Betraktelser från en knirkande cykelsadel:

Vad är det där, mamma? frågar lilltrollet och pekar på något platt flaxande på marken. Vi cyklar närmare och tittar. En fågel. Död. Serieteckningsdöd. Platt som en pannkaka. På riktigt. Man ser konturerna av den duva som en gång var. Det konstiga med den är att den flaxar! Med en platt vinge flaxar den faktiskt. Vinden lyfter och sänker vingen precis som om den ville lyfta den plattdöda kroppen och transportera den vidare till himlen.
Lilltrollet tycker inte det är så konstigt. Död eller levande är den ju en fågel och fåglar flaxar och sen är det inte mer med det, tycker hon. Jag är faschinerad. Det ser så komiskt ut. Tragikomiskt.
Och så tänker jag att livet från cykelsadeln blir annorlunda än när man går. Man får en annan vinkel liksom.
Jag har ny vinkel på kroppen också. Tänkte att det var sommarens många glassar och godsaker som gett mig två extra kilo. Men efter att ha granskat var de två kilona behagat placera sig så inser jag att vikten består av nya muskler! Att byxorna är tighta över låren beror till stor del på nya cykelmuskler. Muskler jag inte haft förut. Det är klart att dagliga cykelturer med 16 kg på pakethållaren gör skillnad. Men jag hade liksom inte tänkt på det. Muskler - det var sådant jag tänkte på när jag var ung. Nu är jag medelålders. Och blir lite fnissig över den växande volymen på mina lår.
Det är bra. Att jag kan vara fnissig. Om en månad fyller jag ett år. Med nya tideräkningen alltså. en medelålders ettåring med nya cykelmuskler. Vem hade kunnat ana det?