Sjunger bärdonens lov,

trots att jag inte har någon bebis längre.
Mitt lilla barn blir tre år i maj, det säger hon själv när någon frågar hur gammal hon är. Det är alldeles sant. Hon blir tre år i maj.
Men bara den som har en treåring vet hur väldigt trötta treåringsben kan bli. Inte sällan har treåringen bedyrat att hon visst olkal (=orkar) gå hela vägen till bussen/ICA/parken.
Mamman är ofta väldigt orutinerad och lämnar både vagn och bärdon hemma för den lilla har ju sagt att hon kan gå själv. Det resulterar i högljudda protester, gnäll och massiva övertalningskampanjer med magert resultat.

I påskas var hela lilla familjen bjudna till dotterns mormor och morfar. För att komma dit måste vi först gå till bussen (ca 50 m), från bussen till T-banan, från T-banan till Centralen. Sammanlagt blir det inte många steg men jag tog i allafall med bärselen denna gång.
Många hävdar att mitt barn börjar bli för stort för att kånkas runt på. Barn i hennes ålder ska tydligen gå själva. Det verkar som det är bra för ... tja vadå? Karaktären kanske?
Säg det till en treåring.
Vi hann gå ca 20 steg utanför dörren innan hon plötsligt hade förlorat all kraft i de små benen. Jag tog packningen och maken tog den lilla på magen. Där satt hon bra ända tills vi gått på tåget vid centralstationen.

Hos morföräldrarna vad det snö och treåringsbenen orkade visst tumla runt i snön hur mycket som helst! Att dra sin egen pulka upp för den branta backen gick också bra.
Det blev en intensiv helg med mycket mat, lek i snön, godis och bus.

Vi anlände centralen igår vid kl 17.30. Tågresan var förhållandevis trevlig och lilltösen verkade vid gott mod.
Men när det var dags att gå av tåget erbjöd jag i alla fall lillan att åka i selen på ryggen. Det är lättare att få upp henne på ryggen innan tåget stannat och tiotuentals försenade påskresenärer yr runt omkring en.

Vi hann inte längre än till gången mellan Centralstation och T-centralen innan treåringen kändes väldigt tung på min rygg.
Jag frågade maken om statusen på den burna.
Slocknat! blev svaret.

Sedan sov treåringen sött med huvudet lutat mot min rygg hela vägen till hemmet. Huvudstödet gick inte riktigt att fälla upp då tösen blivit lång så jag fick inta lite Quasimodohållning för att hon skulle kunna vila skönt.
Och skönt såg det nog ut, för sällan har jag fått så många kommentarer då jag burit mitt sovande barn.
Man förväntar sig att en bebis sover hos sin mamma, det är rart men inte uppseendeväckande.
Men att stor treåring hänger totaldäckad på ryggen mitt i rusningstrafikens larm, det är oväntat.
Lillan snarkade gott under tunnelbanefärden, till tonårstjejernas förtjusning. Hon hade nappen på svaj i mungipan så kvinnan på bussen blev orolig och ville rädda den. Hon tittade upp någon sekund då snöflingorna träffade näsan på väg från bussen till hemmet.
Jag visste inte ens att hon var så trött, så jag kan bara föreställa mig hemresan om vi inte haft ett bärdon tillhands!

Därför sjunger jag bärdonens lov och hoppas att jag också i framtiden minns hur trötta en treårings ben kan bli.