Överumplad och förvirrad

Oj.
Vad tusan ska vi nu göra på söndagarna?
Nu behöver vi inte längre leta lägenhet.
För i fredags undertecknade jag köpekontrakt på en trea ett stenkast från vår nuvarande lägenhet.
Egen uteplats mot en innergård med lekplats.
Ett eget rum till lilltrollet.
Eget rum till mamman och pappan.
Stort kök med plats för många gäster.
Allt det vi ville ha.
Och ändå vågar jag inte jubla förrän vår lya är såld. För banken höll på att sätta käppar i hjulet när vi väl funnit vårt nya hem. Jag förstår att det är svårt att heta Markus och vara 23 år och kunna omfatta att en frilansares inkomst kan fluktuera väldigt under året. Jag förstår att det är svårt för honom att förstå att man kan leva på pengar som inte syns, som makens författarstipendium tex. Men ändå. Jag förstår inte hur man kan ge lånelöfte som inte är att betraktas som löfte. Efter några delar snälla, några delar uppläxning, lite hot om att byta bank och krav på slutgiltigt besked från banken innan en viss tid så ringde Mr ung bankman upp mig för att med lättnad i rösten berätta att hans chef beslutat att bevilja vår låneansökan! För vi är ju så trogna och skötsamma kunder. Jäkla skrämselhicka han gav mig där på fredagseftermiddagen!

Nu börjar jag försiktigt flytta in mentalt. En stor kökssoffa med plats för grannskapets alla ungar ska vi ha.