söndag 5 april 2009

The new improved mamma:

Långberget. Ett längdskidåkningseldorado uppfört på 60-talet. En pappkartongliknande hotellbyggnad på bergstoppen och i dalgången parstugor med gillestugeinredning anno 1985. Härligt! På riktigt.


Här är man långt ifrån Sälenfjällens afterskiaktiviteter.


Besökarna är mestadels i mina föräldrars generation. En och annan barnfamilj har hittat hit. Här finns en slalombacke, men knappliften är inte ens igång. Inga liftkort har sålts. Till Långberget åker man för längdskidåkningens skull. För stillheten.

Och jag är så glad att jag åkte utan lilltrollet. Den här vilan behövde jag. Att läkarna ordinerar motion som ett led i behandlingen mot depression är inte svårt att förstå när man känner endorfinerna rusa runt som kalvar på grönbete medan man susar fram i de vackert preparerade spåren. Och sämre blir det inte av att stanna för fika mitt i den tysta skogen. Rykande hett kaffe ur ståltermos och en dubbelmacka med skinka, ost och avocado. Ljuvligt att förtära i en snögrop mitt ute i ingenstans.

Och så bastun efteråt. En iskall dansk öl och mera vatten på stenarna. Hettan. Avslappningen. Jag sov gott alla nätterna. Njöt av att vakna av mig själv, av att kunna ligga kvar i egna tankar innan jag valde att gå upp för att äta en frukost i lugn och ro utan minsta tanke på dagistider att passa. Lyx.

Jag var orolig att fyra nätter skulle kännas långt. När fyra nätter gått ville jag gärna stanna några till.

Visst var det härligt att komma hem igen. Att få lilltrollspussar och vackra ord. Men oj vad jag behövde denna vilan!

På hemmaplan har allt gått så bra att maken till och med föreslog att jag borde göra denna resa till en årligt tradition!

Jag ser ut som en fluga. Jag vet. Det bjuder jag på. Eftersom jag totalt förträngt hur starka solens strålar är hade jag missat att ta med mig egna brillor. Min mamma som är ett under av ordning hade givetvis slängt med ett par exra brillor i packningen. Sedan är det ju inte hennes fel att jag har så smalt huvud att alla brillor utom ett fåtal ser hysterikt skojiga ut på mig.

2 kommentarer:

Huskorset sa...

Bravo!
Heja dig och heja lilltroll och heja maken.

Anonym sa...

Det låter fantastiskt underbart! Heja dig som åkte, och heja lilltrollet med pappa som klarade sig utmärkt själva. <3