Så tänkte jag igår, oviss på vad kvällen skulle bjuda.
Det var stor, för att inte säga gigantisk fest för ca 450 kulturarbetare med den gemensamma nämnaren att vi alla har ett förflutet på Allhelgonagatan. Där skolades vi scenkonstens hemligheter. Där festade vi till långt in på morgonen, där odlades våra egon. Och sitter man i den svala i trappan som slingrar sig som en pulsåder upp genom huset har man utsikt över mitt Årsta.
I den trappan satt jag halva festen. Talade med människor jag ändå träffar lite titt som tätt. Artighetsfraserna klarades av innan middagen.
Jag är förundrad över hur trevligt jag hade det, trots allt. Det hade kunnat bli katastrof. Men medan jag var där gick allt förhållandevis lungt till. Weeping Willows spelade ljuv musik och jag dansade. Ebbot vände plattor.
För några sekunder slungades jag tio år tillbaks i tiden. Scenskolefest. Bar till självkostnadspris. Goa, men förbannat egocentriska människor som snabbt blir för högljudda. Återseenden. Sanningar och lika många lögner.
Men där i trappan mådde jag bra. Där spanade jag ut över Årsta och längtade hem lite lagom. Och när jag kände mig nöjd med allt så sökte jag upp de som betyder något för mig och sa adjö och tack för mig. Sedan tog jag sällskap med Årstagrannen/kollegan som jag allt som oftast träffar i Vättersparken efter dagishämtning. Det kändes tryggt för en småbarnsmorsa som inte varit på krogen på många, många år att få eskort hela vägen hem.
I morse väcktes jag efter allt för få timmars sömn av en ljuvlig liten snart treårig tös som saknat mig så där lagom igår kväll.
Det känns lite som om jag varit på besök på en annan planet. En planet med en befolkning som jag är besläktad med, på långt håll. Det var ett roligt besök men jag är glad över att vara hemma igen.
söndag 27 april 2008
torsdag 24 april 2008
Jäkla Kjell!
Bajs.
Jag hade ju redan flyttat in mentalt. Möblerat och målat om. Planterat lite i rabatten.
Men så kommer den där Kjell & bjuder över oss. Kjell med pengarna. Kjell som säkert skilt sig och sålt villan. Kjell som inte är speciellt intresserad av närheten till lekparken.
Någon sa att vår tur kommer, att det är ödet. Jag är lite för krass för sådant tänkande.
Jäkla Kjell, helt enkelt.
Jag hade ju redan flyttat in mentalt. Möblerat och målat om. Planterat lite i rabatten.
Men så kommer den där Kjell & bjuder över oss. Kjell med pengarna. Kjell som säkert skilt sig och sålt villan. Kjell som inte är speciellt intresserad av närheten till lekparken.
Någon sa att vår tur kommer, att det är ödet. Jag är lite för krass för sådant tänkande.
Jäkla Kjell, helt enkelt.
onsdag 23 april 2008
MäklarBjörn, igen.
Jag har återupptagit kontakten med Mäklarbjörn igen.
Han har ringt åtskilliga gånger idag angående en lägenhet som jag visst blev lite förälskad i vid visningen. Till en början såg allt så fint ut. Vi var två spekulanter som höjde lite stillsamt och artigt. Anneli, hette den andre budgivaren. Men så i eftermiddags så dök det upp en ny "Dominique". Morr. En gubben i lådan som invaggat oss två kombatanter i falsk trygghet, som hela tiden lurpassat och inväntat rätt ögonblick för att blanda sig i leken. Och det med besked. Höjningar på 40.000:- åt gången, liksom för att visa musklerna.
Dessvärre har de nya sköna a-kassereglerna försvagat min muskelmassa dramatiskt och jag gissar att även denna lilla pärla till bostad kommer tillfalla en "Dominique" som denna gång kallar sig Kjell...
Som plåster på såret fick jag idag ett tackmennejtack från en arbetsgivare jag hoppats lite på. Jag hade sökt ett hederligt jobb som jag tyckte att jag passade bra för, men jag blev inte ens kallad till intervju.
Hejhopp!
Tur att solen skiner. Det gör det hela uthärdligt.
Och så har jag ju min trollunge som har en god näsa för livets väsentligheter. I eftermiddags var det glass och gungasådetkillarimagenskratt. På fredag rymmer vi från alltihop och tittar på björnungar på Skansen. Det behöver jag.
Han har ringt åtskilliga gånger idag angående en lägenhet som jag visst blev lite förälskad i vid visningen. Till en början såg allt så fint ut. Vi var två spekulanter som höjde lite stillsamt och artigt. Anneli, hette den andre budgivaren. Men så i eftermiddags så dök det upp en ny "Dominique". Morr. En gubben i lådan som invaggat oss två kombatanter i falsk trygghet, som hela tiden lurpassat och inväntat rätt ögonblick för att blanda sig i leken. Och det med besked. Höjningar på 40.000:- åt gången, liksom för att visa musklerna.
Dessvärre har de nya sköna a-kassereglerna försvagat min muskelmassa dramatiskt och jag gissar att även denna lilla pärla till bostad kommer tillfalla en "Dominique" som denna gång kallar sig Kjell...
Som plåster på såret fick jag idag ett tackmennejtack från en arbetsgivare jag hoppats lite på. Jag hade sökt ett hederligt jobb som jag tyckte att jag passade bra för, men jag blev inte ens kallad till intervju.
Hejhopp!
Tur att solen skiner. Det gör det hela uthärdligt.
Och så har jag ju min trollunge som har en god näsa för livets väsentligheter. I eftermiddags var det glass och gungasådetkillarimagenskratt. På fredag rymmer vi från alltihop och tittar på björnungar på Skansen. Det behöver jag.
söndag 20 april 2008
måndag 14 april 2008
torsdag 10 april 2008
"Mamma, berätta om flickan som var lite rädd för att flyga."
Imorgon ska lilltösen få uppleva sin allra första flygtur.
Och jag avundas henne.
Gång på gång ber hon mig berätta hur man gör på flygplatsen, hur det låter när planet startar osv. Hennes ögon är stora som tefat när jag berättar om hur planet tar sats och åker fortare och fortare och fortare för att till slut lyfta från marken.
Tänk att få ha ett sådant äventyr framför sig. Tänk att för första gången få uppleva den magin!
Jag säger inte att jag redan upplevt allt, jag hoppas att jag har en hel del magiska upplevelser kvar. Men mycket har jag hunnit avverka.
Jag har flugit, jag har klättat i berg, jag har kommit in på scenskolan, jag har mött kärleken, jag har burit ett barn och fött fram henne utan smärtlindring, jag har överlistat en ganska jäklig reumatism, jag har upplevt avgrundsdjup sorg och euforisk glädje.
Det börjar bli en fin lista.
Det blev så påtagligt idag när tösen till nattsaga ville höra mig berätta om "flickan som var lite rädd för att flyga".
Jag insåg plötsligt att jag har levt, jag har erfarenheter.
Jag är den hon vänder sig till. Den hon förväntar sig har svaren. Plötsligt ändes livet rätt ok. Jag har inte alla svar, men jag har några. Och jag vet att söka svaren jag saknar.
Imorgon ska jag genom min fina lilla dotter få uppleva hur det är att lyfta från marken i en plåtfågel för första gången. Och blir hon rädd ska jag finnas där och erbjuda henne en varm famn, så hon vågar.
Vi ska busa lite och äta godis på planet - fast det inte är lördag.
Och jag avundas henne.
Gång på gång ber hon mig berätta hur man gör på flygplatsen, hur det låter när planet startar osv. Hennes ögon är stora som tefat när jag berättar om hur planet tar sats och åker fortare och fortare och fortare för att till slut lyfta från marken.
Tänk att få ha ett sådant äventyr framför sig. Tänk att för första gången få uppleva den magin!
Jag säger inte att jag redan upplevt allt, jag hoppas att jag har en hel del magiska upplevelser kvar. Men mycket har jag hunnit avverka.
Jag har flugit, jag har klättat i berg, jag har kommit in på scenskolan, jag har mött kärleken, jag har burit ett barn och fött fram henne utan smärtlindring, jag har överlistat en ganska jäklig reumatism, jag har upplevt avgrundsdjup sorg och euforisk glädje.
Det börjar bli en fin lista.
Det blev så påtagligt idag när tösen till nattsaga ville höra mig berätta om "flickan som var lite rädd för att flyga".
Jag insåg plötsligt att jag har levt, jag har erfarenheter.
Jag är den hon vänder sig till. Den hon förväntar sig har svaren. Plötsligt ändes livet rätt ok. Jag har inte alla svar, men jag har några. Och jag vet att söka svaren jag saknar.
Imorgon ska jag genom min fina lilla dotter få uppleva hur det är att lyfta från marken i en plåtfågel för första gången. Och blir hon rädd ska jag finnas där och erbjuda henne en varm famn, så hon vågar.
Vi ska busa lite och äta godis på planet - fast det inte är lördag.
måndag 7 april 2008
Kriget del 2
Idag var det upprorstämning på förskolegården.
Det mullrar bland föräldrarna och fler än jag verkar vara missnöjda med verksamheten.
Bra!
Jag behöver fler i min armé!
Idag när jag kom hem hade förskolechefen svarat på min senaste kritik.
(kort historik: Jag skrev i januari ett 3 A4 sidor långt brev till förskolechefen på barnets förskola med frågor ang barntätheten i grupperna, utbildningsnivån på de anställda, innemiljön på barnets avdelning mm. Jag har ännu inte fått något svar.
I mars skrev jag ett kortare brev till samme chef med konkreta förslag på förbättringar i inomhusmiljön - inget svar...
Igår skrev jag ännu ett mail, denna gång om förändringarna vid vagnparkeringen på förskolan)
Ta en titt på det innehållsrika mail som damp ner i inkorgen för en stund sedan:
Det mullrar bland föräldrarna och fler än jag verkar vara missnöjda med verksamheten.
Bra!
Jag behöver fler i min armé!
Idag när jag kom hem hade förskolechefen svarat på min senaste kritik.
(kort historik: Jag skrev i januari ett 3 A4 sidor långt brev till förskolechefen på barnets förskola med frågor ang barntätheten i grupperna, utbildningsnivån på de anställda, innemiljön på barnets avdelning mm. Jag har ännu inte fått något svar.
I mars skrev jag ett kortare brev till samme chef med konkreta förslag på förbättringar i inomhusmiljön - inget svar...
Igår skrev jag ännu ett mail, denna gång om förändringarna vid vagnparkeringen på förskolan)
Ta en titt på det innehållsrika mail som damp ner i inkorgen för en stund sedan:
Hej ****!Jag har läst dina mail och samtalat med mina biträdande förskolechefer omdina åsikter. Vi gör vad vi kan för att hålla en god kvalitet iverksamheten.När det gäller vagnsförrådet, har vi under lång tid kunnat dela förråd medföräldrarna. Nu har vi många yngre barn på Årstagården som personalenbehöver vagn till för att ta sig iväg utanför gården.Det är tråkigt med försämringar det tycker vi alla, jag måste dockprioritera personalens arbetsmiljö i det här fallet./ Hälsningar **** *****
Ja, vad säger man?
Goddag yxskaft.
fredag 4 april 2008
Kriget: del 1
Barnet går på förskola. En förskola med fin, men ack så outbildad personal. Barnet trivs. Jag har däremot en del invändningar mot verksamheten. Men barnet trivs, och det är ändå det viktigaste.
Jag tycker om att försöka förändra saker till det bättre. Således påpekar jag ständigt saker för förskolans chef i hopp om att kunna påverka. På förskolans hemsida står också att läsa att chefen gärna vill ha föräldrarnas synpunkter. Med osynlig skrift står nog på samma hemsida att trolls synpunkter tacksamt undanbedes.
Hur kan man annars förklara att jag inte hört ett pip ifrån chefen sedan mitt första mail i början av januari, med uppföljningsbrev i mitten av mars!
Brev nr ett var fyllt av konstruktiva förslag på förändringar och förbättringar samt raka frågor om chefens syn på utbildad/outbildad personal. Sådant jag som förälder tycker mig ha rätt att få reda på.
Brev nr två var mindre sött, men fortfarande i en trevlig ton. Rakare frågor och skarpare formuleringar.
Från chefen + stab har jag alltså ännu icke hört ett ljud annat än en hälsning via barnets personal att breven nått fram och skall besvaras.
När? Ingen som vet.
Och i väntan på detta sker följande:
Idag låg en ful rosa lapp i föräldrainformationsrullen (en folieklädd toarulle - mig lurar inte lite glitter. Bajspapper är alltid bajspapper...). Där stod att läsa att nu får jag inte längre parkera barnets vagn i det där för avsedda skjulet på gården.
Anledning 1: Det är få förskolor i området som kan erbjuda det.
Jaha - vad i h-e har det med just denna förskola att göra?
Anledning 2: Vagnarnas utförande har de senaste åren blivit större och tar således mer plats och när förrådet är överfullt parkeras vagnar utanför skjulet till fara för ungarna-
Jaha! Så trängseln i vagnförrådet har alltså inget att göra med att barngrupperna blivit större?
Puckon!
Det enklaste vore väl att börja med att fråga alla föräldrar om någon/några kunde tänka sig att förvara vagnen hemma över dagen, eller kanske rent utav kunde tänka sig att låta bli att ta med vagn till förskolan. Om det visar sig omöjligt kan man börja rota i alternativa vagnsparkeringar.
Men ge mig för h-e inte en rosa lapp i folieinklädd bajspappersrulle som talar om att det från och med måndag är förbjudet att nyttja vagnsförrådet.
Sådana här saker gör denna mamma till ett riktigt gammalt fult och elakt troll. Satt i telefon en bra stund idag för att utröna om den plats utanför grinden som vi nu är anvisade att använda som parkering strider mot lagen på något sätt.(På den rosa lappen står käckt att vi nog bör införskaffa lås och regnskydd till vagnarna. Oh, tusen tack för tipset! Jag som just tänkt ställa vagnen ensam på en närförortsgata 6h om dagen utan lås. Här kan man för fn inte ens lämna barnvagnen på bvc utan att låsa fast den)
Jag trodde jag vunnit en seger då jag tillsammans med tjänstvillige L på gatukontoret uteslutit att de sökt tillstånd för markupplåtelse. Men då såg L plötsligt att förskolan hade hyresavtal på hela kvartersmarken och den minimala gräsplätt som vi föräldrar i framtiden ska använda som parkering ingår i det avtalet...
*morr*
Men tro inte att slaget är förlorat. I kväll komponerar detta troll ett tredje brev till denne förskolechef. Och nu har jag slut på artighetsfraser.
Jag är en skitförbannad, arbetslös kulturarbetare och jag har tid att vässa pennan.
Jag är livsfarlig.
Krig.
Jag tycker om att försöka förändra saker till det bättre. Således påpekar jag ständigt saker för förskolans chef i hopp om att kunna påverka. På förskolans hemsida står också att läsa att chefen gärna vill ha föräldrarnas synpunkter. Med osynlig skrift står nog på samma hemsida att trolls synpunkter tacksamt undanbedes.
Hur kan man annars förklara att jag inte hört ett pip ifrån chefen sedan mitt första mail i början av januari, med uppföljningsbrev i mitten av mars!
Brev nr ett var fyllt av konstruktiva förslag på förändringar och förbättringar samt raka frågor om chefens syn på utbildad/outbildad personal. Sådant jag som förälder tycker mig ha rätt att få reda på.
Brev nr två var mindre sött, men fortfarande i en trevlig ton. Rakare frågor och skarpare formuleringar.
Från chefen + stab har jag alltså ännu icke hört ett ljud annat än en hälsning via barnets personal att breven nått fram och skall besvaras.
När? Ingen som vet.
Och i väntan på detta sker följande:
Idag låg en ful rosa lapp i föräldrainformationsrullen (en folieklädd toarulle - mig lurar inte lite glitter. Bajspapper är alltid bajspapper...). Där stod att läsa att nu får jag inte längre parkera barnets vagn i det där för avsedda skjulet på gården.
Anledning 1: Det är få förskolor i området som kan erbjuda det.
Jaha - vad i h-e har det med just denna förskola att göra?
Anledning 2: Vagnarnas utförande har de senaste åren blivit större och tar således mer plats och när förrådet är överfullt parkeras vagnar utanför skjulet till fara för ungarna-
Jaha! Så trängseln i vagnförrådet har alltså inget att göra med att barngrupperna blivit större?
Puckon!
Det enklaste vore väl att börja med att fråga alla föräldrar om någon/några kunde tänka sig att förvara vagnen hemma över dagen, eller kanske rent utav kunde tänka sig att låta bli att ta med vagn till förskolan. Om det visar sig omöjligt kan man börja rota i alternativa vagnsparkeringar.
Men ge mig för h-e inte en rosa lapp i folieinklädd bajspappersrulle som talar om att det från och med måndag är förbjudet att nyttja vagnsförrådet.
Sådana här saker gör denna mamma till ett riktigt gammalt fult och elakt troll. Satt i telefon en bra stund idag för att utröna om den plats utanför grinden som vi nu är anvisade att använda som parkering strider mot lagen på något sätt.(På den rosa lappen står käckt att vi nog bör införskaffa lås och regnskydd till vagnarna. Oh, tusen tack för tipset! Jag som just tänkt ställa vagnen ensam på en närförortsgata 6h om dagen utan lås. Här kan man för fn inte ens lämna barnvagnen på bvc utan att låsa fast den)
Jag trodde jag vunnit en seger då jag tillsammans med tjänstvillige L på gatukontoret uteslutit att de sökt tillstånd för markupplåtelse. Men då såg L plötsligt att förskolan hade hyresavtal på hela kvartersmarken och den minimala gräsplätt som vi föräldrar i framtiden ska använda som parkering ingår i det avtalet...
*morr*
Men tro inte att slaget är förlorat. I kväll komponerar detta troll ett tredje brev till denne förskolechef. Och nu har jag slut på artighetsfraser.
Jag är en skitförbannad, arbetslös kulturarbetare och jag har tid att vässa pennan.
Jag är livsfarlig.
Krig.
Att googla är bra...
Igår formulerade jag ett lååångt argt blogginlägg om något som precis retat upp mig.
Vassa formuleringar, spetsigt, precist, på gränsen till elakt men välförtjänt.
Tyckte jag.
Nu jäklar fick det vara nog. Mitt inre fickminne gick på högvarv då jag lyckades få lite extra tid att formulera mig eftersom bussen hem avgick en halv minut tidigare än aviserat. Bra. Jag vässade argumenten ytterligare. Tog det hela ett steg längre. Oj, oj, oj. Ett gammalt fult och ELAKT troll var på G.
Väl hemma var jag laddad med tidernas inlägg. Krigsförklaringen. Nu jäklar!
Samtidigt som jag loggade in på min blogg slog mig tanken att jag kanske skulle googla lite kring fenomenet som upprört mig så.
Tack gode gud för google! Utan denna sökfunktion hade jag idag framstått som ett fån, ett totalmiffo.
Jag hade missupfattat saken - totalt!
Så dum jag kände mig.
Och känner mig. Jag var fortfarande lite röd om kinderna när jag vaknade i morse...
Vassa formuleringar, spetsigt, precist, på gränsen till elakt men välförtjänt.
Tyckte jag.
Nu jäklar fick det vara nog. Mitt inre fickminne gick på högvarv då jag lyckades få lite extra tid att formulera mig eftersom bussen hem avgick en halv minut tidigare än aviserat. Bra. Jag vässade argumenten ytterligare. Tog det hela ett steg längre. Oj, oj, oj. Ett gammalt fult och ELAKT troll var på G.
Väl hemma var jag laddad med tidernas inlägg. Krigsförklaringen. Nu jäklar!
Samtidigt som jag loggade in på min blogg slog mig tanken att jag kanske skulle googla lite kring fenomenet som upprört mig så.
Tack gode gud för google! Utan denna sökfunktion hade jag idag framstått som ett fån, ett totalmiffo.
Jag hade missupfattat saken - totalt!
Så dum jag kände mig.
Och känner mig. Jag var fortfarande lite röd om kinderna när jag vaknade i morse...
onsdag 2 april 2008
Det bidde inte ens en tumme.
Jag hade ju nästan blivit polare med mäklar-Björn vid det här laget och så ringer han för att meddela att "Dominique" bjudit över oss - igen. Och vår smärtgräns är nådd.
Nu är det ödsligt tyst. Mäklar-Björn ringer inte mer.
Lägenheten gick till Dominique som troligtvis aldrig kommer grilla vid grillplatsen eller gräva i den stora fina sandlådan. Han kommer nog inte heller laga mat i det fina lilla köket - han köper säkert take away. Mutter...
Surt sa räven.
Nu är det ödsligt tyst. Mäklar-Björn ringer inte mer.
Lägenheten gick till Dominique som troligtvis aldrig kommer grilla vid grillplatsen eller gräva i den stora fina sandlådan. Han kommer nog inte heller laga mat i det fina lilla köket - han köper säkert take away. Mutter...
Surt sa räven.
Det klarnar
Det plingade till i mobilen i morse.
"Ska vi ses för en fika" stod det. Avsändare - vännen som enligt mina beräkningar fortfarande borde befinna sig i Asien. Skumt.
Jag skickade ett meddelande tillbaka och sa att den gubben går jag inte på, du är ju i Asien. April, april i efterskott, liksom.
Strax plingade det i telefonen igen. Nädå! Nu var de hemma och hon skulle bara lämna stora barnet på dagis & sen kunde vi ses!
Mitt hjärta tog ett skutt. Detta var precis vad jag behövde. Denna vän är min diametrala motsats. Vi lever så olika liv. Men ack vad jag saknar henne då hon åker iväg på någon av alla de långresor de hela tiden företar sig! Vad gjorde jag utan henne?
Att de inom kort flyttar från Årsta vill varken hon eller jag riktigt erkänna för varandra - för oj vad jag kommer sakna våra spontana träffar.
Nu sågs vi och tog en promenad i det allt klarare vädret. I takt med att vi gick klarnade även mina tankar kring budgivningarna som omger mig. Jag slutade buda på renoveringsobjektet (mäklaren ringde mitt under promenaden) och inser samtidigt att minitrean kommer gå mig förbi. Många attraheras av en tipptopprenoverad lägenhet, det får man ju förstå. Det vore konstigt och skulle faktiskt göra mig en smula orolig inför försäljningen av vår lägenhet om den gick för billigt.
Vännen har ett så positivt sätt att jag blir smittad av hennes närvaro. Hon är bra för mig.
Vad gör det om vi missar just den lägenheten? Vår bostadsbytarkarusell har precis bara börjat snurra och det finns många fler attraktioner i denna nöjespark. Vår bostad kommer. Det var kanske inte något av dessa objekt som var ämnade för oss?
För att göra mig på ännu bättre humör bjöd hon mig på en underbar latte + äppelkaka på vårt stamfik. Där fikade vi första gången tillsammans för snart tre år sedan med varsin bebis i knät. Nu har hon en ny bebis som tillåter henne att träffa arbetslöse mig dagtid.
Vilken lycka för mig!
Nu ska jag surfa in på hemnet och leta nya objekt :-)
"Ska vi ses för en fika" stod det. Avsändare - vännen som enligt mina beräkningar fortfarande borde befinna sig i Asien. Skumt.
Jag skickade ett meddelande tillbaka och sa att den gubben går jag inte på, du är ju i Asien. April, april i efterskott, liksom.
Strax plingade det i telefonen igen. Nädå! Nu var de hemma och hon skulle bara lämna stora barnet på dagis & sen kunde vi ses!
Mitt hjärta tog ett skutt. Detta var precis vad jag behövde. Denna vän är min diametrala motsats. Vi lever så olika liv. Men ack vad jag saknar henne då hon åker iväg på någon av alla de långresor de hela tiden företar sig! Vad gjorde jag utan henne?
Att de inom kort flyttar från Årsta vill varken hon eller jag riktigt erkänna för varandra - för oj vad jag kommer sakna våra spontana träffar.
Nu sågs vi och tog en promenad i det allt klarare vädret. I takt med att vi gick klarnade även mina tankar kring budgivningarna som omger mig. Jag slutade buda på renoveringsobjektet (mäklaren ringde mitt under promenaden) och inser samtidigt att minitrean kommer gå mig förbi. Många attraheras av en tipptopprenoverad lägenhet, det får man ju förstå. Det vore konstigt och skulle faktiskt göra mig en smula orolig inför försäljningen av vår lägenhet om den gick för billigt.
Vännen har ett så positivt sätt att jag blir smittad av hennes närvaro. Hon är bra för mig.
Vad gör det om vi missar just den lägenheten? Vår bostadsbytarkarusell har precis bara börjat snurra och det finns många fler attraktioner i denna nöjespark. Vår bostad kommer. Det var kanske inte något av dessa objekt som var ämnade för oss?
För att göra mig på ännu bättre humör bjöd hon mig på en underbar latte + äppelkaka på vårt stamfik. Där fikade vi första gången tillsammans för snart tre år sedan med varsin bebis i knät. Nu har hon en ny bebis som tillåter henne att träffa arbetslöse mig dagtid.
Vilken lycka för mig!
Nu ska jag surfa in på hemnet och leta nya objekt :-)
tisdag 1 april 2008
Dagarna dom går och går
efter varann, måndag försvann,
och jag tar inte ansvar för mitt liv.
Eller, jo, nu är jag orättvis mot mig själv. Jag finns för mitt barn, jag ser till att vi har det bra tillsammans. Jag söker faktiskt jobb aktivt, dvs lusläser annonser i hopp om att finna en liten rad i någon annons där jag kan se mig själv som en resurs. Svårt.
Idag satt jag över en timme och klickade mig igenom annons efter annons utan resultat. Till råga på allt har jag fått en hurtig inbjudan från min arbetsförmedlare på AF kultur. På torsdag är det något jippo i AF Kulturs lokaler där det verkar vara meningen att arbetsgivare och sökande ska träffas. Problemet är att jag vet inte om det är en inbjudan eller en kommendering... Vad händer om jag uteblir? Den enda arbetsgivaren på den träffen som skulle kunna ge mig jobb är ett castingbolag vars register jag redan existerar i.
Budgivningen på de lägenheter jag tittade på i helgen har börjat. Jag har missat ett samtal och fått ett SMS från mäklaren som säljer renoveringsobjektet. En budgivare än så länge. Spännande.
Den mindre trean som ser ut precis som vår nuvarande lgh fast med ett extra sovrum bjuds det också på - fast ännu inte av mig. Två budgivare har börjat kampen om den superfint fixade minilyan. Jag känner mig lite rädd. Inte konstigt. Det är skrämmande att bjuda fantasisummor innan man vet vad vår nuvarande bostad kommer generera. Allt blir antaganden och spekulation. Så jag undviker telefonen och följer just nu budgivningen via SMS.
När ska det gamla, fula och elaka trollet ge sig in i budgivningen och säga -Bu! så de andra intressenterna springer skrikandes därifrån?
När ska jag som gubben i lådan dyka upp och visa minimusklerna?
Ska man ens försöka ha en strategi?
Ska vi verkligen bjuda på något av objekten? (Märk hur jag plötsligt säger vi istället för jag - nu försöker jag sprida ut ansvaret på mannen som jobbar långt hemifrån och inte aktivt kan vara en del i detta)
Fortsättning följer... Men jag har en känsla av ett det blir lite antiklimax.
och jag tar inte ansvar för mitt liv.
Eller, jo, nu är jag orättvis mot mig själv. Jag finns för mitt barn, jag ser till att vi har det bra tillsammans. Jag söker faktiskt jobb aktivt, dvs lusläser annonser i hopp om att finna en liten rad i någon annons där jag kan se mig själv som en resurs. Svårt.
Idag satt jag över en timme och klickade mig igenom annons efter annons utan resultat. Till råga på allt har jag fått en hurtig inbjudan från min arbetsförmedlare på AF kultur. På torsdag är det något jippo i AF Kulturs lokaler där det verkar vara meningen att arbetsgivare och sökande ska träffas. Problemet är att jag vet inte om det är en inbjudan eller en kommendering... Vad händer om jag uteblir? Den enda arbetsgivaren på den träffen som skulle kunna ge mig jobb är ett castingbolag vars register jag redan existerar i.
Budgivningen på de lägenheter jag tittade på i helgen har börjat. Jag har missat ett samtal och fått ett SMS från mäklaren som säljer renoveringsobjektet. En budgivare än så länge. Spännande.
Den mindre trean som ser ut precis som vår nuvarande lgh fast med ett extra sovrum bjuds det också på - fast ännu inte av mig. Två budgivare har börjat kampen om den superfint fixade minilyan. Jag känner mig lite rädd. Inte konstigt. Det är skrämmande att bjuda fantasisummor innan man vet vad vår nuvarande bostad kommer generera. Allt blir antaganden och spekulation. Så jag undviker telefonen och följer just nu budgivningen via SMS.
När ska det gamla, fula och elaka trollet ge sig in i budgivningen och säga -Bu! så de andra intressenterna springer skrikandes därifrån?
När ska jag som gubben i lådan dyka upp och visa minimusklerna?
Ska man ens försöka ha en strategi?
Ska vi verkligen bjuda på något av objekten? (Märk hur jag plötsligt säger vi istället för jag - nu försöker jag sprida ut ansvaret på mannen som jobbar långt hemifrån och inte aktivt kan vara en del i detta)
Fortsättning följer... Men jag har en känsla av ett det blir lite antiklimax.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Prenumerera på min blogg!
Inlägg
Alla kommentarer