Nytt år. Igen.

Tiden. Den snurrar faktiskt fortare för varje år. Den gör det.
Jag har en skridskoprinsessa nu, inget spädbarn. En självständig unge som växer ur sina kläder snabbare än jag hinner blinka. Jag ligger efter. Hinner inte med.

Pepparkakshuset äts upp nu. Granen barrar efter för lite omsorg de dagar vi var på torpet. Det börjar bli dags att titta på schemat inför nästa termin.

Och mormor. Nu har vi tagit farväl. Natten efter begravningen snurrade hennes favoritsång på repeat i min hjärna.

Till grönskande skogen en sommardag

till blommor och fågelsång längtar jag.

Jag längtar att ligga vid klarblå sjö

och andas in doften av nyfällt hö.

//Och glömma all vardagens sorg och besvär

endast minnas hur ljuvligt dock livet är.//

Ledighet o ljuva uppfinning!

Nu börjar den. Julledigheten!
Jag är så glad att jag vill dansa, men det vill inte kroppen som envisas med en ryslig variant av dunderförkylning. Så jag dansar lite lagom inombords.
I afton får jag proppa min lekamen full av alvedon för att kunna möta lilltrollet och barnafadern vid tåget. De har varit hos farmodern i Karlskrona i nätterna tre. Jag har knappt märkt att de varit borta, så intensiva har dagarna varit. Men jag tror jag lär märka att de kommer hem.
Imorgon ska vi köpa gran & pryda den in absurdum med alla våra färgglada kulor & allehanda dagispynt.
Ett år har gått sedan flytten till denna vår härliga boning. Ett år. Så snabbt. Förra julen var allt nytt. Lite märkligt. I år är vi hemmastadda och inbodda.

Det ringer på dörren igen.

Och den här gången är det ingen com hem säljare. Det är den lilla som bor ovanpå. Hon som skuttar fram över parketten så det dunsar hemtrevligt i vårt tak. Hon som studsar färgglada studsbollar om kvällarna.
Vill Lilltrollet ha de här? säger hon och håller fram ett par vinterkängor i precis lagom storlek för just ett lilltroll. Jag tackar hjärtligast och tar emot. Ja, lilltrollet behöver ett par vinterkängor till. Och ja, jag tar tacksamt emot. CSN ger inte mycket utrymme för skoinköp i år.
Ute faller snön och det ligger ett ovanligt lugn i bostaden på apberget här i Årsta. Lilltrollet och fadern har åkt söder över för att besöka Lilltrollets farmor. Jag är ensam hemma. Och snön är så vit. Av hela mitt hjärta önskar jag att den behagar stanna till helgen så jag får åka pulka och stjärtlapp med min fina lilla. Utvilad ska jag tumla runt i snön och njuta av jullovet. Ledighet. Tre veckor med familjen innan allt drar igång igen.

Jag kan inte, vill inte vänta.

Igår sken solen och idag regnar det igen. Julen dröjer förtvivlat länge när novembermörkret tycks kompakt. Vi tjuvstartar lussekattsbaket och värmer en glöggkanna och låtsas att det är advent.

Första glöggen är något speciellt, även om det idag bara var saftglögg. Det ger hopp om en fröjdefull jul och rosiga kinder. Jag längtar efter kyla nu. Vinter på riktigt. Snö. För ett år sedan packade vi omsorgsfullt ner våra saker i flyttkartonger. Nervösa för förändringen. Nu bor vi här som om vi aldrig någonsin bott på någon annan plats. Hemma. Vi är inte på väg någonstans. Vi är här och det är bra.

Några tankar om vad jag har och vad jag saknar

Jul och nyår. Tid för summering och eftertanke. Kanske tacksamhet i vissa fall?

Jag fick en ruskig påminnelse om hur skör linje det är mellan liv och död i år. Jag fick leva men det lilla livet i mig dog. Och min livs levande unge som just nu sitter i soffan brevid mig och tittar på Dorafilmen hon fick i julklapp kommer jag nog aldrig mer ta för given.

Julaftons morgon satte vi oss på tåget till Katrineholm. På stationen möttes vi av lilltrollets morfar med julgranspin som dekoration på kavajslaget. Sedan åkte vi till gammelmormor Kerstin och önskade god jul och plockade upp lilltrollans mormor. Vi åkte tryggt och kungligt i den stora fyrhjulsdrivna bilen mot de östgötska skogarna. Det hade precis börjat snöa. Äntligen började jag känna lite julstämning.

Vit snö, fur och gran och - STOPP! det ligger en bil i diket! Och det är någon i den!

Tjocka spår rakt över vägen och i diket ligger en röd Volvo uppochned. Rykande. Helt nyvoltad. Och jag såg en människa krypa omkring i bagageutrymmet. Jag sprang mot bilen, beordrade maken att vaka över lilltrollet i bilen. När jag är framme vid bilen har människan i bilen kravlat sig ur och kommer stapplande och gråtande emot mig och mina föräldrar. Hon ser oskadd ut. Chockad såklart. Men utan en skråma. Hon var ensam i bilen. Ensam på väg mot sin mormor för att fira jul. Nitton år. Nu ligger hennes röda volvo på rygg i skogsbrynet. Med en halvmeter tillgodo ungick hon att krocka med den stora furan som lämnats kvar på kalhygget. Änglavakt.

Det kom fler människor till undsättning. Människor från närmsta gården som hört braket. De erbjuder sig att ta med flickan hem till sig för att hon ska få hämta sig från chocken innan de skjutsar henne vidare till sin slutdestination. Jag gjorde det man inte ska: kröp in i det rykande bilvraket för att plocka ihop hennes personliga tillhörigheter. På något mirakulöst sätt har julblomman till flickans mormor klarat sig. Den hänger liksom upp och ned i sin påse, har klämts fast, men den går att plocka ner försiktigt utan att den försörs. Julklapparna skramlade betänkligt när jag samlade ihop dem, men det får anses värdsligt i sammanhanget.

En hårsmån från döden, var hon. Och vi. Hade vi kommit lite tidigare. Sekunder. Då hade vi krockat med henne då hon plötsligt fick sladd och kanade rakt över vägen.

Nu blev det inte så. Det gick bra för alla som befann sig där på skogsvägen på julaftons förmiddag. Och tomten kom som planerat till den röda stugan i skogen, med klappar till både stor och liten. Mitt lilltroll gläds mest åt sin röda gitarr, sin prinsessklänning och de nya skidorna. Och tack vare snön som gjorde det snorhalt på vägen så kunde lilltrollet få prova sina nya laggar på juldagen.

-Näääj!

vrålar lilltrollet. Iklädd Bamsenattlinne och håret i fem flätor för att det annars spikraka håret ska vara lockigt imorgon och tvärklippt kort lugg står hon i dörren till sitt rum och ylar sin protest. Hon är söt som socker och jag får jobba hårt för att inte brista i skratt. För nu måste hon faktiskt åtminstone ligga i sin säng. Imorgon ringer klockan och vi har en tid att passa. Tåget tänker avgå vid 10.25 och det väntar inte på oss. Och hon är segstartad om morgnarna, vår pärla. Vi kommer få dra henne ur sängen, det vet jag.
-Jag vill inte! Det är orättvist! Hon har blivit mycket medveten om orättvisor, vår tös. Ibland glömmer jag att hon bara är tre och ett halvt.
-Jag tänker inte sova! Och tomten kommer till alla barn, inte bara de som lyssnar på sin mamma och pappa. Hon trular med munnen lite osäkert på det där sista.
Sen går hon tillbaks till sängen med pappan i släptåg. Så ligger de där och trängs i juniorsängen tills hon slocknar. Då har pappan kramp i benet som han inte kunnat sträcka ut ordentligt på en halvtimme.

God Jul, vänner.

Med julstressen som en järnring runt skallen

bestämde jag mig i morse för att baka saffransbiscotti och göra apelsintryfflar. Var finns logiken och självinsikten i det? Nu sitter jag framför Bolibompa och Pomos Piano med en huvudvärk som gör mig illamående. Ljudkänslig och otrevlig är jag.
Biscottisarna ligger fint förpackade i en ask och tryfflarna är i kylen.
"-Du behöver inte ta med någonting, jag har redan fixat allt" sa mamma på telefon härom dagen. Och likförbenat står jag i mitt kök och gör skorpor och tryfflar bara för att jag liksom tycker att jag borde bidra med något annat än min trötta nuna. Så här nära väggen har jag aldrig varit. Jag känner igen min utbrända pappas symptom och liksom honom verkar jag ha förtvivlat svårt att lyssna på och ta in signalerna. Skärpning, säger jag åt mig själv.
Nu ska jag låta maken ta nattningen av dottern och själv ska jag lägga mig i badet.

Och just det! Saffransbiscottisarna är inspirerade av kära vännen Fantasiflickas senaste blogginlägg. Jag försökte få hennes recept, men lyckades inte. Jag googlade mig då fram till ett superenkelt recept a la Leila Lindholm. Det visade sig turligt nog att jag hade alla ingredienser hemma.

Ingredienser:
100 g smör
1 gram saffran
2 st ekologiska ägg
1,5 dl strösocker
5 dl vetemjöl
1,5 tsk bakpulver
1,5 dl hel sötmandel (skållad)
Råsocker

Gör så här:
1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Smält smöret tillsammans med saffran, häll över i en bunke och rör ner äggen.
3. Blanda de torra ingredienserna med hel sötmandel och vänd ner det i bunken.
4. Forma degen till 3 längder och lägg dem på en plåt. Strö över råsocker.
5. Grädda dem i mitten av ugnen i cirka 25 minuter.
6. Ta ut dem och sänk temperaturen till 125 grader.
7. Skär längderna i 1 centimeter tjocka skivor och lägg tillbaka dem på plåten.
8. Torka skorporna i mitten av ugnen i cirka 10 minuter.
9. Stäng av ugnen och låt skorporna stå och torka i eftervärmen tills ugnen kallnat (eller över natten).


Jag skippade råsockret och chokladdoppade skorporna istället. Precis som fantasiflicka gjorde.

Dottern tyckte skorporna var sisådär, men slickade av chokladen innan jag fick tillbaka dem...

Farmors gamla änglaspel

förgyller vår lägenhet. Behagligt diskret plingande. Vacker att se på. Och så tänker jag på farmor. Då blir jag varm i hjärtat.

Att klä granen i det finaste man har:

Inte hängde den där igår, vad jag minns. Traditionella julfärger dock, så den får hänga kvar.