Kärlek till de mina genom köket:

Lite spontanfika till familjen. För att jag älskar min make och mitt lilltroll.

Hallongrädden står i kylen i väntan på att de ska komma från lekparken.

In i köket och baka bort ångesten

igen.
Jag har någon form av självinsikt. Jag försöker inte lura mig själv att tro att mitt idoga bakande har med enbart nojja för läbbiga tillsatser att göra. Faktiskt. Det är rätt uppenbart att jag håller mig sysselsatt i köket för att jaga iväg de jobbiga tankarna. Sedan är det ju en trevlig bieffekt att jag sparar pengar och slipper skit i maten.
Så. Gårdagens jobbiga sösbesök utmynnade i följande meny för fredagen:

Älgfärsburgare med coleslaw och potatisklyftor.

Till det ett rustikt rött till de vuxna och lingondricka till lilltrollet.

Fredag = glass, och glass ska det också bli.

Så idag har jag förberett det som måste göras dagen innan, dvs baka hamburgerbröd:

Jag har gjort majonnäs:

Jag köper aldrig majonnäs. Jag gör själv. Och jag är bra på det.


Sedan blandade jag ihop majjon med vitkålen, morötterna, filen, senapen, kryddorna och purjon i favoritbunken som är sådär lagom stor. Ett dygn måste den stå och dra för att bli riktigt god.
Och så kom maken hem med en kvast tulipaner istället för potatisen jag bad honom köpa. Han är förlåten tusenfalt.Så.
Nu är livet lite lättare igen.
Mitt kök är min räddning.

Som när man var liten:

Schackrutor i barndomens kakburk. Nostalgi.

Jag är en bläckfisk

som samtidigt som jag bakar, lagar mat och diskar också spikar fast sladden till bänkdiskmaskinen som blev en skåpdiskmaskin samt borrar och sätter mollyplugg så att hyllorna ovanför micron äntligen kom upp! Det där sistnämnda har jag funderat på att göra i några dagar och det är så skönt att äntligen ha det ur världen. Det tog ca 25 min från det att jag lyft min magra häck från soffan till det att hyllorna var på plats. På den tiden hann jag alltså även sätta en deg och inventera frysen inför middagen. Och som bonus till mig själv fäste jag också den där fult hängande sladden som jag irriterat mig på sedan diskmaskinen flyttade ner i skåpet.

Japp, jag är nöjd.

Och jag är nöjd med mitt hem som mer och mer tar form. Jag omger mig av saker som gör mig glad. Som mina fina kökshanddukar i linne som jag använder till bakdukar. Titta bara vilka vackra monogram!

Och här är alltså hyllplanen som äntligen kom upp. Jag måste fixa en fin brödburk och en stor härlig cornflakesförvaring.

Back on track

Igår låg jag utslagen på soffan hela dagen. Halvdöd. På riktigt. Så halvdöd att jag inte orkade baka. Maken fick gå till ICA och köpa en limpa. Och jag orkade inte ens bry mig att det bröt min ambitiösa barahembaktbrödutantillsatser-era som påbörjades för några månader sedan. Till och med i värsta flyttkaoset såg jag till att vi hade hembakt bröd.

Idag är febern borta och degen står på jäsning.

Back on track, så att säga.

En snabb blick i russinburken

gav vid handen att den lilla klunga som låg där längst ner torde räcka till cirkus 35 st saffransbröd av varierad form. Således behövde jag inte pulsa ner till handlaren för att införskaffa fler.
När de små torkade russinen tagit plats i det gyllengula svällande brödet låg en stackare kvar på bukens botten.
Så kan vi inte ha det.

Lyckliga den som får bullen med tre.

Jag har fått in snitsen!

Här bakas det matbröd, må ni tro!

Jag bestämde mig ju för att sluta köpa dyrt tråkigt bröd och istället börja baka. Och jag förvånar mig själv vid att faktiskt hålla fast vid det. Idag blev det limpor. Lilltrollet njuter nu en nybakad limpa med smör till bolibompa. Hon sitter här brevid mig spritt språngande naken på det där självklara viset som bara barn kan, och ber om ännu en macka.

7 sorters endorfiner

Tiderna förändras, och jag med. Någonstans långt bak i minnet ekar en mening som jag sa ganska många gånger under min tonårstid och unga vuxentid. Den lät ungefär så här:
-Nej tack. Jag är inte särskilt förtjust i bakverk.
Och orden kommer alltså från mig! Jag som blivit kvarterets mest bull och kakbakande mamma. Här hänger doften av nybakt bröd, såväl småkakor som bullar, tung i lägenheten var och varannan dag. Idag behövdes småkakor till kaffet. Min kropp krävde det och jag bejakade. Så jag slängde ihop en plåt kolasnittar. Medan jag väntade på att de skull gräddas färdigt i ugnen så hörde jag plötsligt det där ekot från förr. Är jag samma människa som då? Hur i hela friden kunde jag inte gilla bakverk? Bullar ,kakor, bakelser, tårtor, muffins och klenäter. Rulltårtor, wienerbröd, sockerskorpor och biskvier. Livselixir och endorfintillskott på avancerad nivå! Fick jag mina kickar från andra håll då, när jag var yngre?
Idag kan en god Budapestbakelse med hallon istället för mandarinklyftor göra hela dagen för mig! Till och med två microtinade kanelbullar kan förbättra mitt humör avsevärt en grådaskig dag då jag är så där arbetslös så det känns.
Lilltrollet verkar inte ha ärvt min ungdoms aversion mot bakverk. Hon äter med god aptit allt sött som bjuds.
Vilken tur för mig att just du är min mamma, sa lilltrollet till fikat. Du bakar så goda kakor.
En kärleksförklaring god som en jordgubbstårta vid midsommar.