Ny kvällskompis.

En redig tebalja. Det måste man ha.

Te och smörgåsrån är måsten i livet.

Kärlek till de mina genom köket:

Lite spontanfika till familjen. För att jag älskar min make och mitt lilltroll.

Hallongrädden står i kylen i väntan på att de ska komma från lekparken.

Ny lärdom:

Om Bean skär sig tillsynes bortom all räddning så behöver det inte betydyda att den faktiskt är körd. Vänd bara såsen ryggen, rör ihop ett kryddsmör, ät din måltid utan att sura över skuren Bea och vips ska du se att den självläkt lagom till det är dags att diska.

När den snart fyraåriga dottern får bestämma

blir det

till efterrätt.

In i köket och baka bort ångesten

igen.
Jag har någon form av självinsikt. Jag försöker inte lura mig själv att tro att mitt idoga bakande har med enbart nojja för läbbiga tillsatser att göra. Faktiskt. Det är rätt uppenbart att jag håller mig sysselsatt i köket för att jaga iväg de jobbiga tankarna. Sedan är det ju en trevlig bieffekt att jag sparar pengar och slipper skit i maten.
Så. Gårdagens jobbiga sösbesök utmynnade i följande meny för fredagen:

Älgfärsburgare med coleslaw och potatisklyftor.

Till det ett rustikt rött till de vuxna och lingondricka till lilltrollet.

Fredag = glass, och glass ska det också bli.

Så idag har jag förberett det som måste göras dagen innan, dvs baka hamburgerbröd:

Jag har gjort majonnäs:

Jag köper aldrig majonnäs. Jag gör själv. Och jag är bra på det.


Sedan blandade jag ihop majjon med vitkålen, morötterna, filen, senapen, kryddorna och purjon i favoritbunken som är sådär lagom stor. Ett dygn måste den stå och dra för att bli riktigt god.
Och så kom maken hem med en kvast tulipaner istället för potatisen jag bad honom köpa. Han är förlåten tusenfalt.Så.
Nu är livet lite lättare igen.
Mitt kök är min räddning.

Överlevaren

det är jag det.

Jag tog mig igenom de där ångestframkallande glasdörrarna till den grå betongklumpen på andra sidan viken. Jag tog min numerlapp och satte mig i väntrummet bland de andra kvinnorna som väntade på sin tur. Jag reste mig när jag hörde mitt namn, jag följde rösten till ett litet kalt rum och jag överlevde undersökningen som visade att allt såg normalt ut. Normalt för en som inte har ett liv i sig, vill säga.

Nu börjar en ny era.

Utredning, stavas den. Nu ska det utredas varför det blir som det blir och inte som jag vill. Och det gör mig både ledsen och lättad på samma gång. För plötsligt är det en obestridlig sanning att något faktiskt är fel. Ingen tror längre att det är en olycklig slump eller otur. Det är något fel. Förmodligen på mig.

Här hemma har vi sjukdagar. Med en inkubationstid på ca 4-5 dagar så drabbas vi en efter en av megaförkylningen med feber och toksnuva. Jag var först ut, häromdagen låg dottern utslagen på soffan hela dagen utan minsta leklust. Nu är det makens tur. Så för att ge maken lite lugn och ro så tog jag idag med lilltrollet ut på lite Årstaärenden. Först besökte vi kondiset, som seglat upp som en ny favortit under julhelgerna då Javasavi varit stängt. Det är ett gammalt hederligt konditori med gudomliga bakverk. Lilltroll valde en Budapestbakelse och jag en Bananbakelse. Till det drack vi festis och kaffe. Lilltrollet höll låda och berättade ingående om dockans födelsedagsfest. De övriga kondisgästerna fick till sitt kaffe serverat en helt fantastisk historia om vad som måste varit tidernas kalas. Av bakelsen blev bara mandarinklyftorna uppätna, för det går förfärligt dåligt att prata med grädde i munnen.

Sedan handlade vi lite fredagsmat på ICA. En köttbit och grönskaker blir det i afton. Efter en mindre konflikt kring huruvida det passar bra att köpa en PEZ till lilltrollets i ögonblicket uppfunna "fredagsgodis" så betalade vi maten (mamman stålsatte sig och det blev ingen pez idag) och gick mot Biblioteket. Där lånade vi sju nya böcker, bla Tummelisa, Gittan och fårskallarna, När prinsessor fyller år och Tomtebobarnen. Sedan lånade vi Skönheten och odjuret på DVD. Det är den som sysslesätter lilltrollet nu. Hon och den sjuka pappan ligger i soffan och tittar tillsammans. Dagar som dessa älskar jag DVDn.

Back on track

Igår låg jag utslagen på soffan hela dagen. Halvdöd. På riktigt. Så halvdöd att jag inte orkade baka. Maken fick gå till ICA och köpa en limpa. Och jag orkade inte ens bry mig att det bröt min ambitiösa barahembaktbrödutantillsatser-era som påbörjades för några månader sedan. Till och med i värsta flyttkaoset såg jag till att vi hade hembakt bröd.

Idag är febern borta och degen står på jäsning.

Back on track, så att säga.

Snöiga dagars enklaste utflyktsdryck:

Värm äppeldricka, slå i termos, tillsätt en kanelstång. Servera när kylan letat sig in under kläderna.
(vilket torde gå ganska snabbt om man är ett lilltroll som vägrar overall trots snöstorm. Att hacka tänder är väl inget mot att låta mamman vinna...)

Basilikans nio liv

Så här mår basilikan idag:

Vissa blad har blivit pizzakrydda, men några överlevde mirakulöst! Nu återstår att se om de överlever flytten i december.

Sista versen?

Min basilika har överlevt sommaren och hösten. Den har mishandlats grovt och utsatts för obasilianska prövningar. Den inhandlades i maj och har troget funnits i mitt fönster sedan dess. Men nu tror jag banne mig att den sjunger på sista versen.

Jag glömde vattna innan jag for till torpet och som ni ser så glömde maken detsamma innan han fort till Karlskrona. Ensam och torr blev den lämnad åt sitt öde.

Vad tror ni? Har den en chans?

Det är så mörkt ute

I sovrummet ligger lilltrollet och sover sött. Vi har haft tjejmys så som vi alltid har om pappan i familjen har annat för sig om aftonen. Ikväll var det något filmprojekt.

Tjejmys är lilltrollets uppfinning. Då lagar vi mysmat som vi äter framför bolibompa. Hon bestämmer menyn. Idag blev det kycklingklubbor och ugnsbakade rotfrukter. Till det en dippsås av creme fraiche och mango chutney. Lilltroll är såsansvarig och blandar och provsmakar. -Gudomligt! utbrast hon när hon för femte gången stoppat fingret i såsskålen. Lilltrollet är snart tre och ett halvt.

Nu sover hon sött. Mörkret är kompakt utanför mitt fönster. Hösten kom så fort i år. Jag har ingen lust att se på tv, ingen lust att diska eller plocka. För även om vi tokstädade vår lägenhet för blott en vecka sedan så är det svårt att tro det idag. Kvar finns bildbeviset på hemnet. Tur, annars hade jag nog trott att det var en önskedröm.

Jag hittade några dockor från min barndom i källaren. Luktdockor. Nostalgi och en konstig koppling till nutiden och mitt lilltroll. Tre veckor efter förlossningen stod jag i studio med lurar på öronen för att dubba Strawberry Shortcake. Jag var inte alls redo att jobba och skakade mig igenom timmarna. Jag tänkte inte så mycket på det då, men någonstans var ju dessa i mitt tycke anskrämliga figurer bekanta. Men varifrån? Poletten trillade ner när jag hittade mina gamla dockor. Pojkdockan är nämligen en strawberry shortcake figur. Som barn såg jag aldrig filmerna, men luktdockor hade jag flera st. Varav en original. Huckleberry Pie hette han enligt kartongen och blåbärspojken blev namnet jag gav honom. Jag har kvar kartongen. De andra två dockorna jag hade var kopior. Två flickdockor som luktade apelsin respektive vaniljglass. Doften anas fortfarande svagt. Gissa om min docktokiga flicka tyckte om mina gamla rariteter. Så dessa tre var med på tjejmyset idag. De står här brevid mig i detta nu. Och det är märkligt, för bara genom att de förflyttades upp till vår lägenhet och sattes i händerna på min tös så är de inte längre minnen från min barndom. De är nu påminnelser om att i detta hem bor ett underbart lilltroll som sätter spår i mitt hjärta varje dag.

klicka och ge!

Klicka och ge! Varje dag. Det gör skillnad.

Småcitrus i synnerhet stavas satsumas

Har ettgammaltfultochelakt blivit en matblogg? Jag börjar nästan undra, för skriver jag inte om gråpäron eller lingon så blir det mortlar och scones. Och idag är min hjärna fylld av citrusfrukter i allmänhet och satsumas i synnerhet.
Vad är det med satsumas som är så tilltalande? Är det bristen av kärnor? Är det det extremt lättskalade ytterskiktet? Kanske.
För satsumas är nog min favorit av alla småcitrus. Clementiner, mandariner och nyare varianter får ursäkta, för satsumasen är liksom i en klass för sig.
Jag köpte en stor påse igår och låter dottern ta för sig. Hon bjuder och övar på att dela med sig.
Det är krispigt i luften och satsumasen har landat i frukthyllan. Höst, helt enkelt.