Nytt år. Igen.

Tiden. Den snurrar faktiskt fortare för varje år. Den gör det.
Jag har en skridskoprinsessa nu, inget spädbarn. En självständig unge som växer ur sina kläder snabbare än jag hinner blinka. Jag ligger efter. Hinner inte med.

Pepparkakshuset äts upp nu. Granen barrar efter för lite omsorg de dagar vi var på torpet. Det börjar bli dags att titta på schemat inför nästa termin.

Och mormor. Nu har vi tagit farväl. Natten efter begravningen snurrade hennes favoritsång på repeat i min hjärna.

Till grönskande skogen en sommardag

till blommor och fågelsång längtar jag.

Jag längtar att ligga vid klarblå sjö

och andas in doften av nyfällt hö.

//Och glömma all vardagens sorg och besvär

endast minnas hur ljuvligt dock livet är.//

Ledighet o ljuva uppfinning!

Nu börjar den. Julledigheten!
Jag är så glad att jag vill dansa, men det vill inte kroppen som envisas med en ryslig variant av dunderförkylning. Så jag dansar lite lagom inombords.
I afton får jag proppa min lekamen full av alvedon för att kunna möta lilltrollet och barnafadern vid tåget. De har varit hos farmodern i Karlskrona i nätterna tre. Jag har knappt märkt att de varit borta, så intensiva har dagarna varit. Men jag tror jag lär märka att de kommer hem.
Imorgon ska vi köpa gran & pryda den in absurdum med alla våra färgglada kulor & allehanda dagispynt.
Ett år har gått sedan flytten till denna vår härliga boning. Ett år. Så snabbt. Förra julen var allt nytt. Lite märkligt. I år är vi hemmastadda och inbodda.

Det ringer på dörren igen.

Och den här gången är det ingen com hem säljare. Det är den lilla som bor ovanpå. Hon som skuttar fram över parketten så det dunsar hemtrevligt i vårt tak. Hon som studsar färgglada studsbollar om kvällarna.
Vill Lilltrollet ha de här? säger hon och håller fram ett par vinterkängor i precis lagom storlek för just ett lilltroll. Jag tackar hjärtligast och tar emot. Ja, lilltrollet behöver ett par vinterkängor till. Och ja, jag tar tacksamt emot. CSN ger inte mycket utrymme för skoinköp i år.
Ute faller snön och det ligger ett ovanligt lugn i bostaden på apberget här i Årsta. Lilltrollet och fadern har åkt söder över för att besöka Lilltrollets farmor. Jag är ensam hemma. Och snön är så vit. Av hela mitt hjärta önskar jag att den behagar stanna till helgen så jag får åka pulka och stjärtlapp med min fina lilla. Utvilad ska jag tumla runt i snön och njuta av jullovet. Ledighet. Tre veckor med familjen innan allt drar igång igen.

Jag - en skurk.

Det ringer på dörren. Utanför står en intet ont anande Com Hem-kille. En sådan där som det bara lyser nybörjare av. Vi har bredband och telefoni genom dem och de är ständigt på oss om att skaffa deras förträffliga tv-utbud. Vi vägar. Konsekvent.
Nåväl, han bjuds in i köket. Slår sig ner nervöst och börjar prata: tv. Jag avbryter. Frågar om det jag faktiskt velat fråga någon på com hem: Kan vi göra om vårat avtal med dem till ett nytt förmånligare (dvs billigare för oss, men mer bandbredd och mer anpassad telefoni) avtal som de just nu erbjuder sina nya kunder. Våra avtal är inte längre bundna och nog gör det att vi kvalar som nya kunder om vi tecknar nytt 12 månaders avtal?
Han bläddrar nervöst i sina papper. Ja, jo, det borde väl kunna gå.
Vi skriver på pappren och han föses vänligt men bestämt ut. Tack tack. På detta tjänade jag - inte han. Provisionen på en sådan här usel affär är obefintlig. Han har inte fått oss att köpa mer. Vi är kunder de förlorar på. Skurkvarning på mig alltså.

Sammanfattning.

Mormor sover.
Begravningsdatum spikat.
Livet rullar på.

Det är så konstigt.

Julklappsinköpen är påbörjade.
Ostrukturerat kringflängande i svettiga butiker.
Skoljobbet går på halvfart och jag vill hinna orka så mycket.
Kan man kanske klämma in lite julstämning i agendan?
Luciatåg på dagis, julfest och glöggmingel.
Ska vi inte passa på att tapetsera om i vardagsrummet?
Och den där gigantiska högen med papper som tillåtits växa in absurdum,
när ska vi ta itu med den?
Räkningarna passar på att landa som julklappar på hallmattan.
Varför får man inget studielån i december?
Julgran.
Kompisar på middag i afton, det blir mysigt.
Om jag hinner slappna av.
Glöm inte titta förbi studion för en missing line som måste göras igår.
Tvätta på söndag.
Och hur var det nu? Måste jag skydda min SGI när studierna gör uppehåll över julen?

Mormor sover.
Plötsligt landar insikten.
Det får vänta, det där andra.
Mormor sover nu.

Mormor

Idag har jag hållit din hand i min.

Sagt farväl.

Tack.

Nu önskar jag dig ro.

För mig är du lupiner.

Rågsiktskaka med korv på.

Inlagda gråpäron och dignande bigarråträd.

Varma kärva nävar som frotterar mig torr efter lek och stoj i viken.

Kärlek.

Så mycket kärlek.

Sov gott.

Jag kan inte, vill inte vänta.

Igår sken solen och idag regnar det igen. Julen dröjer förtvivlat länge när novembermörkret tycks kompakt. Vi tjuvstartar lussekattsbaket och värmer en glöggkanna och låtsas att det är advent.

Första glöggen är något speciellt, även om det idag bara var saftglögg. Det ger hopp om en fröjdefull jul och rosiga kinder. Jag längtar efter kyla nu. Vinter på riktigt. Snö. För ett år sedan packade vi omsorgsfullt ner våra saker i flyttkartonger. Nervösa för förändringen. Nu bor vi här som om vi aldrig någonsin bott på någon annan plats. Hemma. Vi är inte på väg någonstans. Vi är här och det är bra.

DSC00094.JPG

Nu:

I det stora huset med mördarglasdörrar som öppnas med ett Schwong då jag håller passerkortet mot avläsaren, där är jag mentalt och fysiskt väldigt mycket nu. Glasdörrarna som stängs hastigt och bestämt med samma Schwong. Så är jag inne i blodomloppet. Aortan. Korridoren som leder mot skilda världar. Mitt hjärta är DRTV. Där bor jag. Där har jag varit sedan sist vi hördes av. Jag och den radiopjäs som ska bedömmas och analyseras på onsdag. Så jag har stannat där i min värld. Barrikaderat mig mot omvärlden. Samlat mod. Arbetat idogt och tålmodigt. Sörjt. Hoppats. Fallit och rest mig. Med en reservation i kroppen. Jag kan mycket väl bli slaktad om två dagar. Men eftersom jag redan erfarit en halshuggning så är jag lite mer förberedd denna gång. Det är ju inte riktigt på riktigt. Det här är den lilla världen. Den slutna världen. Världen dit vi bjuder in universum för att bedömma våra verk. Universum kommer på onsdag. Jag vill till universum när jag är klar med denna lilla värld. Universum är på riktigt. Tänk på mig då.

Idag.

För dom som fattas oss.

Vi glömmer inte.

Jag skolkar...

Busigt värre för ett kontrollfreak som jag.

Musikmuséet. Där har inte Lilltrollet och jag varit sedan hon bodde i min livmoder. Då reagerade hon kraftigt på ljudet av Didgeridoo. Nu intresserade hon sig främst för stråkinstrumenten & mikrofonen.

Jag, en organisatör.

Så får äntligen den där hyperorganiserande och planerande sidan av mig plats ordentligt.

Först: Manusförfattande. Enligt strikt schema. 13 sidor som ska bli 15 minuter långt. Inte en sekund längre.

Sedan: Produktionsplanering. Rollbesättning. Inspelningsschema. Rekvisitalista och sceneritänkande. Allt uppspaltat på papper i tabellform. Såklart.

Idag: Kollationering med ensemblen. Instruktioner och information. Sprida entusiasm och trygg stämning.

På måndag: Inspelning. 3 h i studion. Logistik. Hämtande av barnskådespelare. Nyttjande av produktionsassistent. Regi.


Det kan vara så att jag är född till det här.
Som skådespelare kände jag alltid att jag la mig i allt. Och att det inte alltid var önskvärt. Som producent och regissör krävs det att jag gör det. Tänk om jag börjat hitta hem?

Detta har hänt:

Jag har varit lite lagom sjuk. Ni vet sådär så man inte är dödssjuk utan bara lite hängig. Detta givetvis under en vecka då skolarbetet faktiskt tillät hemarbete.

Sedan frisknade jag till när P tog med sig lilltrollet till Lindesberg (släktbesök). Jag har alltså varit barnfri och ledig i hela fyra dagar och lika många nätter. Ovanor skaffar man sig fort, har erfarit under dessa dygn som gräsänka. Jag har ätit löjligt mycket godis, soffat ihop totalt framför dumburken, spenderat sjukt mycket pengar på nöjeselektronik och haft yttepytte dåligt samvete för allt som jag borde gjort.

Idag, efter en härlig lunchdate med Måsen, fick jag dock lite ny energi. Så här har storstädats. Japp, jag våttorkade till och med golven. Sist det hände var... ja mycket länge sedan.
Imorgon kommer de hem, Lilltrollet och maken. Jag har precis börjat sakna dem och ser fram emot att få sova nära de mina igen.

Imorgon ska jag jobba hårt på den pjäs som ska vara klar till på torsdag. Den pjäs jag borde skrivit på under veckan som gått.

En vanlig lördag

när hösten är så vacker så att den gör ont.

Utflykt, vardagsflykt. Till fruktparken vid Liljeholmen.

Lilltrollet. Hon gungar högre än höstluften.

Aj!

Det gör faktiskt ont att bli så ifrågasatt som jag blev på redovisningen igår.
Det är faktiskt inte rolig med kritik som inte är konstruktiv.
Jag är banne mig under utbildning och tycker att det minsta man kan förvänta sig av inbjudna branchåhörare är en någorlunda proffsig hållning på rätt sida gränsen för vad som är anständigt att säga vid en redovisning.
Så tycker jag.
Och jobbar som ett djur för att orka resa mig tills på måndag då det är dags att starta upp nästa projekt med en av de som halshögg mig som handledare...

Förlamande trötthet

och hörlursfrilla. Samt en tand och 3430:- fattigare. Så kan en sammanfattning av de senaste veckorna se ut.
Men jag skulle också kunna skriva att jag varit gräsligt produktiv, fått lite pengar från en oväntad välgörare och har längre hår än jag haft på 15 år.
Sammanfattningsvis har jag det bra. Mycket bra. Jag är lite smånykär i radiofenomenet och känner mig hemma i hela processen.
På hemmaplan har vi gjort höst. Uteplatsmöblerna är fint paketerade i pressenning och Grindtorpafrukt bor i ICA-kassar brevid det stora gröna möbelpaketet. Det har blivit kallt och jag måste snart rota fram vantar till min dagliga cykeltur. Det biter om morgnarna.
Lilltrollet har lärt sig blåsa upp ballonger och ritar så detaljrika fina teckningar att jag blir alldeles mjuk i hjärtat. Kampen mot förskolechefen fortskrider och mina grannar har just blivit föräldrar till en liten flicka.

Jag gjorde det!

Jag har producerat min första lilla barnpjäs!
Förvisso endast för skolbruk, men i alla fall.
Jag skrev, regisserade, skådespelade lite, klippte, ljudsatte, musiksatte och mixade!
Detta under min sjätte vecka i skolan.
Jupp, jag är lite stolt.


Nästa vecka är det uppspel. Då kanske jag inte är lika kaxig längre. Men tills dess njuter jag av känslan att jag faktiskt presterat något. Från ax till limpa. En originalidé.

Det där med att bli tant.

Jag vet inte, men jag känner mig inte som en tant.

Enligt barnboksdefinitionen från min barndom inser jag att jag troligen lever i förnekelse. Tantskapet är närmre än jag vill tro.

En delseger!

Jag firar delseger idag!
Det är så jäkla skönt när ihärdighet lönar sig.

Kärlek till de mina genom köket:

Lite spontanfika till familjen. För att jag älskar min make och mitt lilltroll.

Hallongrädden står i kylen i väntan på att de ska komma från lekparken.

Jag är ett tekniskt geni!

Eller, det är kanske att ta i. Men tamejtusan - jag är bra! Jag fixar faktiskt skolan. Jag hanterar redigeringsprogrammet riktigt bra! Jag klipper så att klippen inte hörs. Det låter bra - rent tekniskt. Sedan att jag visat mig vara en urusel intervjuare är en helt annan femma. Idag är jag ett teknikt geni som skiter i att jag är en katastrofal barnintervjuare. Man får glädja sig åt det lilla, tänker jag.

Sköna söndag

Lätt huvudvärk från igår.

Middag hos goda vänner på Kungsholmen och sovande tung fyraåring som fick bäras hem.

(varför tog vi inte med vagn till henne?)

Maken tog med Lilltrollet på bio nyss.

Årsta Folketshus ligger lyxigt nära och visar bra filmer för barn på söndagarna.

Studiemedel + a-kassevänliga priser.

Jag äter rester av lördagsgodiset och försöker samla kraft till en ny vecka.

Det är så här det kommer att vara.

Och värre har vi varit med om (som Lilltrollet brukar säga när vi besöker offentliga toaletter).

Jodå...

...det är Lilltrollets förskola det handlar om. Jodå.
Läs ursprungsartikeln här.

Det är bara en tidsfråga nu

innan jag konverterar till Mac. Så är det. Härtill är jag nödd och tvungen.
För min hjärna fixar inte att växla mellan PC och Mac. Det blir kortslutning och jag använder fel kortkommandon på fel system. Och Mac är det som används i ljudredigering.
Jag spanar på Blocket efter en smidig Macbook men drömmer om en sprillans ny Macbook Pro. Studielånet och hot om stigande bostadsräntor gör dock att jag måste vara realist. En begagnad får det bli. En begagnad vanlig Macbook. Och det blir nog bra det också.

Och vackrast av dem alla:

Jag har fyllt år! Och min kära mor fyllde på mitt förråd av Iittalaskålar. Nu har jag fem st. Vi äter glass ur dem på fredagarna. Lyx. Jag har en klar, en turkos, en blå, en ljusgrön och vackrast av dem alla: en röd. Nu önskar jag mig en rosa. Och en orange. Men det tror jag inte finns än.

En gång i tiden

för inte så länge sedan. Då satte jag en ära i att baka allt vårt matbröd själv.
Nu sätter jag en ära i att försöka hinna handla en skogaholmslimpa själv.

Det är så olika det där.

Ett liv på två dagar

Igår ville jag bara gråta när jag kom hem från skolan. Gårdagens föreläsare var inte i min smak. Uppgiften som snabbt skulle redovisas på storbild blev smått förnedrande. Jag gillade inte språket, eller uttrycken. Säger någon "tänket" en gång till kräks jag.
Idag har jag haft stimulerande samtal om livet, konsten, etik & moral, om gränser och mod. Jag dricker vin till bloggandet och tänker att jag börjar vakna till liv igen.

The beginning

Nu har det börjat. På riktigt. Hjärnan är i chock. Informationsöverflöd. Ny terminologi. Ny teknik. Gammal rädsla för att göra fel. Modigare än modigast måste jag vara för att våga ta för mig. Och jag vågar. Lite nostalgi i nya lokaler. Åt lunch i restaurangen i huset brevid som nu huserar min gamla skola. Bilden på väggen - där är jag! Nio år yngre. Förra livet. Nu är det nu och jag tror jag kommer andas lugnare redan imorgon. Träningsvärk av anspänningen. Tur att jag inte cyklade till skolan i morse.

Fortfarande snart...

Men hur långsamt kan en dag gå? Nog för att jag var nervös och entusiastisk inför Teaterhögskolestarten. Men detta! Jag känner mig som när jag skulle börja i 1c på Parkskolan i Skärblacka. 1982. Förväntansfull. Ivrig att komma igång. Imorgon när jag kommer hem har jag 9 nya klasskamrater, ett nytt skåp, ett passerkort till skolans dörrar samt kunskap om hur man hanterar en flashbandspelare.

Snart...

Kursansvarige på min utbildning gillar att maila info till oss blivande adepter. Ofta får man två, tre nästan likadana mail innan hon får det helt rätt och lyckas bifoga bilagan hon omnämner i första mailet.
Jag tror vi kommer komma bra överens.

Lite mer som jag.

Hårddisken har fått ett nytt hem. Eller kanske snarare ett nytt fodral att förvaras i då den inte används. Nu är den lite mera jag.

Jag fick de första fjorton dagarnas schema igår också. Hjälp. På riktigt. På dag 8 har vi vår första redovisning. Då ska jag alltså hunnit lära mig ljudinspelning, ljudredigering och presentera resultatet. Samtidigt ska jag förberera mig inför besök på SVT och URs webbredaktioner. Samt delta i seminarier kring allsköns ämnen relaterade till min utbildning. Fast först ska jag lära mig hitta i den där gigantiska byggnaden.

Sa jag hjälp?

Nyinvesteringar.

Paket från Dustin Home. Hårddisken jag beställt. Jag känner mig som ett fån.
Det är sladdar och prylar och... liksom inte jag.
Jag måste sy mig ett fint fodral att förvara den här grå metallklumpen i när den inte används. (Hur det är tänkt att jag ska kunna använda den lägger jag i händerna på DI.)

Så den blir lite mer jag.

Det här är mer jag:

Hårdplastmuggar till utflykterna (jaja, sommaren är på upphällningen, men man kan väl fika utomhus vintertid också. Om inte annat blir det sommar igen om ett år och jag planerar att vara med då också.) Visst är de fina? 79:- på Åhlens. Funkar att maskindiska.

Och för varma drycker:

Kaffekoppar från Sagaform. 89:- på Järnia.

På Östermalm råder egna lagar.

Har du en bil värd en kvarts milijon eller mer får du dubbelparkera. Så måste det vara. Varför är det annars bara på Östermalm man hittar så många dubbelparkerade Lexus, BMW och stora stadsjeepar?
Jag var på studiebesök i trakten inför min stundande studiestart. Jag och Lila faran (min cykel) kollade bästa vägen från Årsta till Valhallavägen. Jodå. Jag börjar bli nervös.

Se det som ett sundhetstecken

att jag bloggar allt mer sällan.
Jag njuter av livet, förstår ni. Så här på årsdagen så tillåter jag mig att bara njuta.
Igår firade vi livet, Lilltrollet och jag. På Grönan. Med sockervadd, karuseller, klibbiga pussar, Orup och Lena, vinst på nallelotteriet (jaja - det hade varit billigare att köpa en i nalleshopen brevid, men det är liksom ingen sport), ännu mer karuseller, mora träsk, godis och popcorn och färjetur hem. Stockholm kan vara bedövande vackert. Igårkväll var en sådan afton.
Nu njuter jag av lilltrollets glada lekskrik. Hon leker simhoppstävling med barbiesarna på gräsmattan här utanför med bästisen E.
Jag väntar på att blomkålen ska koka klart på spisen.
På onsdag blir vi en hel familj igen.

Som Madicken sa (eller är det månne den alkoholiserade Nilsson som är upphov till citatet? ): Idag känner jag livet i mig!

Sommarlov.

Lilltrollet:
Vaknar kl 10.15.
Somnar vid 23.30

Mamman:
Vaknar kl 10.16
Somnar kl 02.30

Snart måste vi öva på att vakna tidigare. Om tre veckor börjar jag skolan.
Hjälp.

Betraktelser från en knirkande cykelsadel:

Vad är det där, mamma? frågar lilltrollet och pekar på något platt flaxande på marken. Vi cyklar närmare och tittar. En fågel. Död. Serieteckningsdöd. Platt som en pannkaka. På riktigt. Man ser konturerna av den duva som en gång var. Det konstiga med den är att den flaxar! Med en platt vinge flaxar den faktiskt. Vinden lyfter och sänker vingen precis som om den ville lyfta den plattdöda kroppen och transportera den vidare till himlen.
Lilltrollet tycker inte det är så konstigt. Död eller levande är den ju en fågel och fåglar flaxar och sen är det inte mer med det, tycker hon. Jag är faschinerad. Det ser så komiskt ut. Tragikomiskt.
Och så tänker jag att livet från cykelsadeln blir annorlunda än när man går. Man får en annan vinkel liksom.
Jag har ny vinkel på kroppen också. Tänkte att det var sommarens många glassar och godsaker som gett mig två extra kilo. Men efter att ha granskat var de två kilona behagat placera sig så inser jag att vikten består av nya muskler! Att byxorna är tighta över låren beror till stor del på nya cykelmuskler. Muskler jag inte haft förut. Det är klart att dagliga cykelturer med 16 kg på pakethållaren gör skillnad. Men jag hade liksom inte tänkt på det. Muskler - det var sådant jag tänkte på när jag var ung. Nu är jag medelålders. Och blir lite fnissig över den växande volymen på mina lår.
Det är bra. Att jag kan vara fnissig. Om en månad fyller jag ett år. Med nya tideräkningen alltså. en medelålders ettåring med nya cykelmuskler. Vem hade kunnat ana det?

Hur gör jag nu? *varning* mycket värdsligt problem.

Jag skrev ju sist om min köplusta och investeringsmani. Nu har jag alltså siktet inställt på en cykelvagn att transportera barnet samt div packning eller kanske matkassar från storhandlingen i. Men nu känner jag mig lite fundersam. Lilltrollet och jag kommer precis hem från en cykelvagnspaningsrunda och sorgligt men sant - det är jättestor skillnad mellan billiga och dyra kärror. De billiga är oftast breda och blytunga. De dyra är lätta, smidiga och flexibla så till vida att de med ett enkelt handgrepp görs om till barnvagn.
Fick jag välja fritt skulle jag vilja ha en sådan här. Men priset! Huvva. Nej, det är stört omöjligt!
Så nu vet jag plötsligt inte riktigt hur jag ska göra.
Får kanske låta beslutet vila tills jag är hemma i Årsta igen.

...

Värmeböljan är över för denna gång och jag har inte klagat en endaste minut! Kanske beror det på att vi bor så förbenat bra? Svalt inne och bra grillplats ute. Kan det bli bättre på sommaren? Det bästa vore förstås om vi var hela familjen här hemma. Det är klart det är roligare att grilla när man är fler. Och rosévin smakar bättre när flaskan delas med någon man har kär.
Snart packar vi ihop våra saker och drar ut till torpet igen. Jag ska hjälpa min mor med kaffestugan i några dagar och sedan åker vi vidare mot Skåneland för ett besök hos maken i hans lilla stuga vid havet. Och då får värmeböljan mer än gärna vara tillbaks.

Det är farligt för mig att vara så här ledig. Jag drabbas av investeringstvång. Dvs jag hittar något som jag helt plötsligt inte förstår hur jag kunnat leva utan och sedan läser jag på och jämför modeller och kollar blocket ca 30 ggr om dagen för att finna en prisvärd beg. sådan. Oftast slutar det med att jag ändå köper en ny vara med minst två finesser mer än jag egentligen anser mig behöva.
Nu har jag siktet inställt på en cykelvagn. Vi är inte bilburna och jag har precis insett hur fri jag blir med maj månads investering (min fina cykel) och fantiserar nu om hur vansinnigt praktiskt det vore att kunna storhandla med cykelvagn.
Detta är en så pass stor investering att jag faktiskt inte kan spana in de mest avancerade modellerna. Jag nöjer mig med att titta på lågprisalternativen och välja däremellan.
Bli inte förvånade, kära vänner, om jag inom kort visar bild på juli månads "måste". Det ska nästan bli lite skönt att börja plugga i höst. Jag kommer liksom inte ha tid att göra sådana här omfattande undersökningar och således borde köplusten dämpas något.
Hoppas jag.
Och kontot.

Vill du att två dagar ska kännas som en vecka

åk då till Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby med din 4 åring. Intensivt som tusan. Och nostalgiskt. I alla fall om du som jag i ett tidigare liv arbetat där. (1993 får mig om någon undrar)

Lilltrollet hade roligt & vi hade löjligt tur med vädret. Det stora åskskyfallet behagade komma när vi stod och väntade på tåget hem till Stockholm.

Vi bodde på stadshotellet. Lilltrollet undrade hur tusan jag skulle kunna komma in genom dörren.

Det är på riktigt.

I den gigantiska högen post (nja, egentligen mest reklam och DN) som bildats innanför ytterdörren under tiden vi varit borta fanns ett brev som fångade min upmärksamhet lite extra: Ett brev från DI innehållandes information om kursstarten. Jag måste tydligen införskaffa en extern hårddisk av en viss typ och prestanda. En hårddisk som skall rymma det redigeringsverktyg jag tydligen ska lära mig hantera samt alla mina arbeten gällande kursen. (De rek. denna )
Shit!
Det här är på riktigt! Jag hoppas bara att de har förstått att jag fullständigt saknar erfarenhet från den sidan mixerbordet.

Midsommar 2009

dag ett:

dag två:

Jag skulle kunna skriva en roman om midsommaren 2009.

Ny lärdom:

Om Bean skär sig tillsynes bortom all räddning så behöver det inte betydyda att den faktiskt är körd. Vänd bara såsen ryggen, rör ihop ett kryddsmör, ät din måltid utan att sura över skuren Bea och vips ska du se att den självläkt lagom till det är dags att diska.

Och allt däremellan.

Liv. Död. Kärlek.
Allt på en vecka.
Igår fyllde brorsbarnet år sju år.
Imorgon tar jag farväl av gammelfaster Barbro.
På lördag bevittnar jag min kusins vigsel.
Allt på en liten vecka.

Liv. Död. Kärlek.

Som ett brev på posten

kommer förkylning och ledvärk när stressen och pressen varit för stor. Idag skulle jag har haft en Suziluz-dag. Säkerligen hade vi fikat gott någonstans, pratat om allt mellan himmel och jord som man gärna gör med denna härliga människa. Skrattat. Och jag skulle cyklat till förskolan för att hämta mitt lilltroll med ny energi i bagaget. För det får man av att umgås med Suziluz.
Istället får jag bädda ner mig själv i soffan. Sova lite. Dricka te med honung. Sedan måste jag masa mig upp ur samma sköna möbel vid 15.30 för att hämta lilltrollet på förskolan.
Resten av veckan måste jag stå på benen. Begravning på torsdag och bröllop på lördag.
Den där digra listan jag borde betat av innan dess får förbli ett borde.

Allt är bra.

Operationen överstånden. Allt gick bra. Mamman bröt ihop lite. Men allt gick bra.

Nu leker lilltrollet på vår underbara gård.

Kan man verkligen bo så här bra ett stenkast från söder?

Imorgon opereras Lilltrollet.

Bara sådär! Telefonen ringde om en återbudstid. Ville vi ha den? Mnjaaa. Så snart? Jo, kanske. Lika bra att få det gjort.
Så blev det bestämt.
Information om var, vem, hur och när. Kluddiga anteckningar på baksidan av en a-kassespecifikation.
8.45 ska vi vara på plats på Sophiahemmet.
Lilltrollet fastande.
Jag ska hålla ihop.

Uteplatsen

I vintras drömde jag om att kunna leva mitt liv på uteplatsen. Nu bor jag här.

Här ser ni grinden mot Lilltrollets frihet. Ser ni så grönt det är utanför?

I ena hörnet finns en lagerhägg och en vinbärsbuske. Röda vinbär. Lilltrollets.

Och så planterade jag en rhodododododododododendron. För en sådan ville jag ha.

Och lite lite roligare är det att betala räkningar sittandes på uteplatsen. Det är studielånsmånad. Det syns på min min.

Sista hörnet av uteplatsen får ni inte se i dagsläget. Det är så rörigt. Cyklar (3 st. Min, Lilltrollets 12tums & hennes sparkcykel.) leksaksförvaring, en sulky, grillen med tillbehör och extrastolar trängs där.

Sandaler minsann!

Fint som kattskit i vällingen! som Lusmia sa när hon såg Madickens nya röda skinnsandaler vid Valborgsmässoelden. Nog är detta riktiga Madicksandaler? Det tycker i alla fall Lilltrollet och jag. Dessa gobitar till fann vi idag på Uni. För en spottstyver fick de följa med oss hem. Äkta 70-talare från ett lager. De hade köpt billigt och sålde således billigt. Trevlig filosofi. Trevlig butik.
Så fort vi kommit hem skulle de på. De och Madickklänningen min mor en gång sydde till mig. De mjölkvita benen riktigt lyser i kontrast till de rödbruna sandalerna. -Finskor som klackar, mamma. sa Lilltrollet och gjorde en invecklad steppdans i vardagsrummet. Nöjd.

fint som kattskit i vällingen!

På besök i Kamprads borg.

Dottern och jag har varit på IKEA idag. Igen. Vi trivs där, både lilltrollet och jag. Hon får leka och jag får köpa saker jag inte visste att jag behövde till mitt hem. Och så frossar vi glutamatspäckade köttbullar och pulversås. Exotiskt. Sådan man serveras inte hemma.
Och har lilltrollet tur så får hon någon liten sak hon också. Ofta väljer hon ett gosedjur. För gosedjur är ikea bra på. Fina och billiga. De senaste gångerna vi varit där har hon valt en liten mus. Finns i tre färger (grå, brun och vit) och kostar 9:- st. Lilltrollet valde först en vit och gången därpå en grå mus. Den första fick namnet Musis. Den andra fick också heta Musis. Musis och Musis har sedan dess varit hennes favoriter. Varje gång vi varit på resande fot har jag glatt mig åt att hennes resvänliga kamrater. Utan problem packas de 14 cm långa gosedjuren ned i handbagaget. Samtidigt har jag förbannat hennes två minikompisar om natten då hon vaknat och undrat var de är. Det är tamejtusan snudd på omöjligt att nattetid detektera så små gosedjur i en dubbelsäng med kuddar och duntäcken!
Idag hade vi ett trauma på IKEA. Lilltrollet stod i kö för att få ett ballongdjur. Några inhyrda snubbar stod utanför restaurangen och blåste sådana där avlånga ballonger och knycklade sedan ihop dem till diverse djur. När lilltrollet äntligen hamnade längst fram i kön så stängde de plötsligt butiken. De skulle pausa. Och lilltrollets underläpp började darra olyckligt då hon insåg att hon inte skulle få ett ballongdjur. Som jag kände med min tös. Jag fattade känslan precis. Så nära. Så snöpligt. Tårar av krokodilstorlek trillade olyckligt ned för hennes kinder medan hon bönade och bad att jag skulle säga till ballongtrollarna att de glömde en liten tjej! Men snubbarna var vid det laget långt borta. Så det blev till att ta rulltrappan upp till barnens IKEA och erbjuda henne att välja en kompis som fick föja med hem. Lite orolig blev jag att hon skulle ta en till Musis. Tänk er att leta reda på TRE minikompisar nattetid!
Nu blev det ingen kompis till musgänget, hon valde en underbart gosig Golden Retriver valp. 40 cm lång och kärlek vid första ögonkastet för lilltrollet. Något dyrare än 9:- men det var det värt. -Mycket bättre än en gammal ballongpudel, löd lilltrollets omdöme.
Jag är ganska nöjd jag också. Hunden som ännu inte fått något namn (sånt måste man ju känna in, mamma) är betydligt lättare att hålla reda på än Musis och Musis.
Så från att ha varit de mest betydelsefulla godesdjuren i samlingen är Musis och Musis nu ute i kylan. Ratade. Sådan tur att de åtminstone har varandra.

Igen och igen

ska jag prövas.
Nu gäller det lilltrollet och hennes öroninflammationer. Vi var hos en specialist idag. Resultatet - planerad operation för att ta bort körteln bakom näsan.
Ingen svår operation. Men det innebär att de ska söva lilltrollet. Och eftersom P jobbar i skåne är det jag som ska vara med och hålla handen, säga att allt blir bra, trösta, lugna och vårda efteråt. Hur gör man det när blotta tanken på att min unge ska opereras startar en svallvåg av känslor i mig? Jag får svårt att andas.
Sjukhus. Operation. Rädsla. Dödsångest.
Och det här måste jag klara. Det kommer hjälpa henne. Det kommer minimera risken för fler öi och hon kommer sova bättre. Snarka mindre.
Bra saker.
Men jag skakar inombords.
Lilltrollet själv är tapper. Hon ser fram emot glassen man får efteråt. En piggelin.
Och jag önskar så att jag hade min man att luta mig mot mot då de rullar iväg henne till operation. Jäkla skådespelaryrke! Jäkla skit.

Om natten är jag liten.

Tredje natten med krupphosta blev jag rädd. Det här är faktiskt det jobbigaste med att vara ensam vårdnadshavare lilltrollet. Och i natt vågade jag inte låta bli att åka in.
Hon somnade tidigt på kvällen, trött efter två nätter med för lite sömn pga hostan. Hon var nymedicinerad och sov med högt huvudläge. Likväl hörde jag hur hon hostade allt mer skrällande. Vid kl 22.00 tog jag upp henne. Ut på uteplatsen i kylan. Men det hjälpte inte.
Och då blev jag rädd. Jag vågade inte låta bli att åka in till SöS.
Stockholm kl 23.45. Skanstullsbron. Det är vackert på något sätt. Lilltrollet tittade storögt på det nattliga landskapet. Lite spännande att åka stortaxi till akuten mitt i natten. Och där någonstans släppte den värsta ångesten. Hon mådde ju bra. Klarade hostan ganska ok. Rossel på in och utandning. Men hon klarade det bra.
Den som inte klarade det var jag. Och jag vet varför. Sedan jag höll på att stryka med i augusti har jag blivit rädd. Rädd för att något ska hända de mina. Lilltrollet. Min finaste.
Tur att SöS ligger så nära.
Hon fick betapred (kortison) direkt vid entrékassan och sedan fick vi vänta på att träffa läkare. Det var ganska lugnt och stilla på barnakuten. Några oroliga föräldrar med magsjuka bebisar, två eller tre krupphostande barn och en ledsen tonåring. Lilltrollet tröttnade snabbt på att sitta på en hård soffa och vänta på läkaren. -Värre än vårdcentralen, tyckte hon och skruvade sig i min famn för att hitta ett skönt sätt att halvligga på.
Krupphostan lät mycket bättre när läkaren äntligen lyssnade på hennes andning. Kortisonet hade hunnit sätta in under väntan.
I taxin på väg hem var Lilltrollet spirituell och konverserade glatt taxichauffören. Han bad om presenttips till sin snart fyraårige son och Lilltrollet rekommenderade en pruttkudde.
Sedan drack vi te med honung och åt smörgåsar mitt i natten.
Honungste och marmelad mackor. Medicin.
Idag är jag så trött att det värker innanför pannbenet. Jag borde skriva ett mail till AF, jag borde diska, tvätta och handla. Men jag satsar på det sistnämda. Mat måste vi ha, det andra är överkurs.
Ikväll ser jag på Berlinerpopplarna. Nedbäddad i soffan med min skatt tätt intill. Jag måste våga lita på att jag klarar det här.

Om en liten vecka

Om en liten vecka blir jag gräsänka.
Då åker maken.
Och så måste det få vara.
Ändå är jag lite rädd.
Precis nyss fick jag näsan över ytan.
Tänk om jag inte håller ihop?
Då är han allt för långt borta.

Jag har köpt mig en cykel. Lilametallic med svart barnsits på pakethållaren.
Så ska vi susa fram i sommaren, lilltrollet och jag.
Mitt lilla underverk och jag.
Så ska vi ta sällskap genom sommarsol och regn.

Liten blir stor

Hela fyra år.

Tänk att jag har fått vara mamma till denna tös i fyra år.

Jag älskar henne så att hjärtat gör volter.

Och nu kan hon vissla också. Lite tyst, men ändå.

Jajamensan!

Besked idag:
Jag är antagen till utbildningen jag sökte!
Och det är en utbildning som gör mig helt bubblig av lycka när jag tänker på den.

Vad jag ska bli när jag blir stor?
Jo, jag ska bli producent för barnprogram i radio och TV!

Kolla vilken fantastiskt rolig ettårig magisterutbildning jag ska få gå!
Tack för era tummar, jag tror de hjälpte.

Nu ska jag slå in paket till min snart fyraåriga dotter och laga någon god lunch. Dricka lite kaffe. Njuta av att veta att jag är på väg. Faktiskt. Jag tror det här kan vara början på något riktigt riktigt bra.

Nu är det gjort!

Inom en vecka får jag besked.
Bu eller Bä.

Det gick så där.
Jag kan verkligen inte gissa utslaget.
Skitläskigt.
Jag vill.

Hej.

Jag lever.
Men jag har lite att syssla med.
Praktiska ting som ska ordnas.
Tankar som ska sorteras.
Idéer som ska utvecklas.
Drömmar som ska formuleras.
Förväntningar som ska
ja som faktiskt ska få ta plats.

Och så andas. Andas.

Fredag kl 10.20.

Nu skiter jag i om det går åt helvete

Jag tror jag har varit reserverad på sistone. Sökt jobb på halvfart för att gardera mig. Det ÄR skitjobbigt rent ut sagt att bli ratad gång på gång.
Men så kommer de där tillfällena då det faktiskt inte går att göra det halvdant. Och nu står jag inför ett sådant. Det här är något jag vill - på riktigt. Inte som en tillfällig syssla för att försörja familjen eller för att få lite stabilitet. Nej, det här är något som snarare kommer att kosta familjen en del ekonomiskt, men oj vad det skulle berika mig och mitt liv!
Jag har klarat mig genom första nålsögat. Snart stundar intervju och prövningar. Det känns som när jag sökte Teaterhögskolan. Ett förväntansfullt pirr. En förhoppning och en dröm. Och Teaterhögskolans nålsöga passerade jag. Är det för mycket att hoppas på att bli vald igen? Eller är min kvot fylld?
Jag hoppas inte det. Jag behöver en ny riktning på livet. Nya utmaningar och faktiskt också nya drömmar.
Jag är en bit på väg och jag tänker tamejtusan satsa fullt ut nu.
Kanske blir resultatet att ni, kära vänner får ta hand om spillrorna när mina förhoppningar grusas. Men den uppgiften vet jag att ni klarar galant. Jag har kraschat tidigare och rest mig med hjälp av er.
Är ni med mig?

Ett nytt hörn

Mammas bonad. Den hon vävde när vi var små. Trädet. Jag har tänkt på den där bonaden länge. Det är något med mig och träd.

Och nu när jag var på torpet så frågade jag om den bonaden. Var blev den av då för 16 år sedan då flytten gick från 70-tals villan till torpet?

Förrådet, var svaret. Där låg den ihoprullad och liksom väntade på att få komma upp på en vägg igen.

Något blekt i färgerna, men ack så charmig.

Nu bor den hos oss i Årsta. Pryder sin plats i ett tidigare trist hörn.

Jag passade på att tapetsera skjutdörren med en bit barndomstapet också. Jag har liksom stört mig på att det är så vitt och tomt i det hörnet. Lite dött.

Men nu blomstrar det!

Nej, jag begriper inte.

Jag har svårt att förstå hur det kan vara vår redan. Hänger inte med.
Hon blir fyra nu, lilltrollet. Hur är det möjligt?

Källaren svämmar över av barnkläder, tillfälligt undanstoppade i väntan på nästa pyre.
Tillfälligt undanstoppade i tre år.
Det är inte klokt.
Vart tog tiden vägen?

Secondhandrunda:

Jag inser att vi bosatt oss i en grotta. Dvs, vill man ha solljus rakt in genom lägenhetens fönster få man vara vaken mycket tidigt. Mitt sätt att mota mörkret är att ständigt inhandla nya ljuskällor till vår lya. Idag sprang jag på denna goding som genast fick flytta med hem. Den hade en kompis också och den bor nu i vårt sovrumsfönster. Fransar och sammet. Orange. Kan det bli bättre?

& i sann Ekvallisk anda jagade jag också träföremål på min secondhandrunda. (Rundan går över skansbron förbi Återvinnarna, vidare på Götgatan till Myrorna, en avstickare till Östgötagatan och Kupan, kanske också till Nytorget där Stadsmissionen har en av sina butiker men där brukar Buscilla hina före mig och länsa stället på gobitar så det är knappt någon idé, vidare mot slussen och Emmaus tre butiker, förbi Stadsmissionen och Myrorna på Hornsgatan och slutligen över bron till Stadsmissionen i Gröndal. Sedan hem längst Årstaviken) Jag fann till min förtjusning en fin liten pigtittare som passade finfint till mitt lilltroll. Men huvva vad furuträtråkig den var. Snabbt som blixten (innan den ens han bli förevigad i sitt nakna tillstånd) fick den ett lager röd hobbylack på sig och vips hade någratiorsfyndet blivit en riktigt fin present till lilltrollet!

I natt födde jag barn.

Någon drömtydare som vill ge sig på den?
Jag stod på knä på en ryamatta. Full kontroll på hela förloppet. Tog emot barnet själv.
En gosse blev det.

The new improved mamma:

Långberget. Ett längdskidåkningseldorado uppfört på 60-talet. En pappkartongliknande hotellbyggnad på bergstoppen och i dalgången parstugor med gillestugeinredning anno 1985. Härligt! På riktigt.

Här är man långt ifrån Sälenfjällens afterskiaktiviteter.

Besökarna är mestadels i mina föräldrars generation. En och annan barnfamilj har hittat hit. Här finns en slalombacke, men knappliften är inte ens igång. Inga liftkort har sålts. Till Långberget åker man för längdskidåkningens skull. För stillheten.

Och jag är så glad att jag åkte utan lilltrollet. Den här vilan behövde jag. Att läkarna ordinerar motion som ett led i behandlingen mot depression är inte svårt att förstå när man känner endorfinerna rusa runt som kalvar på grönbete medan man susar fram i de vackert preparerade spåren. Och sämre blir det inte av att stanna för fika mitt i den tysta skogen. Rykande hett kaffe ur ståltermos och en dubbelmacka med skinka, ost och avocado. Ljuvligt att förtära i en snögrop mitt ute i ingenstans.

Och så bastun efteråt. En iskall dansk öl och mera vatten på stenarna. Hettan. Avslappningen. Jag sov gott alla nätterna. Njöt av att vakna av mig själv, av att kunna ligga kvar i egna tankar innan jag valde att gå upp för att äta en frukost i lugn och ro utan minsta tanke på dagistider att passa. Lyx.

Jag var orolig att fyra nätter skulle kännas långt. När fyra nätter gått ville jag gärna stanna några till.

Visst var det härligt att komma hem igen. Att få lilltrollspussar och vackra ord. Men oj vad jag behövde denna vilan!

På hemmaplan har allt gått så bra att maken till och med föreslog att jag borde göra denna resa till en årligt tradition!

Jag ser ut som en fluga. Jag vet. Det bjuder jag på. Eftersom jag totalt förträngt hur starka solens strålar är hade jag missat att ta med mig egna brillor. Min mamma som är ett under av ordning hade givetvis slängt med ett par exra brillor i packningen. Sedan är det ju inte hennes fel att jag har så smalt huvud att alla brillor utom ett fåtal ser hysterikt skojiga ut på mig.

Hemma

men fortfarande i gränslandet. Jag bjuder er en bild tills jag orkar samla intrycken från resan.

Jag väljer mig själv.

Nyss hemkomna från ett totalkaos på ICA signerat lilltrollet (blodsockerfall framför smågodiset) ringer telefonen. Det är min mor som ringer för att säga att den andra halvan av resesällskapet har insjuknat i influensa och därmed finns två extraplatser i bilen.

Tystnad.

"Jag vet ju att tanken var att du skulle få möjlighet att komma bort från familjen och få sova några hela nätter. Men jag vill i alla fall nämna att om du skulle vilja ta med familjen så finns det alltså plats i bilen".

Jag börjar nästan gråta.
Som jag har krigat med mig själv för att tillåta mig åka iväg ensam trots att maken också går på knäna. Och när jag bestämt mig händer detta. Jag blir återigen tvungen att välja. Ska jag egoåka eller ska jag bjussa familjen på en härlig vintersemester?
Jag säger som det är till maken (på dålig engelska så att inte lilltrollet ska fatta vad det rör sig om) och han fräser att det är väl inget alternativ för då får ju ingen av oss vila ordentligt. Om han stannar kvar hemma med lilltrollet så får han ju åtminstone vila när hon är på förskolan.
Mitt hjärta skrumnar nästan ihop när jag ser det så klart: vi är beroende av förskolan för att må bra. Långhelger är en plåga. Vi orkar inte helt enkelt. Så sorgligt. Jag hoppas av hela mitt hjärta att detta inte är tydligt för lilltrollet. Vår unge. Det vackraste vi har. Min skatt och glädje - men jag orkar inte.

Jag bestämmer mig för att åka ensam. Med ett stort hål i hjärtat.
Jäkla moster till att bli sjuk nu! Känns bättre när jag skyller på någon annan.

Nu tvättar jag och bakar bröd. Förbereder mig på att känna stora dåligmammavågen rulla in. Imorgon bitti pussar jag mina finaste adjö. Jag hoppas innerligt att jag kan finna någon slags frid i skidspåren eller i bastun om kvällarna. Just nu känns det långt borta.

När den snart fyraåriga dottern får bestämma

blir det

till efterrätt.

Lite halvstolt

för trots sömnbrist och allmän brist på motivation så har jag faktiskt betat av den där listan från i förrgår.
Av bara farten lyckades jag dessutom ändra fakturaadressen hos Fortum. (Jag trodde i min enfald att det räckte med att göra flyttanmälan och begära slutfaktura från elbolaget i fråga för att de skulle fatta att jag inte längre bor på Sköntorpsvägen. Men icke. Mina fakturor gällande elanläggningen på min nuvarande adress skickas till min gamla adress. För jag har ju inte ändrat fakturaadress . P U C K A T. Tycker jag.)

Nu börjar jag mentalt packa för att åka iväg i några nätter.
Men först ska jag rymma bara för några timmar. Till M. Min goda vän. Tack vare henne står jag på benen idag.
Ikväll blir det te och prat och kanske lite tårar.
Jag har så många av dem.

Ta dig samman, kvinna

-Men gudars vad jag är seg! Tankarna går trögt och måsten hopar sig.

Borde göra listor. Planera bättre.

Imorgon MÅSTE jag:

*betala räkningar

*maila mäklaren inför deklarationen. Deklarationshjälp ingick i de 41.000:- de skinnade mig på och även om min deklaration inte kommer vara särdeles komplicerad så tänker jag tamejtusan utnytta deras tjänster till max! Hmpf.

*skriva ihop en hejdundrande bra ansökan till en kurs jag vill gå i höst. Min ansökan kommer inte kunna bli komplett, därför behöver jag vara extra inspirerad och genial på de andra punkterna. Kompensera liksom.

*söka ett jobb som jag ändå inte kommer få

*kopiera ett arbetsgivarintyg och posta det till a-kassan

Jag har imorgon och torsdag på mig att fixa dessa saker. Annars kan jag inte följa med och åka skidor. Och det verkar som jag lyssnat på er, för jag tänker nämligen åka. Under förutsättning att jag fixar mina måsten tills dess.

Bjuder på senaste loppisfyndet: en stackars fulsnygg trälampa med någon slags oidentifierbar glasmosaik. Det är lite äradvaregudihöjden över den, men den passar faktiskt finfint i fönstret vid matplatsen. För en ringa penning fick den följa med hem till mig, få lite omsorg i form av ny el och nu pryder den sin plats. Mitt uppmärksamma lilltroll detekterade genast nytillskottet och gav den godkänt.

Vårkänning

Kanske var det den hela nattens sömn? Eller kanske vårvindarna och snödropparna i rabatten? Något var det i alla fall som gjorde att jag fick en plötslig lust att städa upp på uteplatsen. Så maken och jag har med hjälp av lilltrollet skurat uteplatsen, ställt undan stjärtlappar och pulkan, borstat bort alla bruna eklöv som virvlat runt sedan i höstas och organiserat lilltrollets uteleksaker och cyklar.

Vid kaffet hasplar maken ur sig att det förväntas bli kallt och kanske till och med nederbörd (han vågade inte säga snö) i veckan. Hmpf!

Nåväl. Grunden för en fin vår på uteplatsen är i alla fall lagd. Nu ska jag bara planera vad lilltrollet och jag ska plantera i rabatterna samt ragga upp någon (hoppeligen kära M) med bil som vill ta oss till en trevlig handelsträdgård. En syrén ska jag ha. Lila blommor. Mörklila. Och så måste jag smyga förbi vår förra bostad och sno lite lupinfrön senare i sommar.

Lilltrollet i full färd med att dekorera vår uteplats:

Och jag blev nästan religiös!

För i natt har lilltrollet inte vaknat en enda gång!

Jag är faktiskt ganska pigg. Konstig känsla. Nu ska jag ut och börja städa på uteplatsen. Göra vårfint. Bort med pulkor och stjärtlappar.

Och det lutar åt att jag åker. Med ca 80% säkerhet blir det så.

I väntan på

besked.
Ett fick jag igår. Allt ser bra ut. SER bra ut. Visuellt inga hinder.
Nu återstår analysen av de tio rör jag tappades på i tisdags.
Om inget upptäcks där är vi på ruta ett igen. Och det är klart det är dubbelt. Jag vill vara frisk, men samtidigt få en förklaring.

Lilltrollets nattskräck håller i sig.
Jag har fått ett erbjudande om att följa med på miniskidsemester i fyra nätter. Det låter lockande. Samtidig funderar jag på hur snällt det är att lämna över hela nattkaoset på maken. Komiskt, egentligen. Han jobbade borta i 6 månader förra våren och ska jobba i Skåne hela sommaren och jag får dåligt samvete för att jag funderar på att dra iväg i fyra nätter.

Säg åt mig att åka.

Terapi

Jag vill shoppa. Handla. Spendera pengar.
Investera i något.
En soffa står fortfarande på önskelistan.
Och en ny mobiltelefon. Min är så godtycklig. Ibland lägger den bara av trots att batteriet är laddat.
En vagn till lilltroll vore fint också.
Jag vet att hon är nästan 4. Men det vet inte hennes ben. De orkar inte gå. Och jag orkar inte en onödig strid.
Så en stadig sulky (ja jag har haft ett par och sålt... nu har vi enbart en resevagn och den som någonsin försökt plöja gatorna fram med en paraplysulky med minimala hjul i snöslask/grus-före med 15 kg last fattar min frustration) med rejäla hjul och luva (= suflett, ett krav från lilltrollet) vore finfint.

Var är john blund när man behöver honom?

Halvmessyrer verkar inte vara för mig. Ska det vara så ska det vara ordentligt, tycks det. Inte lite lagom utan ordentligt.

Som det här med lilltrollets nattskräck. Det började i och för sig redan då hon var väldigt liten. Sedan tycktes det växa bort. Men sanningen var nog att den tog en paus. En paus för att kunna växa sig starkare och återkomma med full kraft då vi föräldrar var som mest sårbara.

Nu, helt enkelt.

När jag läser om nattskräck förstår jag att lilltrollets variant är extraordinär. Vanligtvis handlar det alltså om panikskrikattacker ca 1,5-2h efter insomnandet. En attack som barnet sedan inte minns något av. Men som åskådare lämnas man att hjälplöst titta på. Min puls fördubblas av hennes ångestvrål och långt efter att hon lugnat ner sig ligger jag vaken och försöker andas normalt.

Hade lilltrollet haft en normalsvår nattskräck så hade det varit allt. Ett tillfälle per natt med uppjagad mamma till följd. Sedan en hyffsat bra natt med ev något mer uppvaknande för att kissa ungen eller leta reda på gosedjuret eller snuttefilten. Det hade varit helt ok.

Lilltrollets variant ser inte ut på det sättet. Lilltrollets nattskräck återkommer gång på gång under natten. I natt hade hon attacker vid 23.15, 01.40, 02.55, 04.22, 06.01. Kl 07.30 ringde klockan och det var dags att gå upp.

Jag mår illa av trötthet.

Har John Blund gått i pension? Jag tömmer gärna mitt sparkonto för några korn av den där sömnsanden han hade i sin påse. Har han någon efterträdare med mirakelmedel för att få barn att sova gott?

För jag fruktar att jag snart blir en drake, precis som Åkes mamma i den underbara boken av Pija Lindenbaum.

Mvh / ZZzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Melodifestival:

-Mamma. Jag håller på Ärlan, vem håller du på? säger lilltrollet medan hon smaskar på ett hallonsnöre.

Ärlan är bra.

Men bäst är själva myset kring. Att äta hallonsnören a la Lady & Lufsen med Lilltrollet. Skåla i rosé eller lingondricka, beroende på ålder.

Någon tänkte på mig

och satte sig att tillverka ett underbart vackert smycke. Sedan lade någon detta smycke i en vackert pärlemoskimrande ask. Asken slogs sedan in i paketpapper och så skrevs mitt namn och min adress på utsidan. Paketet frankerades, postades och hamnade slutligen på min hallmatta.
Och igår när jag kom hem efter att ha tappats på tio rör blod så låg det där och väntade på mig. En överraskning. Till mig. Bara mig.
Det vackraste av halsband.

Tack Stream.

Jag är sannerligen rik på vänner.

Gå på lina

Ska det vara så här?

Vad hände med 2009 som framtidsåret?
Året då allt skulle ordna sig.
Året då det var min tur?

Låter jag bitter? Nja, jag är faktiskt mer förundrad. Jag tänkte nog att det fanns någon slags maxgräns för olycka. En slags säkerhetsspärr som skulle se till att om slumpen/ödet/gud/allah/den som bestämmer råkar portionera ut lite väl mycket åt en och samma människa så börjar den röda lampan blinka. Kanske har min röda lampa slutat fungera? För den säkerhetsspärren verkar inte fungera.

Ute är det snö. Igen. Om kvällarna när lilltrollet äntligen gett upp kampen om att vara vaken tittar jag ut över den snöklädda kullen utanför vårt vardagsrumsfönster. Det är vackert. De mjuka runda gatlyktorna ger ett behagligt sken. Det känns som om jag fastnat i vinter.
Samtidigt är längtan till våren så dubbel. I vår blir trollet fyra. Fyra år. Stor. I vår åker P till skåne för att jobba borta hela sommaren. Ensamstående mamma igen. I sommar. Vi som skulle inviga vår uteplats i vår. Vi skulle plantera en syrén, köpa grill, låta försommarens krispighet leta sig in via altandörren och njuta av att för första gången uppleva grönskan runt vår nya boning.
Det kan kanske bli bra ändå. Men balanserar man som jag på en tunn skör tråd så är det lätt att vackla till av bara tanken. Ska jag orka vara ensamstående mamma i sommar?
Och det är nu jag behöver att den där lampan börjar fungera igen. Det är nu jag behöver veta att några av de saker som tynger mig, som gör tråden så sytrådstunn, kommer att ordna sig. Ett litet positivt besked - Tack.
Jag blir till och med glad om jag kan få hitta en fin soffa att krypa upp i. Så lite alltså.

Dagens glädjeämne:

Jag har blivit med näbbstövlar. Passar utmärkt eftersom vintern vägrar ge med sig.
Annars är det ruskigt tungt nu.

Och ibland ler någon däruppe!

Säkert åt det nya lilla livet som såg dagens ljus imorse.
Allt ser bra ut. Så bra det kan.
Nu kan jag andas ut.
Imorgon firar jag livet tillsammans med goda vänner och en nybliven ettåring.

Vacuum

Hela helgen har jag varit som inkapslad, inhöljd i dimma.I väntan på att telefonen ska ringa. Med besked.
Men det dröjer. Och faktiskt, i detta fall är det bra att det dröjer. Det kan få dröja länge, bara jag hålls uppdaterad under tiden. Och det gör jag.
Jag önskar att jag hade haft en tro att klamra mig fast vid.

Sträcker mig mot ljuset

armarna mot skyn.
Med de sista krafterna vrålar jag: MEN FÖR I HELVETE, LIV!
Nu går jag sönder av sorg och oro.
Samtidigt bakar jag pizza till familjen.
Tittar på Hotell Kantarell.
Dricker lite vin.
Jag verkar nästan normal.

jag och mitt lilla nätta huvud

Hur mycket boknörd är du?





& den som vet hur jag ser ut vet också att jag verkligen har ett nätt litet huvud.

Paradox

Isgatan på sjön. Vackert spolad. Lång. Perfekt för sparkåkning.

Vi åkte på bara någon minut eller två till Storön där vi om sommaren plockar kantareller.

Mamma, jag och lilltrollet. Med lite choklad och några clementiner i fickan.

I sommar blir där inga kantareller. Vyn från viken förändrad. Förfulad. Sargad.

För isgatan är spolad för skogsmaskinernas framfart. Kanske är ön skövlad i detta nu.

Och hur härligt sparkturen än var så lämnar den en besk och bitter eftersmak. Jag har aldrig önskad blidväder så hett som nu.

Mot torpet!

Nu åker jag. Mot torpet. Mot klar luft och te på kvällskvisten.

Det är kaos i huset där de bor. Trapprenoveringar och byggnadsställningar. Vad gör det? Ge mig en varm filt och lite omsorg så är jag nöjd. Ge mig lite kaffe ur ståltermosen nere vid sjön och en kanelbulle så är jag i hamn. För nu i alla fall.