repris

I maj för snart ett år sedan opererades Lilltrollet. Jag skrev om det i bloggen. Här och här. Allt gick fint. Jag bröt ihop litegrann när hon sövdes. Förbannade makens jobb som gjorde att han inte kunde finnas med som stöd.

Imorgon opereras hon igen. Lite större ingrepp. Vi ska stanna över natten för observation. Tanken med operationen är att hon ska slippa sin jobbiga krupphosta vid förkylning, samt att hon ska sova bättre, utan snarkningar.
I år är maken hemma. Vi är två föräldrar som kan avlösa och avlasta. Hålla ihop varandra. För det är satans så jobbigt att se sitt barn sövas.
Stackars Lilltrollet ska fasta från kl 8.30. Vi ska vara på Sophiahemmet kl 14.30. Hennes blodsocker kommer vara lågt och humöret i samma nivå.
När vi kommer hem på tisdag väntar henne en efteroperationenpresent. Det fick hon förra gången och det förväntar hon sig igen. En cykelsits till dockan stod överst på önskelistan, och det ska hon få. Plastig, ful och precis det hon vill ha.
Själv tar hon det hela med ro. Det är mest mamman som är nervös.

Nu:

I det stora huset med mördarglasdörrar som öppnas med ett Schwong då jag håller passerkortet mot avläsaren, där är jag mentalt och fysiskt väldigt mycket nu. Glasdörrarna som stängs hastigt och bestämt med samma Schwong. Så är jag inne i blodomloppet. Aortan. Korridoren som leder mot skilda världar. Mitt hjärta är DRTV. Där bor jag. Där har jag varit sedan sist vi hördes av. Jag och den radiopjäs som ska bedömmas och analyseras på onsdag. Så jag har stannat där i min värld. Barrikaderat mig mot omvärlden. Samlat mod. Arbetat idogt och tålmodigt. Sörjt. Hoppats. Fallit och rest mig. Med en reservation i kroppen. Jag kan mycket väl bli slaktad om två dagar. Men eftersom jag redan erfarit en halshuggning så är jag lite mer förberedd denna gång. Det är ju inte riktigt på riktigt. Det här är den lilla världen. Den slutna världen. Världen dit vi bjuder in universum för att bedömma våra verk. Universum kommer på onsdag. Jag vill till universum när jag är klar med denna lilla värld. Universum är på riktigt. Tänk på mig då.

The beginning

Nu har det börjat. På riktigt. Hjärnan är i chock. Informationsöverflöd. Ny terminologi. Ny teknik. Gammal rädsla för att göra fel. Modigare än modigast måste jag vara för att våga ta för mig. Och jag vågar. Lite nostalgi i nya lokaler. Åt lunch i restaurangen i huset brevid som nu huserar min gamla skola. Bilden på väggen - där är jag! Nio år yngre. Förra livet. Nu är det nu och jag tror jag kommer andas lugnare redan imorgon. Träningsvärk av anspänningen. Tur att jag inte cyklade till skolan i morse.

Det är på riktigt.

I den gigantiska högen post (nja, egentligen mest reklam och DN) som bildats innanför ytterdörren under tiden vi varit borta fanns ett brev som fångade min upmärksamhet lite extra: Ett brev från DI innehållandes information om kursstarten. Jag måste tydligen införskaffa en extern hårddisk av en viss typ och prestanda. En hårddisk som skall rymma det redigeringsverktyg jag tydligen ska lära mig hantera samt alla mina arbeten gällande kursen. (De rek. denna )
Shit!
Det här är på riktigt! Jag hoppas bara att de har förstått att jag fullständigt saknar erfarenhet från den sidan mixerbordet.

Igen och igen

ska jag prövas.
Nu gäller det lilltrollet och hennes öroninflammationer. Vi var hos en specialist idag. Resultatet - planerad operation för att ta bort körteln bakom näsan.
Ingen svår operation. Men det innebär att de ska söva lilltrollet. Och eftersom P jobbar i skåne är det jag som ska vara med och hålla handen, säga att allt blir bra, trösta, lugna och vårda efteråt. Hur gör man det när blotta tanken på att min unge ska opereras startar en svallvåg av känslor i mig? Jag får svårt att andas.
Sjukhus. Operation. Rädsla. Dödsångest.
Och det här måste jag klara. Det kommer hjälpa henne. Det kommer minimera risken för fler öi och hon kommer sova bättre. Snarka mindre.
Bra saker.
Men jag skakar inombords.
Lilltrollet själv är tapper. Hon ser fram emot glassen man får efteråt. En piggelin.
Och jag önskar så att jag hade min man att luta mig mot mot då de rullar iväg henne till operation. Jäkla skådespelaryrke! Jäkla skit.

Om natten är jag liten.

Tredje natten med krupphosta blev jag rädd. Det här är faktiskt det jobbigaste med att vara ensam vårdnadshavare lilltrollet. Och i natt vågade jag inte låta bli att åka in.
Hon somnade tidigt på kvällen, trött efter två nätter med för lite sömn pga hostan. Hon var nymedicinerad och sov med högt huvudläge. Likväl hörde jag hur hon hostade allt mer skrällande. Vid kl 22.00 tog jag upp henne. Ut på uteplatsen i kylan. Men det hjälpte inte.
Och då blev jag rädd. Jag vågade inte låta bli att åka in till SöS.
Stockholm kl 23.45. Skanstullsbron. Det är vackert på något sätt. Lilltrollet tittade storögt på det nattliga landskapet. Lite spännande att åka stortaxi till akuten mitt i natten. Och där någonstans släppte den värsta ångesten. Hon mådde ju bra. Klarade hostan ganska ok. Rossel på in och utandning. Men hon klarade det bra.
Den som inte klarade det var jag. Och jag vet varför. Sedan jag höll på att stryka med i augusti har jag blivit rädd. Rädd för att något ska hända de mina. Lilltrollet. Min finaste.
Tur att SöS ligger så nära.
Hon fick betapred (kortison) direkt vid entrékassan och sedan fick vi vänta på att träffa läkare. Det var ganska lugnt och stilla på barnakuten. Några oroliga föräldrar med magsjuka bebisar, två eller tre krupphostande barn och en ledsen tonåring. Lilltrollet tröttnade snabbt på att sitta på en hård soffa och vänta på läkaren. -Värre än vårdcentralen, tyckte hon och skruvade sig i min famn för att hitta ett skönt sätt att halvligga på.
Krupphostan lät mycket bättre när läkaren äntligen lyssnade på hennes andning. Kortisonet hade hunnit sätta in under väntan.
I taxin på väg hem var Lilltrollet spirituell och konverserade glatt taxichauffören. Han bad om presenttips till sin snart fyraårige son och Lilltrollet rekommenderade en pruttkudde.
Sedan drack vi te med honung och åt smörgåsar mitt i natten.
Honungste och marmelad mackor. Medicin.
Idag är jag så trött att det värker innanför pannbenet. Jag borde skriva ett mail till AF, jag borde diska, tvätta och handla. Men jag satsar på det sistnämda. Mat måste vi ha, det andra är överkurs.
Ikväll ser jag på Berlinerpopplarna. Nedbäddad i soffan med min skatt tätt intill. Jag måste våga lita på att jag klarar det här.

Om en liten vecka

Om en liten vecka blir jag gräsänka.
Då åker maken.
Och så måste det få vara.
Ändå är jag lite rädd.
Precis nyss fick jag näsan över ytan.
Tänk om jag inte håller ihop?
Då är han allt för långt borta.

Jag har köpt mig en cykel. Lilametallic med svart barnsits på pakethållaren.
Så ska vi susa fram i sommaren, lilltrollet och jag.
Mitt lilla underverk och jag.
Så ska vi ta sällskap genom sommarsol och regn.

Jag väljer mig själv.

Nyss hemkomna från ett totalkaos på ICA signerat lilltrollet (blodsockerfall framför smågodiset) ringer telefonen. Det är min mor som ringer för att säga att den andra halvan av resesällskapet har insjuknat i influensa och därmed finns två extraplatser i bilen.

Tystnad.

"Jag vet ju att tanken var att du skulle få möjlighet att komma bort från familjen och få sova några hela nätter. Men jag vill i alla fall nämna att om du skulle vilja ta med familjen så finns det alltså plats i bilen".

Jag börjar nästan gråta.
Som jag har krigat med mig själv för att tillåta mig åka iväg ensam trots att maken också går på knäna. Och när jag bestämt mig händer detta. Jag blir återigen tvungen att välja. Ska jag egoåka eller ska jag bjussa familjen på en härlig vintersemester?
Jag säger som det är till maken (på dålig engelska så att inte lilltrollet ska fatta vad det rör sig om) och han fräser att det är väl inget alternativ för då får ju ingen av oss vila ordentligt. Om han stannar kvar hemma med lilltrollet så får han ju åtminstone vila när hon är på förskolan.
Mitt hjärta skrumnar nästan ihop när jag ser det så klart: vi är beroende av förskolan för att må bra. Långhelger är en plåga. Vi orkar inte helt enkelt. Så sorgligt. Jag hoppas av hela mitt hjärta att detta inte är tydligt för lilltrollet. Vår unge. Det vackraste vi har. Min skatt och glädje - men jag orkar inte.

Jag bestämmer mig för att åka ensam. Med ett stort hål i hjärtat.
Jäkla moster till att bli sjuk nu! Känns bättre när jag skyller på någon annan.

Nu tvättar jag och bakar bröd. Förbereder mig på att känna stora dåligmammavågen rulla in. Imorgon bitti pussar jag mina finaste adjö. Jag hoppas innerligt att jag kan finna någon slags frid i skidspåren eller i bastun om kvällarna. Just nu känns det långt borta.

Lite halvstolt

för trots sömnbrist och allmän brist på motivation så har jag faktiskt betat av den där listan från i förrgår.
Av bara farten lyckades jag dessutom ändra fakturaadressen hos Fortum. (Jag trodde i min enfald att det räckte med att göra flyttanmälan och begära slutfaktura från elbolaget i fråga för att de skulle fatta att jag inte längre bor på Sköntorpsvägen. Men icke. Mina fakturor gällande elanläggningen på min nuvarande adress skickas till min gamla adress. För jag har ju inte ändrat fakturaadress . P U C K A T. Tycker jag.)

Nu börjar jag mentalt packa för att åka iväg i några nätter.
Men först ska jag rymma bara för några timmar. Till M. Min goda vän. Tack vare henne står jag på benen idag.
Ikväll blir det te och prat och kanske lite tårar.
Jag har så många av dem.

I väntan på

besked.
Ett fick jag igår. Allt ser bra ut. SER bra ut. Visuellt inga hinder.
Nu återstår analysen av de tio rör jag tappades på i tisdags.
Om inget upptäcks där är vi på ruta ett igen. Och det är klart det är dubbelt. Jag vill vara frisk, men samtidigt få en förklaring.

Lilltrollets nattskräck håller i sig.
Jag har fått ett erbjudande om att följa med på miniskidsemester i fyra nätter. Det låter lockande. Samtidig funderar jag på hur snällt det är att lämna över hela nattkaoset på maken. Komiskt, egentligen. Han jobbade borta i 6 månader förra våren och ska jobba i Skåne hela sommaren och jag får dåligt samvete för att jag funderar på att dra iväg i fyra nätter.

Säg åt mig att åka.

Var är john blund när man behöver honom?

Halvmessyrer verkar inte vara för mig. Ska det vara så ska det vara ordentligt, tycks det. Inte lite lagom utan ordentligt.

Som det här med lilltrollets nattskräck. Det började i och för sig redan då hon var väldigt liten. Sedan tycktes det växa bort. Men sanningen var nog att den tog en paus. En paus för att kunna växa sig starkare och återkomma med full kraft då vi föräldrar var som mest sårbara.

Nu, helt enkelt.

När jag läser om nattskräck förstår jag att lilltrollets variant är extraordinär. Vanligtvis handlar det alltså om panikskrikattacker ca 1,5-2h efter insomnandet. En attack som barnet sedan inte minns något av. Men som åskådare lämnas man att hjälplöst titta på. Min puls fördubblas av hennes ångestvrål och långt efter att hon lugnat ner sig ligger jag vaken och försöker andas normalt.

Hade lilltrollet haft en normalsvår nattskräck så hade det varit allt. Ett tillfälle per natt med uppjagad mamma till följd. Sedan en hyffsat bra natt med ev något mer uppvaknande för att kissa ungen eller leta reda på gosedjuret eller snuttefilten. Det hade varit helt ok.

Lilltrollets variant ser inte ut på det sättet. Lilltrollets nattskräck återkommer gång på gång under natten. I natt hade hon attacker vid 23.15, 01.40, 02.55, 04.22, 06.01. Kl 07.30 ringde klockan och det var dags att gå upp.

Jag mår illa av trötthet.

Har John Blund gått i pension? Jag tömmer gärna mitt sparkonto för några korn av den där sömnsanden han hade i sin påse. Har han någon efterträdare med mirakelmedel för att få barn att sova gott?

För jag fruktar att jag snart blir en drake, precis som Åkes mamma i den underbara boken av Pija Lindenbaum.

Mvh / ZZzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Gå på lina

Ska det vara så här?

Vad hände med 2009 som framtidsåret?
Året då allt skulle ordna sig.
Året då det var min tur?

Låter jag bitter? Nja, jag är faktiskt mer förundrad. Jag tänkte nog att det fanns någon slags maxgräns för olycka. En slags säkerhetsspärr som skulle se till att om slumpen/ödet/gud/allah/den som bestämmer råkar portionera ut lite väl mycket åt en och samma människa så börjar den röda lampan blinka. Kanske har min röda lampa slutat fungera? För den säkerhetsspärren verkar inte fungera.

Ute är det snö. Igen. Om kvällarna när lilltrollet äntligen gett upp kampen om att vara vaken tittar jag ut över den snöklädda kullen utanför vårt vardagsrumsfönster. Det är vackert. De mjuka runda gatlyktorna ger ett behagligt sken. Det känns som om jag fastnat i vinter.
Samtidigt är längtan till våren så dubbel. I vår blir trollet fyra. Fyra år. Stor. I vår åker P till skåne för att jobba borta hela sommaren. Ensamstående mamma igen. I sommar. Vi som skulle inviga vår uteplats i vår. Vi skulle plantera en syrén, köpa grill, låta försommarens krispighet leta sig in via altandörren och njuta av att för första gången uppleva grönskan runt vår nya boning.
Det kan kanske bli bra ändå. Men balanserar man som jag på en tunn skör tråd så är det lätt att vackla till av bara tanken. Ska jag orka vara ensamstående mamma i sommar?
Och det är nu jag behöver att den där lampan börjar fungera igen. Det är nu jag behöver veta att några av de saker som tynger mig, som gör tråden så sytrådstunn, kommer att ordna sig. Ett litet positivt besked - Tack.
Jag blir till och med glad om jag kan få hitta en fin soffa att krypa upp i. Så lite alltså.

Dagens glädjeämne:

Jag har blivit med näbbstövlar. Passar utmärkt eftersom vintern vägrar ge med sig.
Annars är det ruskigt tungt nu.

Och ibland ler någon däruppe!

Säkert åt det nya lilla livet som såg dagens ljus imorse.
Allt ser bra ut. Så bra det kan.
Nu kan jag andas ut.
Imorgon firar jag livet tillsammans med goda vänner och en nybliven ettåring.

Vacuum

Hela helgen har jag varit som inkapslad, inhöljd i dimma.I väntan på att telefonen ska ringa. Med besked.
Men det dröjer. Och faktiskt, i detta fall är det bra att det dröjer. Det kan få dröja länge, bara jag hålls uppdaterad under tiden. Och det gör jag.
Jag önskar att jag hade haft en tro att klamra mig fast vid.

Sträcker mig mot ljuset

armarna mot skyn.
Med de sista krafterna vrålar jag: MEN FÖR I HELVETE, LIV!
Nu går jag sönder av sorg och oro.
Samtidigt bakar jag pizza till familjen.
Tittar på Hotell Kantarell.
Dricker lite vin.
Jag verkar nästan normal.