Litet troll på sjukhus.

Det var igår. Nu studsar hon runt i vår lägenhet med smurfpitchad röst.

De läker snabbt, de små.

Tur.

repris

I maj för snart ett år sedan opererades Lilltrollet. Jag skrev om det i bloggen. Här och här. Allt gick fint. Jag bröt ihop litegrann när hon sövdes. Förbannade makens jobb som gjorde att han inte kunde finnas med som stöd.

Imorgon opereras hon igen. Lite större ingrepp. Vi ska stanna över natten för observation. Tanken med operationen är att hon ska slippa sin jobbiga krupphosta vid förkylning, samt att hon ska sova bättre, utan snarkningar.
I år är maken hemma. Vi är två föräldrar som kan avlösa och avlasta. Hålla ihop varandra. För det är satans så jobbigt att se sitt barn sövas.
Stackars Lilltrollet ska fasta från kl 8.30. Vi ska vara på Sophiahemmet kl 14.30. Hennes blodsocker kommer vara lågt och humöret i samma nivå.
När vi kommer hem på tisdag väntar henne en efteroperationenpresent. Det fick hon förra gången och det förväntar hon sig igen. En cykelsits till dockan stod överst på önskelistan, och det ska hon få. Plastig, ful och precis det hon vill ha.
Själv tar hon det hela med ro. Det är mest mamman som är nervös.

Ledighet o ljuva uppfinning!

Nu börjar den. Julledigheten!
Jag är så glad att jag vill dansa, men det vill inte kroppen som envisas med en ryslig variant av dunderförkylning. Så jag dansar lite lagom inombords.
I afton får jag proppa min lekamen full av alvedon för att kunna möta lilltrollet och barnafadern vid tåget. De har varit hos farmodern i Karlskrona i nätterna tre. Jag har knappt märkt att de varit borta, så intensiva har dagarna varit. Men jag tror jag lär märka att de kommer hem.
Imorgon ska vi köpa gran & pryda den in absurdum med alla våra färgglada kulor & allehanda dagispynt.
Ett år har gått sedan flytten till denna vår härliga boning. Ett år. Så snabbt. Förra julen var allt nytt. Lite märkligt. I år är vi hemmastadda och inbodda.

Som ett brev på posten

kommer förkylning och ledvärk när stressen och pressen varit för stor. Idag skulle jag har haft en Suziluz-dag. Säkerligen hade vi fikat gott någonstans, pratat om allt mellan himmel och jord som man gärna gör med denna härliga människa. Skrattat. Och jag skulle cyklat till förskolan för att hämta mitt lilltroll med ny energi i bagaget. För det får man av att umgås med Suziluz.
Istället får jag bädda ner mig själv i soffan. Sova lite. Dricka te med honung. Sedan måste jag masa mig upp ur samma sköna möbel vid 15.30 för att hämta lilltrollet på förskolan.
Resten av veckan måste jag stå på benen. Begravning på torsdag och bröllop på lördag.
Den där digra listan jag borde betat av innan dess får förbli ett borde.

Imorgon opereras Lilltrollet.

Bara sådär! Telefonen ringde om en återbudstid. Ville vi ha den? Mnjaaa. Så snart? Jo, kanske. Lika bra att få det gjort.
Så blev det bestämt.
Information om var, vem, hur och när. Kluddiga anteckningar på baksidan av en a-kassespecifikation.
8.45 ska vi vara på plats på Sophiahemmet.
Lilltrollet fastande.
Jag ska hålla ihop.

Igen och igen

ska jag prövas.
Nu gäller det lilltrollet och hennes öroninflammationer. Vi var hos en specialist idag. Resultatet - planerad operation för att ta bort körteln bakom näsan.
Ingen svår operation. Men det innebär att de ska söva lilltrollet. Och eftersom P jobbar i skåne är det jag som ska vara med och hålla handen, säga att allt blir bra, trösta, lugna och vårda efteråt. Hur gör man det när blotta tanken på att min unge ska opereras startar en svallvåg av känslor i mig? Jag får svårt att andas.
Sjukhus. Operation. Rädsla. Dödsångest.
Och det här måste jag klara. Det kommer hjälpa henne. Det kommer minimera risken för fler öi och hon kommer sova bättre. Snarka mindre.
Bra saker.
Men jag skakar inombords.
Lilltrollet själv är tapper. Hon ser fram emot glassen man får efteråt. En piggelin.
Och jag önskar så att jag hade min man att luta mig mot mot då de rullar iväg henne till operation. Jäkla skådespelaryrke! Jäkla skit.

Om natten är jag liten.

Tredje natten med krupphosta blev jag rädd. Det här är faktiskt det jobbigaste med att vara ensam vårdnadshavare lilltrollet. Och i natt vågade jag inte låta bli att åka in.
Hon somnade tidigt på kvällen, trött efter två nätter med för lite sömn pga hostan. Hon var nymedicinerad och sov med högt huvudläge. Likväl hörde jag hur hon hostade allt mer skrällande. Vid kl 22.00 tog jag upp henne. Ut på uteplatsen i kylan. Men det hjälpte inte.
Och då blev jag rädd. Jag vågade inte låta bli att åka in till SöS.
Stockholm kl 23.45. Skanstullsbron. Det är vackert på något sätt. Lilltrollet tittade storögt på det nattliga landskapet. Lite spännande att åka stortaxi till akuten mitt i natten. Och där någonstans släppte den värsta ångesten. Hon mådde ju bra. Klarade hostan ganska ok. Rossel på in och utandning. Men hon klarade det bra.
Den som inte klarade det var jag. Och jag vet varför. Sedan jag höll på att stryka med i augusti har jag blivit rädd. Rädd för att något ska hända de mina. Lilltrollet. Min finaste.
Tur att SöS ligger så nära.
Hon fick betapred (kortison) direkt vid entrékassan och sedan fick vi vänta på att träffa läkare. Det var ganska lugnt och stilla på barnakuten. Några oroliga föräldrar med magsjuka bebisar, två eller tre krupphostande barn och en ledsen tonåring. Lilltrollet tröttnade snabbt på att sitta på en hård soffa och vänta på läkaren. -Värre än vårdcentralen, tyckte hon och skruvade sig i min famn för att hitta ett skönt sätt att halvligga på.
Krupphostan lät mycket bättre när läkaren äntligen lyssnade på hennes andning. Kortisonet hade hunnit sätta in under väntan.
I taxin på väg hem var Lilltrollet spirituell och konverserade glatt taxichauffören. Han bad om presenttips till sin snart fyraårige son och Lilltrollet rekommenderade en pruttkudde.
Sedan drack vi te med honung och åt smörgåsar mitt i natten.
Honungste och marmelad mackor. Medicin.
Idag är jag så trött att det värker innanför pannbenet. Jag borde skriva ett mail till AF, jag borde diska, tvätta och handla. Men jag satsar på det sistnämda. Mat måste vi ha, det andra är överkurs.
Ikväll ser jag på Berlinerpopplarna. Nedbäddad i soffan med min skatt tätt intill. Jag måste våga lita på att jag klarar det här.