telefon härom dagen. Och likförbenat står jag i mitt kök och gör skorpor och tryfflar bara för att jag liksom tycker att jag borde bidra med något annat än min trötta nuna. Så här nära väggen har jag aldrig varit. Jag känner igen min utbrända pappas symptom och liksom honom verkar jag ha förtvivlat svårt att lyssna på och ta in signalerna. Skärpning, säger jag åt mig själv.
Nu ska jag låta maken ta nattningen av dottern och själv ska jag lägga mig i badet.

Och just det! Saffransbiscottisarna är inspirerade av kära vännen Fantasiflickas senaste blogginlägg. Jag försökte få hennes recept, men lyckades inte. Jag googlade mig då fram till ett superenkelt recept a la Leila Lindholm. Det visade sig turligt nog att jag hade alla ingredienser hemma.

Ingredienser:
100 g smör
1 gram saffran
2 st ekologiska ägg
1,5 dl strösocker
5 dl vetemjöl
1,5 tsk bakpulver
1,5 dl hel sötmandel (skållad)
Råsocker

Gör så här:
1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Smält smöret tillsammans med saffran, häll över i en bunke och rör ner äggen.
3. Blanda de torra ingredienserna med hel sötmandel och vänd ner det i bunken.
4. Forma degen till 3 längder och lägg dem på en plåt. Strö över råsocker.
5. Grädda dem i mitten av ugnen i cirka 25 minuter.
6. Ta ut dem och sänk temperaturen till 125 grader.
7. Skär längderna i 1 centimeter tjocka skivor och lägg tillbaka dem på plåten.
8. Torka skorporna i mitten av ugnen i cirka 10 minuter.
9. Stäng av ugnen och låt skorporna stå och torka i eftervärmen tills ugnen kallnat (eller över natten).


Jag skippade råsockret och chokladdoppade skorporna istället. Precis som fantasiflicka gjorde.

Dottern tyckte skorporna var sisådär, men slickade av chokladen innan jag fick tillbaka dem...

Shoppingens baksida

när man som jag är reumatiker är ledvärk. Ja, och så tom plånbok då förstås. Det är inte heller skoj. Bra då att det finns lite roliga butiker precis runt knuten här i Årsta. I den här butiken köpte jag en liten dockbyrå till dottern. Perfekt för små dockkläder och pryttlar. Sådant har hon gott om.

Det är en charmig liten butik, som verkar klara sig ganska bra i en lokal som annars verkat ha en förbannelse vilande över sig. Alla tidigare verksamheter har kursat.

Mitt emot Vilda Viktoria ligger mitt andra vardagsrum. Jag har fikat där så många gånger att jag har slutat skämmas. Javasavi heter fiket som jag nu mer bor löjligt nära. De har en fantastisk sconesbuffé om söndagarna. Lilltrollet älskar kakutbudet som varierar beroende på ägarens inspiration. I samma hus som favoritfiket ligger vårt lilla bibliotek. Vilken gåva det är att ha nära till biblioteket! Lilltrollet och jag lånar nya äventyr varje vecka.

Ikväll läste vi den här:

Störtskön!

Farmors gamla änglaspel

förgyller vår lägenhet. Behagligt diskret plingande. Vacker att se på. Och så tänker jag på farmor. Då blir jag varm i hjärtat.

Att klä granen i det finaste man har:

Inte hängde den där igår, vad jag minns. Traditionella julfärger dock, så den får hänga kvar.

Och julen smyger sig sakteliga på

Juliga mintkyssar från vännen Suziluz, hemstickade vantar av kära Årstavännen M, en julgran från torpet. Det doftar fortfarande glögg från gårdagens lilla bjudning. Och jag börjar så smått känna lite stress över att jag inte shoppat en enda julklapp. Men bara lite.

Lilltrollet, maken och jag ägnade efterdagistimmarna åt att klä granen och tjyväta lite på lilltrollets paradisask, som hon vann i lördags då Lions hade julmaknad på Årsta torg.

Hon är en turgumma, vårt lilltroll. En högsta vinst i sig själv.

Kaffepaus!

Nyss hemkommen från Vårdcentralen. Inte skoj. Men det slog mig hur vackert vårt hem börjar bli! Så här ser det ut när jag och maken druckit lunchkaffe i vårt nytapetserade kök.
Min kopp är den större, Linnea från Gustavsberg. Lite sliten i lacken, men väldigt bra storlek när man som jag dricker med mjölk. Maken dricker ur Rosenbrun från samma tillverkare. Och samme man har formgivit bägge kopparna: Stig Lindberg.
Blockjusen är från IKEA och duken är loppisfynd. Det fina grytunderlägget hittades vid en sopstation. Värmeljusstakarna i orange glas är tillverkade i Rejmyre och väggen bakom är nytapetserad med gulgröna blomster. Minimalism är liksom inte min melodi. Ska visa mina fina julgardiner snart...

Att vila blicken på

om kvällen. Fantisera. Räkna äpplen på trädet, eller fundera på vem som bor i huset och varför nallen hänger på tork.

Jag skulle älskat en vägg som denna när jag var liten.

Nej.

Idag vill jag inte.
Nånting.
Jag behöver tamejtusan lite positiva besked.
Det finns en gräns för hur tungt man orkar bära.
Jag går på knäna.
Men lägenhetsrenoveringen går framåt.
Synd att jag inte orkar känna glädje över hur fint det blir.
Jag tapetserar med frenesi.
Imorgon skall jag försöka visa er vad jag gjort här hemma.
Idag orkar jag inte.

Lite före och efter

Hallen. Entrén. Den ska kännas välkomnande och hemtrevlig, tycker jag.

Vår hall var målad i en diffus gul färg. Lite nikotinmissfärgad ton, liksom.

Det ger inga bra vibbar, tycker jag.

Sådan tur att jag hade en rulle fin tapet liggande.

Före:

Efter:

Hatthyllanpå plats!

& fy h-e vad solid den betongväggen var! Jag skakar fortfarande efter hanterandet av slagborren. Stackars grannar.

Ny adress!

Så var flytten överstånden!
Inga större missöden har hittills uppdagats. En krossad favoritvas får anses normalt i sammanhanget.
Lilltrollet installerade sig bums i nya rummet. Somnade i egen säng redan första kvällen. Oj, vad tomt och konstigt det blev för mig då lilltrollet inte låg i stora sängen då jag skulle krypa ner! Maken och jag kunde för första gången på 3,5 år prata & läsa innan vi somnade. Märklig känsla.
Så mycket prat och läs blev det dock inte. Att flytta kräver sin tribut och vi somnade ovaggade första natten. Även om jag sov väldigt oroligt utan min unge.
Vid 3-snåret hörde jag små nätta steg närma sig vårt sovrum. Lilltrollet ville krypa ner hos oss och äntligen fick jag lite djupsömn.

Nu är vi i någon slags totalkaos. Saker har packats upp, men lika mycket finns kvar i kartongberget som ockuperar en vägg i lägenheten. Maken tjatar om att få upp hatthyllan, men jag är glad om jag hittar väskan med mina underkläder, eller kanske en stekpanna så barnet kan få sig lite middag.

Imorgon åker slagborren fram & hylljäkeln får väl komma upp då, för husfridens skull. Bilder blir det när jag hittar kabeln till kameran. Sa jag att det är kaos här hemma?

Adios.

Hej då Sköntorpsvägen. Tack för 6 fina turbulenta år.

Livet i en kartong

Det doftar flytt här hemma. En säregen blandning av kartong, ungsrengöring och förväntan. Jag vill att det ska vara fredag nu.
Imorgon ska jag besiktiga lägenheten. Den nya. Där vi snart ska bo. Och jag har pratat mig till att få nycklar redan då, trots att slutuppgörelsen inte sker förrän på fredag kl 10.00.
Så på onsdag tror jag vi börjar smygflytta lite. Går över med en kasse eller två liksom baraföratt.
Idag har vi packat de mest knasiga sakerna. Ni vet, sådant där som man inte självklart märker med vardagsrum eller kök utanpå kartongen. Blandat, fick de heta. Och så en specificering av vad blandat bestod av: Några lampor, brödkorgen från 50-talet, rumstermometern och två ljusstakar. Blandat, alltså.
De första kartongerna är märkta med KÖK, eller V-RUM och innehåller således enbart saker som ska vara i just de rummen. Nu är det mesta packat och skröfset som ännu inte förpassats i kartongen får alltså campa med prylar från olika rum. Ordningsmänniskan i mig knorrar lite, men hellre blandatkartonger än halvfulla sådana.
Just nu har jag 38 kartonger staplade längst väggarna i sovrumet och vardagsrummet.
Imorgon dubbar jag lite chowder show innan jag packar vidare. Ska bli skönt med ett avbrott.
Jag tenderar att gå upp i packandet så till den grad att jag glömmer att äta och kissa!