söndag 28 december 2008

Några tankar om vad jag har och vad jag saknar

Jul och nyår. Tid för summering och eftertanke. Kanske tacksamhet i vissa fall?

Jag fick en ruskig påminnelse om hur skör linje det är mellan liv och död i år. Jag fick leva men det lilla livet i mig dog. Och min livs levande unge som just nu sitter i soffan brevid mig och tittar på Dorafilmen hon fick i julklapp kommer jag nog aldrig mer ta för given.

Julaftons morgon satte vi oss på tåget till Katrineholm. På stationen möttes vi av lilltrollets morfar med julgranspin som dekoration på kavajslaget. Sedan åkte vi till gammelmormor Kerstin och önskade god jul och plockade upp lilltrollans mormor. Vi åkte tryggt och kungligt i den stora fyrhjulsdrivna bilen mot de östgötska skogarna. Det hade precis börjat snöa. Äntligen började jag känna lite julstämning.

Vit snö, fur och gran och - STOPP! det ligger en bil i diket! Och det är någon i den!

Tjocka spår rakt över vägen och i diket ligger en röd Volvo uppochned. Rykande. Helt nyvoltad. Och jag såg en människa krypa omkring i bagageutrymmet. Jag sprang mot bilen, beordrade maken att vaka över lilltrollet i bilen. När jag är framme vid bilen har människan i bilen kravlat sig ur och kommer stapplande och gråtande emot mig och mina föräldrar. Hon ser oskadd ut. Chockad såklart. Men utan en skråma. Hon var ensam i bilen. Ensam på väg mot sin mormor för att fira jul. Nitton år. Nu ligger hennes röda volvo på rygg i skogsbrynet. Med en halvmeter tillgodo ungick hon att krocka med den stora furan som lämnats kvar på kalhygget. Änglavakt.

Det kom fler människor till undsättning. Människor från närmsta gården som hört braket. De erbjuder sig att ta med flickan hem till sig för att hon ska få hämta sig från chocken innan de skjutsar henne vidare till sin slutdestination. Jag gjorde det man inte ska: kröp in i det rykande bilvraket för att plocka ihop hennes personliga tillhörigheter. På något mirakulöst sätt har julblomman till flickans mormor klarat sig. Den hänger liksom upp och ned i sin påse, har klämts fast, men den går att plocka ner försiktigt utan att den försörs. Julklapparna skramlade betänkligt när jag samlade ihop dem, men det får anses värdsligt i sammanhanget.


En hårsmån från döden, var hon. Och vi. Hade vi kommit lite tidigare. Sekunder. Då hade vi krockat med henne då hon plötsligt fick sladd och kanade rakt över vägen.


Nu blev det inte så. Det gick bra för alla som befann sig där på skogsvägen på julaftons förmiddag. Och tomten kom som planerat till den röda stugan i skogen, med klappar till både stor och liten. Mitt lilltroll gläds mest åt sin röda gitarr, sin prinsessklänning och de nya skidorna. Och tack vare snön som gjorde det snorhalt på vägen så kunde lilltrollet få prova sina nya laggar på juldagen.



2 kommentarer:

Charlotta sa...

Skönt att ni är oskadda. God jul i efterskott. Och gott slut. År 2009 kommer att vara ditt år. Kram

suziluz sa...

Oj, vilken dramatik. Skönt att allt gick såpass bra ändå! Och skönt att ni är hemma ordentligt igen. Kramen.