"Mamma, berätta om flickan som var lite rädd för att flyga."

Imorgon ska lilltösen få uppleva sin allra första flygtur.
Och jag avundas henne.
Gång på gång ber hon mig berätta hur man gör på flygplatsen, hur det låter när planet startar osv. Hennes ögon är stora som tefat när jag berättar om hur planet tar sats och åker fortare och fortare och fortare för att till slut lyfta från marken.
Tänk att få ha ett sådant äventyr framför sig. Tänk att för första gången få uppleva den magin!

Jag säger inte att jag redan upplevt allt, jag hoppas att jag har en hel del magiska upplevelser kvar. Men mycket har jag hunnit avverka.
Jag har flugit, jag har klättat i berg, jag har kommit in på scenskolan, jag har mött kärleken, jag har burit ett barn och fött fram henne utan smärtlindring, jag har överlistat en ganska jäklig reumatism, jag har upplevt avgrundsdjup sorg och euforisk glädje.
Det börjar bli en fin lista.

Det blev så påtagligt idag när tösen till nattsaga ville höra mig berätta om "flickan som var lite rädd för att flyga".
Jag insåg plötsligt att jag har levt, jag har erfarenheter.
Jag är den hon vänder sig till. Den hon förväntar sig har svaren. Plötsligt ändes livet rätt ok. Jag har inte alla svar, men jag har några. Och jag vet att söka svaren jag saknar.

Imorgon ska jag genom min fina lilla dotter få uppleva hur det är att lyfta från marken i en plåtfågel för första gången. Och blir hon rädd ska jag finnas där och erbjuda henne en varm famn, så hon vågar.
Vi ska busa lite och äta godis på planet - fast det inte är lördag.