Dagarna dom går och går

efter varann, måndag försvann,

och jag tar inte ansvar för mitt liv.
Eller, jo, nu är jag orättvis mot mig själv. Jag finns för mitt barn, jag ser till att vi har det bra tillsammans. Jag söker faktiskt jobb aktivt, dvs lusläser annonser i hopp om att finna en liten rad i någon annons där jag kan se mig själv som en resurs. Svårt.
Idag satt jag över en timme och klickade mig igenom annons efter annons utan resultat. Till råga på allt har jag fått en hurtig inbjudan från min arbetsförmedlare på AF kultur. På torsdag är det något jippo i AF Kulturs lokaler där det verkar vara meningen att arbetsgivare och sökande ska träffas. Problemet är att jag vet inte om det är en inbjudan eller en kommendering... Vad händer om jag uteblir? Den enda arbetsgivaren på den träffen som skulle kunna ge mig jobb är ett castingbolag vars register jag redan existerar i.

Budgivningen på de lägenheter jag tittade på i helgen har börjat. Jag har missat ett samtal och fått ett SMS från mäklaren som säljer renoveringsobjektet. En budgivare än så länge. Spännande.

Den mindre trean som ser ut precis som vår nuvarande lgh fast med ett extra sovrum bjuds det också på - fast ännu inte av mig. Två budgivare har börjat kampen om den superfint fixade minilyan. Jag känner mig lite rädd. Inte konstigt. Det är skrämmande att bjuda fantasisummor innan man vet vad vår nuvarande bostad kommer generera. Allt blir antaganden och spekulation. Så jag undviker telefonen och följer just nu budgivningen via SMS.
När ska det gamla, fula och elaka trollet ge sig in i budgivningen och säga -Bu! så de andra intressenterna springer skrikandes därifrån?
När ska jag som gubben i lådan dyka upp och visa minimusklerna?
Ska man ens försöka ha en strategi?
Ska vi verkligen bjuda på något av objekten? (Märk hur jag plötsligt säger vi istället för jag - nu försöker jag sprida ut ansvaret på mannen som jobbar långt hemifrån och inte aktivt kan vara en del i detta)

Fortsättning följer... Men jag har en känsla av ett det blir lite antiklimax.