Jag väljer mig själv.

Nyss hemkomna från ett totalkaos på ICA signerat lilltrollet (blodsockerfall framför smågodiset) ringer telefonen. Det är min mor som ringer för att säga att den andra halvan av resesällskapet har insjuknat i influensa och därmed finns två extraplatser i bilen.

Tystnad.

"Jag vet ju att tanken var att du skulle få möjlighet att komma bort från familjen och få sova några hela nätter. Men jag vill i alla fall nämna att om du skulle vilja ta med familjen så finns det alltså plats i bilen".

Jag börjar nästan gråta.
Som jag har krigat med mig själv för att tillåta mig åka iväg ensam trots att maken också går på knäna. Och när jag bestämt mig händer detta. Jag blir återigen tvungen att välja. Ska jag egoåka eller ska jag bjussa familjen på en härlig vintersemester?
Jag säger som det är till maken (på dålig engelska så att inte lilltrollet ska fatta vad det rör sig om) och han fräser att det är väl inget alternativ för då får ju ingen av oss vila ordentligt. Om han stannar kvar hemma med lilltrollet så får han ju åtminstone vila när hon är på förskolan.
Mitt hjärta skrumnar nästan ihop när jag ser det så klart: vi är beroende av förskolan för att må bra. Långhelger är en plåga. Vi orkar inte helt enkelt. Så sorgligt. Jag hoppas av hela mitt hjärta att detta inte är tydligt för lilltrollet. Vår unge. Det vackraste vi har. Min skatt och glädje - men jag orkar inte.

Jag bestämmer mig för att åka ensam. Med ett stort hål i hjärtat.
Jäkla moster till att bli sjuk nu! Känns bättre när jag skyller på någon annan.

Nu tvättar jag och bakar bröd. Förbereder mig på att känna stora dåligmammavågen rulla in. Imorgon bitti pussar jag mina finaste adjö. Jag hoppas innerligt att jag kan finna någon slags frid i skidspåren eller i bastun om kvällarna. Just nu känns det långt borta.

När den snart fyraåriga dottern får bestämma

blir det

till efterrätt.

Lite halvstolt

för trots sömnbrist och allmän brist på motivation så har jag faktiskt betat av den där listan från i förrgår.
Av bara farten lyckades jag dessutom ändra fakturaadressen hos Fortum. (Jag trodde i min enfald att det räckte med att göra flyttanmälan och begära slutfaktura från elbolaget i fråga för att de skulle fatta att jag inte längre bor på Sköntorpsvägen. Men icke. Mina fakturor gällande elanläggningen på min nuvarande adress skickas till min gamla adress. För jag har ju inte ändrat fakturaadress . P U C K A T. Tycker jag.)

Nu börjar jag mentalt packa för att åka iväg i några nätter.
Men först ska jag rymma bara för några timmar. Till M. Min goda vän. Tack vare henne står jag på benen idag.
Ikväll blir det te och prat och kanske lite tårar.
Jag har så många av dem.

Ta dig samman, kvinna

-Men gudars vad jag är seg! Tankarna går trögt och måsten hopar sig.

Borde göra listor. Planera bättre.

Imorgon MÅSTE jag:

*betala räkningar

*maila mäklaren inför deklarationen. Deklarationshjälp ingick i de 41.000:- de skinnade mig på och även om min deklaration inte kommer vara särdeles komplicerad så tänker jag tamejtusan utnytta deras tjänster till max! Hmpf.

*skriva ihop en hejdundrande bra ansökan till en kurs jag vill gå i höst. Min ansökan kommer inte kunna bli komplett, därför behöver jag vara extra inspirerad och genial på de andra punkterna. Kompensera liksom.

*söka ett jobb som jag ändå inte kommer få

*kopiera ett arbetsgivarintyg och posta det till a-kassan

Jag har imorgon och torsdag på mig att fixa dessa saker. Annars kan jag inte följa med och åka skidor. Och det verkar som jag lyssnat på er, för jag tänker nämligen åka. Under förutsättning att jag fixar mina måsten tills dess.

Bjuder på senaste loppisfyndet: en stackars fulsnygg trälampa med någon slags oidentifierbar glasmosaik. Det är lite äradvaregudihöjden över den, men den passar faktiskt finfint i fönstret vid matplatsen. För en ringa penning fick den följa med hem till mig, få lite omsorg i form av ny el och nu pryder den sin plats. Mitt uppmärksamma lilltroll detekterade genast nytillskottet och gav den godkänt.

Vårkänning

Kanske var det den hela nattens sömn? Eller kanske vårvindarna och snödropparna i rabatten? Något var det i alla fall som gjorde att jag fick en plötslig lust att städa upp på uteplatsen. Så maken och jag har med hjälp av lilltrollet skurat uteplatsen, ställt undan stjärtlappar och pulkan, borstat bort alla bruna eklöv som virvlat runt sedan i höstas och organiserat lilltrollets uteleksaker och cyklar.

Vid kaffet hasplar maken ur sig att det förväntas bli kallt och kanske till och med nederbörd (han vågade inte säga snö) i veckan. Hmpf!

Nåväl. Grunden för en fin vår på uteplatsen är i alla fall lagd. Nu ska jag bara planera vad lilltrollet och jag ska plantera i rabatterna samt ragga upp någon (hoppeligen kära M) med bil som vill ta oss till en trevlig handelsträdgård. En syrén ska jag ha. Lila blommor. Mörklila. Och så måste jag smyga förbi vår förra bostad och sno lite lupinfrön senare i sommar.

Lilltrollet i full färd med att dekorera vår uteplats:

Och jag blev nästan religiös!

För i natt har lilltrollet inte vaknat en enda gång!

Jag är faktiskt ganska pigg. Konstig känsla. Nu ska jag ut och börja städa på uteplatsen. Göra vårfint. Bort med pulkor och stjärtlappar.

Och det lutar åt att jag åker. Med ca 80% säkerhet blir det så.

I väntan på

besked.
Ett fick jag igår. Allt ser bra ut. SER bra ut. Visuellt inga hinder.
Nu återstår analysen av de tio rör jag tappades på i tisdags.
Om inget upptäcks där är vi på ruta ett igen. Och det är klart det är dubbelt. Jag vill vara frisk, men samtidigt få en förklaring.

Lilltrollets nattskräck håller i sig.
Jag har fått ett erbjudande om att följa med på miniskidsemester i fyra nätter. Det låter lockande. Samtidig funderar jag på hur snällt det är att lämna över hela nattkaoset på maken. Komiskt, egentligen. Han jobbade borta i 6 månader förra våren och ska jobba i Skåne hela sommaren och jag får dåligt samvete för att jag funderar på att dra iväg i fyra nätter.

Säg åt mig att åka.

Terapi

Jag vill shoppa. Handla. Spendera pengar.
Investera i något.
En soffa står fortfarande på önskelistan.
Och en ny mobiltelefon. Min är så godtycklig. Ibland lägger den bara av trots att batteriet är laddat.
En vagn till lilltroll vore fint också.
Jag vet att hon är nästan 4. Men det vet inte hennes ben. De orkar inte gå. Och jag orkar inte en onödig strid.
Så en stadig sulky (ja jag har haft ett par och sålt... nu har vi enbart en resevagn och den som någonsin försökt plöja gatorna fram med en paraplysulky med minimala hjul i snöslask/grus-före med 15 kg last fattar min frustration) med rejäla hjul och luva (= suflett, ett krav från lilltrollet) vore finfint.

Var är john blund när man behöver honom?

Halvmessyrer verkar inte vara för mig. Ska det vara så ska det vara ordentligt, tycks det. Inte lite lagom utan ordentligt.

Som det här med lilltrollets nattskräck. Det började i och för sig redan då hon var väldigt liten. Sedan tycktes det växa bort. Men sanningen var nog att den tog en paus. En paus för att kunna växa sig starkare och återkomma med full kraft då vi föräldrar var som mest sårbara.

Nu, helt enkelt.

När jag läser om nattskräck förstår jag att lilltrollets variant är extraordinär. Vanligtvis handlar det alltså om panikskrikattacker ca 1,5-2h efter insomnandet. En attack som barnet sedan inte minns något av. Men som åskådare lämnas man att hjälplöst titta på. Min puls fördubblas av hennes ångestvrål och långt efter att hon lugnat ner sig ligger jag vaken och försöker andas normalt.

Hade lilltrollet haft en normalsvår nattskräck så hade det varit allt. Ett tillfälle per natt med uppjagad mamma till följd. Sedan en hyffsat bra natt med ev något mer uppvaknande för att kissa ungen eller leta reda på gosedjuret eller snuttefilten. Det hade varit helt ok.

Lilltrollets variant ser inte ut på det sättet. Lilltrollets nattskräck återkommer gång på gång under natten. I natt hade hon attacker vid 23.15, 01.40, 02.55, 04.22, 06.01. Kl 07.30 ringde klockan och det var dags att gå upp.

Jag mår illa av trötthet.

Har John Blund gått i pension? Jag tömmer gärna mitt sparkonto för några korn av den där sömnsanden han hade i sin påse. Har han någon efterträdare med mirakelmedel för att få barn att sova gott?

För jag fruktar att jag snart blir en drake, precis som Åkes mamma i den underbara boken av Pija Lindenbaum.

Mvh / ZZzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Melodifestival:

-Mamma. Jag håller på Ärlan, vem håller du på? säger lilltrollet medan hon smaskar på ett hallonsnöre.

Ärlan är bra.

Men bäst är själva myset kring. Att äta hallonsnören a la Lady & Lufsen med Lilltrollet. Skåla i rosé eller lingondricka, beroende på ålder.

Någon tänkte på mig

och satte sig att tillverka ett underbart vackert smycke. Sedan lade någon detta smycke i en vackert pärlemoskimrande ask. Asken slogs sedan in i paketpapper och så skrevs mitt namn och min adress på utsidan. Paketet frankerades, postades och hamnade slutligen på min hallmatta.
Och igår när jag kom hem efter att ha tappats på tio rör blod så låg det där och väntade på mig. En överraskning. Till mig. Bara mig.
Det vackraste av halsband.

Tack Stream.

Jag är sannerligen rik på vänner.

Gå på lina

Ska det vara så här?

Vad hände med 2009 som framtidsåret?
Året då allt skulle ordna sig.
Året då det var min tur?

Låter jag bitter? Nja, jag är faktiskt mer förundrad. Jag tänkte nog att det fanns någon slags maxgräns för olycka. En slags säkerhetsspärr som skulle se till att om slumpen/ödet/gud/allah/den som bestämmer råkar portionera ut lite väl mycket åt en och samma människa så börjar den röda lampan blinka. Kanske har min röda lampa slutat fungera? För den säkerhetsspärren verkar inte fungera.

Ute är det snö. Igen. Om kvällarna när lilltrollet äntligen gett upp kampen om att vara vaken tittar jag ut över den snöklädda kullen utanför vårt vardagsrumsfönster. Det är vackert. De mjuka runda gatlyktorna ger ett behagligt sken. Det känns som om jag fastnat i vinter.
Samtidigt är längtan till våren så dubbel. I vår blir trollet fyra. Fyra år. Stor. I vår åker P till skåne för att jobba borta hela sommaren. Ensamstående mamma igen. I sommar. Vi som skulle inviga vår uteplats i vår. Vi skulle plantera en syrén, köpa grill, låta försommarens krispighet leta sig in via altandörren och njuta av att för första gången uppleva grönskan runt vår nya boning.
Det kan kanske bli bra ändå. Men balanserar man som jag på en tunn skör tråd så är det lätt att vackla till av bara tanken. Ska jag orka vara ensamstående mamma i sommar?
Och det är nu jag behöver att den där lampan börjar fungera igen. Det är nu jag behöver veta att några av de saker som tynger mig, som gör tråden så sytrådstunn, kommer att ordna sig. Ett litet positivt besked - Tack.
Jag blir till och med glad om jag kan få hitta en fin soffa att krypa upp i. Så lite alltså.

Dagens glädjeämne:

Jag har blivit med näbbstövlar. Passar utmärkt eftersom vintern vägrar ge med sig.
Annars är det ruskigt tungt nu.

Och ibland ler någon däruppe!

Säkert åt det nya lilla livet som såg dagens ljus imorse.
Allt ser bra ut. Så bra det kan.
Nu kan jag andas ut.
Imorgon firar jag livet tillsammans med goda vänner och en nybliven ettåring.

Vacuum

Hela helgen har jag varit som inkapslad, inhöljd i dimma.I väntan på att telefonen ska ringa. Med besked.
Men det dröjer. Och faktiskt, i detta fall är det bra att det dröjer. Det kan få dröja länge, bara jag hålls uppdaterad under tiden. Och det gör jag.
Jag önskar att jag hade haft en tro att klamra mig fast vid.

Sträcker mig mot ljuset

armarna mot skyn.
Med de sista krafterna vrålar jag: MEN FÖR I HELVETE, LIV!
Nu går jag sönder av sorg och oro.
Samtidigt bakar jag pizza till familjen.
Tittar på Hotell Kantarell.
Dricker lite vin.
Jag verkar nästan normal.

jag och mitt lilla nätta huvud

Hur mycket boknörd är du?





& den som vet hur jag ser ut vet också att jag verkligen har ett nätt litet huvud.

Paradox

Isgatan på sjön. Vackert spolad. Lång. Perfekt för sparkåkning.

Vi åkte på bara någon minut eller två till Storön där vi om sommaren plockar kantareller.

Mamma, jag och lilltrollet. Med lite choklad och några clementiner i fickan.

I sommar blir där inga kantareller. Vyn från viken förändrad. Förfulad. Sargad.

För isgatan är spolad för skogsmaskinernas framfart. Kanske är ön skövlad i detta nu.

Och hur härligt sparkturen än var så lämnar den en besk och bitter eftersmak. Jag har aldrig önskad blidväder så hett som nu.