Jag väljer mig själv.

Nyss hemkomna från ett totalkaos på ICA signerat lilltrollet (blodsockerfall framför smågodiset) ringer telefonen. Det är min mor som ringer för att säga att den andra halvan av resesällskapet har insjuknat i influensa och därmed finns två extraplatser i bilen.

Tystnad.

"Jag vet ju att tanken var att du skulle få möjlighet att komma bort från familjen och få sova några hela nätter. Men jag vill i alla fall nämna att om du skulle vilja ta med familjen så finns det alltså plats i bilen".

Jag börjar nästan gråta.
Som jag har krigat med mig själv för att tillåta mig åka iväg ensam trots att maken också går på knäna. Och när jag bestämt mig händer detta. Jag blir återigen tvungen att välja. Ska jag egoåka eller ska jag bjussa familjen på en härlig vintersemester?
Jag säger som det är till maken (på dålig engelska så att inte lilltrollet ska fatta vad det rör sig om) och han fräser att det är väl inget alternativ för då får ju ingen av oss vila ordentligt. Om han stannar kvar hemma med lilltrollet så får han ju åtminstone vila när hon är på förskolan.
Mitt hjärta skrumnar nästan ihop när jag ser det så klart: vi är beroende av förskolan för att må bra. Långhelger är en plåga. Vi orkar inte helt enkelt. Så sorgligt. Jag hoppas av hela mitt hjärta att detta inte är tydligt för lilltrollet. Vår unge. Det vackraste vi har. Min skatt och glädje - men jag orkar inte.

Jag bestämmer mig för att åka ensam. Med ett stort hål i hjärtat.
Jäkla moster till att bli sjuk nu! Känns bättre när jag skyller på någon annan.

Nu tvättar jag och bakar bröd. Förbereder mig på att känna stora dåligmammavågen rulla in. Imorgon bitti pussar jag mina finaste adjö. Jag hoppas innerligt att jag kan finna någon slags frid i skidspåren eller i bastun om kvällarna. Just nu känns det långt borta.