Allt är bra.

Operationen överstånden. Allt gick bra. Mamman bröt ihop lite. Men allt gick bra.

Nu leker lilltrollet på vår underbara gård.

Kan man verkligen bo så här bra ett stenkast från söder?

Imorgon opereras Lilltrollet.

Bara sådär! Telefonen ringde om en återbudstid. Ville vi ha den? Mnjaaa. Så snart? Jo, kanske. Lika bra att få det gjort.
Så blev det bestämt.
Information om var, vem, hur och när. Kluddiga anteckningar på baksidan av en a-kassespecifikation.
8.45 ska vi vara på plats på Sophiahemmet.
Lilltrollet fastande.
Jag ska hålla ihop.

Uteplatsen

I vintras drömde jag om att kunna leva mitt liv på uteplatsen. Nu bor jag här.

Här ser ni grinden mot Lilltrollets frihet. Ser ni så grönt det är utanför?

I ena hörnet finns en lagerhägg och en vinbärsbuske. Röda vinbär. Lilltrollets.

Och så planterade jag en rhodododododododododendron. För en sådan ville jag ha.

Och lite lite roligare är det att betala räkningar sittandes på uteplatsen. Det är studielånsmånad. Det syns på min min.

Sista hörnet av uteplatsen får ni inte se i dagsläget. Det är så rörigt. Cyklar (3 st. Min, Lilltrollets 12tums & hennes sparkcykel.) leksaksförvaring, en sulky, grillen med tillbehör och extrastolar trängs där.

Sandaler minsann!

Fint som kattskit i vällingen! som Lusmia sa när hon såg Madickens nya röda skinnsandaler vid Valborgsmässoelden. Nog är detta riktiga Madicksandaler? Det tycker i alla fall Lilltrollet och jag. Dessa gobitar till fann vi idag på Uni. För en spottstyver fick de följa med oss hem. Äkta 70-talare från ett lager. De hade köpt billigt och sålde således billigt. Trevlig filosofi. Trevlig butik.
Så fort vi kommit hem skulle de på. De och Madickklänningen min mor en gång sydde till mig. De mjölkvita benen riktigt lyser i kontrast till de rödbruna sandalerna. -Finskor som klackar, mamma. sa Lilltrollet och gjorde en invecklad steppdans i vardagsrummet. Nöjd.

fint som kattskit i vällingen!

På besök i Kamprads borg.

Dottern och jag har varit på IKEA idag. Igen. Vi trivs där, både lilltrollet och jag. Hon får leka och jag får köpa saker jag inte visste att jag behövde till mitt hem. Och så frossar vi glutamatspäckade köttbullar och pulversås. Exotiskt. Sådan man serveras inte hemma.
Och har lilltrollet tur så får hon någon liten sak hon också. Ofta väljer hon ett gosedjur. För gosedjur är ikea bra på. Fina och billiga. De senaste gångerna vi varit där har hon valt en liten mus. Finns i tre färger (grå, brun och vit) och kostar 9:- st. Lilltrollet valde först en vit och gången därpå en grå mus. Den första fick namnet Musis. Den andra fick också heta Musis. Musis och Musis har sedan dess varit hennes favoriter. Varje gång vi varit på resande fot har jag glatt mig åt att hennes resvänliga kamrater. Utan problem packas de 14 cm långa gosedjuren ned i handbagaget. Samtidigt har jag förbannat hennes två minikompisar om natten då hon vaknat och undrat var de är. Det är tamejtusan snudd på omöjligt att nattetid detektera så små gosedjur i en dubbelsäng med kuddar och duntäcken!
Idag hade vi ett trauma på IKEA. Lilltrollet stod i kö för att få ett ballongdjur. Några inhyrda snubbar stod utanför restaurangen och blåste sådana där avlånga ballonger och knycklade sedan ihop dem till diverse djur. När lilltrollet äntligen hamnade längst fram i kön så stängde de plötsligt butiken. De skulle pausa. Och lilltrollets underläpp började darra olyckligt då hon insåg att hon inte skulle få ett ballongdjur. Som jag kände med min tös. Jag fattade känslan precis. Så nära. Så snöpligt. Tårar av krokodilstorlek trillade olyckligt ned för hennes kinder medan hon bönade och bad att jag skulle säga till ballongtrollarna att de glömde en liten tjej! Men snubbarna var vid det laget långt borta. Så det blev till att ta rulltrappan upp till barnens IKEA och erbjuda henne att välja en kompis som fick föja med hem. Lite orolig blev jag att hon skulle ta en till Musis. Tänk er att leta reda på TRE minikompisar nattetid!
Nu blev det ingen kompis till musgänget, hon valde en underbart gosig Golden Retriver valp. 40 cm lång och kärlek vid första ögonkastet för lilltrollet. Något dyrare än 9:- men det var det värt. -Mycket bättre än en gammal ballongpudel, löd lilltrollets omdöme.
Jag är ganska nöjd jag också. Hunden som ännu inte fått något namn (sånt måste man ju känna in, mamma) är betydligt lättare att hålla reda på än Musis och Musis.
Så från att ha varit de mest betydelsefulla godesdjuren i samlingen är Musis och Musis nu ute i kylan. Ratade. Sådan tur att de åtminstone har varandra.

Igen och igen

ska jag prövas.
Nu gäller det lilltrollet och hennes öroninflammationer. Vi var hos en specialist idag. Resultatet - planerad operation för att ta bort körteln bakom näsan.
Ingen svår operation. Men det innebär att de ska söva lilltrollet. Och eftersom P jobbar i skåne är det jag som ska vara med och hålla handen, säga att allt blir bra, trösta, lugna och vårda efteråt. Hur gör man det när blotta tanken på att min unge ska opereras startar en svallvåg av känslor i mig? Jag får svårt att andas.
Sjukhus. Operation. Rädsla. Dödsångest.
Och det här måste jag klara. Det kommer hjälpa henne. Det kommer minimera risken för fler öi och hon kommer sova bättre. Snarka mindre.
Bra saker.
Men jag skakar inombords.
Lilltrollet själv är tapper. Hon ser fram emot glassen man får efteråt. En piggelin.
Och jag önskar så att jag hade min man att luta mig mot mot då de rullar iväg henne till operation. Jäkla skådespelaryrke! Jäkla skit.

Om natten är jag liten.

Tredje natten med krupphosta blev jag rädd. Det här är faktiskt det jobbigaste med att vara ensam vårdnadshavare lilltrollet. Och i natt vågade jag inte låta bli att åka in.
Hon somnade tidigt på kvällen, trött efter två nätter med för lite sömn pga hostan. Hon var nymedicinerad och sov med högt huvudläge. Likväl hörde jag hur hon hostade allt mer skrällande. Vid kl 22.00 tog jag upp henne. Ut på uteplatsen i kylan. Men det hjälpte inte.
Och då blev jag rädd. Jag vågade inte låta bli att åka in till SöS.
Stockholm kl 23.45. Skanstullsbron. Det är vackert på något sätt. Lilltrollet tittade storögt på det nattliga landskapet. Lite spännande att åka stortaxi till akuten mitt i natten. Och där någonstans släppte den värsta ångesten. Hon mådde ju bra. Klarade hostan ganska ok. Rossel på in och utandning. Men hon klarade det bra.
Den som inte klarade det var jag. Och jag vet varför. Sedan jag höll på att stryka med i augusti har jag blivit rädd. Rädd för att något ska hända de mina. Lilltrollet. Min finaste.
Tur att SöS ligger så nära.
Hon fick betapred (kortison) direkt vid entrékassan och sedan fick vi vänta på att träffa läkare. Det var ganska lugnt och stilla på barnakuten. Några oroliga föräldrar med magsjuka bebisar, två eller tre krupphostande barn och en ledsen tonåring. Lilltrollet tröttnade snabbt på att sitta på en hård soffa och vänta på läkaren. -Värre än vårdcentralen, tyckte hon och skruvade sig i min famn för att hitta ett skönt sätt att halvligga på.
Krupphostan lät mycket bättre när läkaren äntligen lyssnade på hennes andning. Kortisonet hade hunnit sätta in under väntan.
I taxin på väg hem var Lilltrollet spirituell och konverserade glatt taxichauffören. Han bad om presenttips till sin snart fyraårige son och Lilltrollet rekommenderade en pruttkudde.
Sedan drack vi te med honung och åt smörgåsar mitt i natten.
Honungste och marmelad mackor. Medicin.
Idag är jag så trött att det värker innanför pannbenet. Jag borde skriva ett mail till AF, jag borde diska, tvätta och handla. Men jag satsar på det sistnämda. Mat måste vi ha, det andra är överkurs.
Ikväll ser jag på Berlinerpopplarna. Nedbäddad i soffan med min skatt tätt intill. Jag måste våga lita på att jag klarar det här.

Om en liten vecka

Om en liten vecka blir jag gräsänka.
Då åker maken.
Och så måste det få vara.
Ändå är jag lite rädd.
Precis nyss fick jag näsan över ytan.
Tänk om jag inte håller ihop?
Då är han allt för långt borta.

Jag har köpt mig en cykel. Lilametallic med svart barnsits på pakethållaren.
Så ska vi susa fram i sommaren, lilltrollet och jag.
Mitt lilla underverk och jag.
Så ska vi ta sällskap genom sommarsol och regn.

Liten blir stor

Hela fyra år.

Tänk att jag har fått vara mamma till denna tös i fyra år.

Jag älskar henne så att hjärtat gör volter.

Och nu kan hon vissla också. Lite tyst, men ändå.