Livet går vidare

trots att maken som vanligt dragit till annan ort för att spela sommarteater. Men innan han for var det mors dag. Vi fikade på ett grönskande Dianelund och jag fick en bukett favoritblommor av lilltrollet.

Solen.

Nu är det sommar på riktigt, sa lilltrollet då hennes far sa adjö. För sommarteater spelar man på sommaren och det är det pappa ska göra.

Så nu är det sommar.

Jag grillar var och varannan kväll.

Kan inte låta bli.

The answer is:

Kälke

Bild lånad från www.barn-fritid.se

Precis en sådan här, fast med gul plast fann jag på vår nyöppnade lilla secondhandbutik för barn på torget. No more trasiga pulkor till dagis!
Och hopfällbar är den också. Behöver jag säga mer?

Ledighet o ljuva uppfinning!

Nu börjar den. Julledigheten!
Jag är så glad att jag vill dansa, men det vill inte kroppen som envisas med en ryslig variant av dunderförkylning. Så jag dansar lite lagom inombords.
I afton får jag proppa min lekamen full av alvedon för att kunna möta lilltrollet och barnafadern vid tåget. De har varit hos farmodern i Karlskrona i nätterna tre. Jag har knappt märkt att de varit borta, så intensiva har dagarna varit. Men jag tror jag lär märka att de kommer hem.
Imorgon ska vi köpa gran & pryda den in absurdum med alla våra färgglada kulor & allehanda dagispynt.
Ett år har gått sedan flytten till denna vår härliga boning. Ett år. Så snabbt. Förra julen var allt nytt. Lite märkligt. I år är vi hemmastadda och inbodda.

Det ringer på dörren igen.

Och den här gången är det ingen com hem säljare. Det är den lilla som bor ovanpå. Hon som skuttar fram över parketten så det dunsar hemtrevligt i vårt tak. Hon som studsar färgglada studsbollar om kvällarna.
Vill Lilltrollet ha de här? säger hon och håller fram ett par vinterkängor i precis lagom storlek för just ett lilltroll. Jag tackar hjärtligast och tar emot. Ja, lilltrollet behöver ett par vinterkängor till. Och ja, jag tar tacksamt emot. CSN ger inte mycket utrymme för skoinköp i år.
Ute faller snön och det ligger ett ovanligt lugn i bostaden på apberget här i Årsta. Lilltrollet och fadern har åkt söder över för att besöka Lilltrollets farmor. Jag är ensam hemma. Och snön är så vit. Av hela mitt hjärta önskar jag att den behagar stanna till helgen så jag får åka pulka och stjärtlapp med min fina lilla. Utvilad ska jag tumla runt i snön och njuta av jullovet. Ledighet. Tre veckor med familjen innan allt drar igång igen.

En delseger!

Jag firar delseger idag!
Det är så jäkla skönt när ihärdighet lönar sig.

Sköna söndag

Lätt huvudvärk från igår.

Middag hos goda vänner på Kungsholmen och sovande tung fyraåring som fick bäras hem.

(varför tog vi inte med vagn till henne?)

Maken tog med Lilltrollet på bio nyss.

Årsta Folketshus ligger lyxigt nära och visar bra filmer för barn på söndagarna.

Studiemedel + a-kassevänliga priser.

Jag äter rester av lördagsgodiset och försöker samla kraft till en ny vecka.

Det är så här det kommer att vara.

Och värre har vi varit med om (som Lilltrollet brukar säga när vi besöker offentliga toaletter).

Jodå...

...det är Lilltrollets förskola det handlar om. Jodå.
Läs ursprungsartikeln här.

Allt är bra.

Operationen överstånden. Allt gick bra. Mamman bröt ihop lite. Men allt gick bra.

Nu leker lilltrollet på vår underbara gård.

Kan man verkligen bo så här bra ett stenkast från söder?

Ett nytt hörn

Mammas bonad. Den hon vävde när vi var små. Trädet. Jag har tänkt på den där bonaden länge. Det är något med mig och träd.

Och nu när jag var på torpet så frågade jag om den bonaden. Var blev den av då för 16 år sedan då flytten gick från 70-tals villan till torpet?

Förrådet, var svaret. Där låg den ihoprullad och liksom väntade på att få komma upp på en vägg igen.

Något blekt i färgerna, men ack så charmig.

Nu bor den hos oss i Årsta. Pryder sin plats i ett tidigare trist hörn.

Jag passade på att tapetsera skjutdörren med en bit barndomstapet också. Jag har liksom stört mig på att det är så vitt och tomt i det hörnet. Lite dött.

Men nu blomstrar det!

Dagen är kommen.

Det tog över tre år innan den kom till användning. Idag är dagen som jag väntat på ända sedan Mårtensmässan i Årsta Folkets Hus år 2006 då jag tog en lott i Stora Tombolalotteriet och fann ordet VINST på den.
Glad i hågen löste jag in lotten och väntade med spänning på vad jag kunde ha vunnit. Kanske den fina skålen eller rent av en kaffebryggare. Men icke. Jag glömmer aldrig lotteritantens ord vid utdelandet av vinsten:
-Grattis! En salladstång i nysilver! Så roligt för dig.
Och jag skrattade så mycket som är farligt för en kvinna som fött vaginalt men struntat i knipövningarna.
Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det. (Nu bättre gymnastiserad i de regionerna) Det var ett riktigt Staffan Göthiskt ögonblick. Jag kan lätt se någon i En uppstoppad hund eller Boogie Woogie vinna just en salladstång i nysilver.
Men nu var det i verkligaste verkligheten det hände, där på scouternas mårtensmässa i Årsta Folkets Hus.
Den är ful, den där salladstången. Prålig. Totalkitsch. Likväl har jag liksom inte kunnat göra mig av med den. Den har legat där och bidat sin tid, kan man säga. Och idag var dagen då jag plötsligt kände att jag behövde den. 19 februari 2009. Jag hade gjort en god pizzasalladslik vitkålssallad och behövde lämpligt verktyg att servera den med. Medan jag rotade runt bland mina köksverktyg hörde jag plötsligt några bekanta ord eka i mitt huvud: -Grattis! En salladstång i nysilver! Så roligt för dig.
Och någonstans långt bak i minnet kunde jag plocka fram var den borde finnas. Precis där var den. Lådan längst ner, längst in. Oanvänd tills nu.
Kan ni tänka er, den var helt suverän! Ergonomisk och praktisk. Och den får mig att le. För jag kan inte se den utan att tänka på Staffan Göthe och att tänka på honom gör mig glad. Så från och med nu ska min salladstång i nysliver få en betydligt mer framträdande roll i mitt kök.
Så roligt för mig.

Nej, de får bli något annat

de där Ukraina/Kurbits-gardinerna. De är väldigt fina men helt fel i vårt köksfönster. Jag tror gardinen gör sig bättre som kjol till mig, eller kuddar till vardagsrummet.

Det roliga med att äga så mycket tyg som jag är att jag vid närmade inventering av gömmorna hittar saker som jag inte ens visste att jag ägde. Gardinen som ersatt Ukrainavarianten är precis en sådan. Jag tror att den flyttade in i mitt tygförråd i samband med att vi flyttade hit, för då hade min kära mor med sig en kasse tyger som jag tror att min far plockat på sig i något sammanhang.

Lagom lång för vårt köksfönster (dvs över 230 cm lång) och ljus. Bättre, tycker lilltrollet också. Och hon har liksom sin mor starka åsikter om vad som är fint här hemma.

Nya ting och gammal skit.

Idag strejkar kroppen totalt. Jag är som en åttioåring i lederna. Så det blir ingen fyndrunda i stadens andrahandsbutiker idag. Kanske kanske ska jag försöka samla kraft till att sy en kjol till lilltrollet. Men nu sitter jag rätt skönt i soffan med ena benet i högläge för att få ner svullnaden i foten. Jag är ett väderorakel. Behöver inte kolla på termometern om det är minusgrader eller ej. Det är bara att känna efter i foten. Och det var runt tvåtiden i natt som tempereturen sjönk drastiskt, säger väderfoten.

Som tur är behöver man inte alltid gå långt för att shoppa. Tradera och grovsoprummet kan vara en guldgruva. Och på det förstnämnda stället hittades denna för en spottstyver:

Maken tycker att den har något öststatsbetonat över sig, så den har kommit att kallas Ukrainagardinen. Uttalas med samma betoning som konståkningskommentetorn Roger Blomquist använder. Uk-ra-iiiina. Ukraiiinagardinen, alltså. Jag kan inte bestämma mig för om den kommer få bo kvar eller ej. Nog för att jag gillar den, men den stjäl ljus i ett fönster som redan nu har ganska lite av den varan. Till våren blir den förmodligen utbytt mot något gladare, gissar jag.

Grovsoprummet är min andra fyndkälla. Eller rättare sagt, makens. Han tittar in där några gånger i veckan och ibland får jag skicka tillbaka honom med "fyndet". Andra gånger, som igår, får han en puss till tack. Äntligen fick jag en fin förvaring för mina glansiga blaskor!

Och som tröst i mörkret när kroppen strejkar så förbrukar jag grymt många värmeljus. Jag räknade till 12 st på vårt köksbord. Jag anser att taklampor och allmänbelysning är tortyr, medan mjuka varma ljuskällor är en lisa för själen.

Slask, grått, halt och eländigt

och en enorm ovilja mot att behöva ge mig ut i ovädret botades genom en blick på:

Spår av goda vänner. Tulipaner från vännen på Öland och krukväxt med bedårande små vita blomster från Årstavännen min. Ljuset med skyddshelgon från Busan. Plötsligt blev promenaden mot telgelbyggnaden där det finaste jag har är om dagarna lustfylld. Och medvind på hemvägen! Det kunde varit värre.

Överlevaren

det är jag det.

Jag tog mig igenom de där ångestframkallande glasdörrarna till den grå betongklumpen på andra sidan viken. Jag tog min numerlapp och satte mig i väntrummet bland de andra kvinnorna som väntade på sin tur. Jag reste mig när jag hörde mitt namn, jag följde rösten till ett litet kalt rum och jag överlevde undersökningen som visade att allt såg normalt ut. Normalt för en som inte har ett liv i sig, vill säga.

Nu börjar en ny era.

Utredning, stavas den. Nu ska det utredas varför det blir som det blir och inte som jag vill. Och det gör mig både ledsen och lättad på samma gång. För plötsligt är det en obestridlig sanning att något faktiskt är fel. Ingen tror längre att det är en olycklig slump eller otur. Det är något fel. Förmodligen på mig.

Här hemma har vi sjukdagar. Med en inkubationstid på ca 4-5 dagar så drabbas vi en efter en av megaförkylningen med feber och toksnuva. Jag var först ut, häromdagen låg dottern utslagen på soffan hela dagen utan minsta leklust. Nu är det makens tur. Så för att ge maken lite lugn och ro så tog jag idag med lilltrollet ut på lite Årstaärenden. Först besökte vi kondiset, som seglat upp som en ny favortit under julhelgerna då Javasavi varit stängt. Det är ett gammalt hederligt konditori med gudomliga bakverk. Lilltroll valde en Budapestbakelse och jag en Bananbakelse. Till det drack vi festis och kaffe. Lilltrollet höll låda och berättade ingående om dockans födelsedagsfest. De övriga kondisgästerna fick till sitt kaffe serverat en helt fantastisk historia om vad som måste varit tidernas kalas. Av bakelsen blev bara mandarinklyftorna uppätna, för det går förfärligt dåligt att prata med grädde i munnen.

Sedan handlade vi lite fredagsmat på ICA. En köttbit och grönskaker blir det i afton. Efter en mindre konflikt kring huruvida det passar bra att köpa en PEZ till lilltrollets i ögonblicket uppfunna "fredagsgodis" så betalade vi maten (mamman stålsatte sig och det blev ingen pez idag) och gick mot Biblioteket. Där lånade vi sju nya böcker, bla Tummelisa, Gittan och fårskallarna, När prinsessor fyller år och Tomtebobarnen. Sedan lånade vi Skönheten och odjuret på DVD. Det är den som sysslesätter lilltrollet nu. Hon och den sjuka pappan ligger i soffan och tittar tillsammans. Dagar som dessa älskar jag DVDn.

Ett nytt år gör entré

-Aaaaaaaaaaaaaaaaaj ajajajajajajaj! Precis när det är dags att sätta sig till bords för en enkel nyårssupe med en god köttbit, örtsmör, ugnsbakade rödbetor och rödlök samt lätt förvällda morötter och suger snap peas så får lilltrollet akutont i örat. Riktigt ont. Hon gråter förtvivlat och vägrar vara någon annanstans än i min famn. Jag drar mig till minnes en annan fin middag som slutade på liknande sätt. Den då vi precis kommit hem från BB och jag var så trött och nyförlöst att jag bara ville ligga i sängen och bli servad. Då fixade maken en fin middag till oss. För att fira den lillas ankomst. Vi satt inte samtidigt vid bordet ens en sekund då. Lilltrollet ville bli buren. Köttet kallnade, ljusen brann ut och jag grät av trötthet. Nu, tre och ett halvt år senare grät jag inte av trötthet. Men känslan av otillräcklighet i kombination med kallt kött var samma lika som då. Jag bar min 15 kg tunga tös, vyssjade, vaggade som vore hon en bebis. Tröstade med en trygghet som jag inte hade då, för tre och ett halvt år sedan. Och tillslut slocknade hon i min famn. Jag kunde sätta mig med 15 kg lilltroll i knät och avsluta min middag. Med en hand. Maken fick skära köttet.
En halvtime senare vaknade hon. Ont. Skrik och förtvivlan. Ny tur med vaggande och vyssjande. Så somnade hon om i min famn och jag kunde sjunka ner i soffan medan maken fixade disken och serverade lite snacks och vin till mig. Så hände något märkligt. Lillfisen vaknade efter ca en timme och var pigg. Glad. Smärtfri!
-Lek med mig pappa! Krävde hon och studsade in på rummet för att hämta tiaran till pappan och kronan till sig själv. Sedan var det prinsesslek för hela slanten i några timmar tills hon återigen kröp upp i min famn och slockande. Vid tolvslaget låg hon och snarkade på soffan. Totalt utslagen. Jag försökte fråga om hon ville upp och se fyrverkerierna, men hon var inte kontaktbar. Jag stod således i vid vardagsrumsförstret vid tolvslaget, och maken på berget utanför. Han hade definitivt en bättre vy över Årsta, men jag såg också en hel del fantastiska raketer. Lilltrollet sov djupt vidare, trots de ständiga explotionerna.
Sedan spanade maken och jag på en repris på kunskapskanalen innan vi tog med oss lilltrollet in i vårt sovrum och bäddade ner henne mellan oss. Kl nio vaknade hon. Pigg och glad. Inte ett spår av gårdagens ontiörat. Men jag... jag är tokförkyld. Feber och ont i hela kroppen. Har legat nerbäddad i soffan och tittat på Ivanhoe med lilltrollet. Förklarade intrigen för henne på ett tre och ett halvtåringsanpassat sätt. Hon höll koncentrationen förvånansvärt länge. Jag var rädd att behöva byta till Dora, och det hade mitt huvud inte klarat.
Nu har maken nattat lilltrollet. Första dagen på 2009 är avklarad. Jag tror det blir bra det här.

Shoppingens baksida

när man som jag är reumatiker är ledvärk. Ja, och så tom plånbok då förstås. Det är inte heller skoj. Bra då att det finns lite roliga butiker precis runt knuten här i Årsta. I den här butiken köpte jag en liten dockbyrå till dottern. Perfekt för små dockkläder och pryttlar. Sådant har hon gott om.

Det är en charmig liten butik, som verkar klara sig ganska bra i en lokal som annars verkat ha en förbannelse vilande över sig. Alla tidigare verksamheter har kursat.

Mitt emot Vilda Viktoria ligger mitt andra vardagsrum. Jag har fikat där så många gånger att jag har slutat skämmas. Javasavi heter fiket som jag nu mer bor löjligt nära. De har en fantastisk sconesbuffé om söndagarna. Lilltrollet älskar kakutbudet som varierar beroende på ägarens inspiration. I samma hus som favoritfiket ligger vårt lilla bibliotek. Vilken gåva det är att ha nära till biblioteket! Lilltrollet och jag lånar nya äventyr varje vecka.

Ikväll läste vi den här:

Störtskön!