Siffror siffror....

Jag är tillsammans med mannen ägare av en bostadsrätt. Det blev så. Det var vår enda väg ur andrahandsträsket då när vi bestämde oss för att bli vuxna på riktigt och börja planera för framtiden. Inköpet av denna bostad orsakade mig mycken ångest. Jag har alltid förespråkat hyresrätten som boendeform, men när nu ingen ville låta mig hyra en sådan blev det väldigt svårt att vara språkrör.
Jag hade att välja mellan att byta bostadsort eller investera lånade pengar. Det blev det senare. Här i Stockholm har jag mitt liv, dvs mina vänner. Samt några av de arbetsgivare som med kort varsel behöver mina tjänster.
Nu börjar denna vår första borg bli för liten.
Jag har försökt intala mig att det är mysigt med trångboddhet, men jag har tröttnat på att hoppa hage på parketten kvällstid för att undvika knarret som med all säkerhet kommer väcka dotterns som sover lätt, lätt i det gemensamma sovrummet två meter från tv-soffan.

Så jag kontaktade banken för att utröna om de var villiga att utöka våra lån.
Aldrig är jag så nervös som när det gäller bankkontakter. Det är märkligt. Jag låter dom ta hand om mina surt förvärvade, jag sparar lite slantar på ett konto hos dom. De lever gott på att få handha mina konton och ändå rodnar jag och stammar och känner mig allmänt liten och tillintetgjord då jag ber dom om ett lån som jag ju kommer att betala tillbaka med fet ränta!

Är det inte konstigt så säg?

Banken bad mig fylla i en låneansökan och som vanligt är den typen av blanketter inte alls anpassade för frilansande skådespelare. Jag fyllde i så gott jag kunde med förra årets deklarations årsinkomst som underlag för vad jag kan förväntas tjäna detta år.
Alla som är i samma branch som jag vet att inkomsten kan fluktuera grymt från år till år, men hur förklarar man det för bankjätten? De vill ha siffror. De kan inte ta ställning till annat än siffror.
När jag fyllt i lånelöftet på internetbanken dröjde det inte länge förrän det plingade till i inboxen på mailen.

Lånelöfte - beviljat.

Va?

Så där bara?

Jaha.

Så bra.

Då kan vi börja kolla efter större boning.

Grannens lägenhet såldes i veckan så vi vet att vi tjänat minst 500.000:- på vårt krypin under de sex år vi huserat här. Det berättar mäklaren som värderar vår borg. Det är inte klokt.
Vi har tydligen dragit en vinstlott i bostadsrättslotteriet.

Det känns inte riktigt bra.
Den får mig att börja tänka i siffror.
Det vill jag inte.
Den får mig att spekulera och lägga upp strategier.
Det vill jag inte.
Jag vill bo.
Inte placera mina pengar.

Jag tittade på en helknasig lägenhet för någon dag sedan. Jag avfärdar den delvis för att jag är osäker på om det är en bra investering, rent ekonomiskt. Kanske är den för svårsåld den dagen vi åter igen vill skaffa nytt boende?

Vad har hänt med mig?
Rimligtvis borde kriteriet för en ny bostad vara att där finns potentialen att leva och älska att bara vara och må bra. Inte huruvida den kommer att gillas av den breda massan den dagen då vi vill byta bo.

Mäklaren som värderade vår bostad utbrast glatt på telefon då vi bokade tid -En tvåa på S********vägen? En sån sålde jag i januari. Vi hade många bud på den. De är extremt lättsålda de tvåorna. Perfekta förstabostäder för par som flyttar ihop.

Jag kände mig både förnärmad och lättad.
Samtidigt som det gladde mig att vi kommer få ut mycket pengar för denna vår första bostad som tydligen var ett mycket lyckat val, så skaver det i mig att vi inte var mer unika än så. Det sista är fåfängt, jag vet. Men jag kan inte låta bli att tänka så. Någonstans hade jag blivit lite glad om hon sagt att den här bostaden kräver rätt köpare som liksom ni ser den oerhörda charmen och potentialen i detta boende.

Den här sifferkarusellen och spekulerandet hade jag gärna sluppit.
Men nu är jag mitt i det och måste således bestämma mig för ett förhållningssätt.

Egentligen vill jag bara som det troll jag är ta en stor slägga och slå ett hål till grannlägenheten och skrämma iväg de som nu huserar där.
-Sisådär, lilltroll, vassego ett eget rum!

Jag vill inte behöva tänka lån och bra investeringar.
För alla dessa siffror gör mig till någon jag inte tycker om att vara.