torsdag 4 mars 2010

KAOS

På tunnelbanan mot skolan. Makens Chilienska släkt 9 mil från epicentrum har klarat sig. Lättad efter dagar av oro. I väskan ett manus skrivet i kaos som ska upp till granskning. Tid över. Jag mobilsurfar lite. Vilka märkliga statusuppdateringar på fejan, tänker jag. Emil. Vad är det med honom. Det låter som han är...

Hur undgick jag att se löpsedlarna som skrek ut budskapet? tänker jag. Är jag så i min värld att jag inget ser? Eller var det så otänkbart?
Han, nybliven far.
Vi var aldrig nära vänner. Men plötsligt ser jag framför mig, så klart, hur han satt i skolans slitna soffa vid intagningsprovet. Så nervös att jag fick bjuda på en novalucol. Jag ser hans blick, hans leende.
Han lever inte längre. Han orkade inte leva längre.
Och det är så sorgligt att det blir svårt att andas.
Lika ung/gammal som undertecknad. Mitt i livet. Nybliven far.
Mina tankar går till hans familj.
Manuset blev hårt kritiserat och jag kunde inte bry mig mindre. Jag vill bara hem och krama om de jag håller kär.

2 kommentarer:

Huskorset sa...

Jag med. kram.

Tant Grön sa...

Ja, krama de dina. Tänker på dig. Och på en familj jag inte känner men som mitt hjärta värker för.