I väntan på

besked.
Ett fick jag igår. Allt ser bra ut. SER bra ut. Visuellt inga hinder.
Nu återstår analysen av de tio rör jag tappades på i tisdags.
Om inget upptäcks där är vi på ruta ett igen. Och det är klart det är dubbelt. Jag vill vara frisk, men samtidigt få en förklaring.

Lilltrollets nattskräck håller i sig.
Jag har fått ett erbjudande om att följa med på miniskidsemester i fyra nätter. Det låter lockande. Samtidig funderar jag på hur snällt det är att lämna över hela nattkaoset på maken. Komiskt, egentligen. Han jobbade borta i 6 månader förra våren och ska jobba i Skåne hela sommaren och jag får dåligt samvete för att jag funderar på att dra iväg i fyra nätter.

Säg åt mig att åka.

Någon tänkte på mig

och satte sig att tillverka ett underbart vackert smycke. Sedan lade någon detta smycke i en vackert pärlemoskimrande ask. Asken slogs sedan in i paketpapper och så skrevs mitt namn och min adress på utsidan. Paketet frankerades, postades och hamnade slutligen på min hallmatta.
Och igår när jag kom hem efter att ha tappats på tio rör blod så låg det där och väntade på mig. En överraskning. Till mig. Bara mig.
Det vackraste av halsband.

Tack Stream.

Jag är sannerligen rik på vänner.

Sår.

Igår var jag åter i det stora gråa huset på andra sidan vattnet.
Nu ska det utredas.
Det krafsades i mig och tittades noga. Klämdes och analyserades.
Allt ser fint ut. Finfint. Finemang.
Inga synliga hinder.
Nähä.
Och så nya tester om några veckor.
Återigen tappas på blod med regnbågsfärgade armveck som kvitto på att jag varit där.
Tack så mycket.
Och hon låter så positiv, min läkare. Som om allt kommer fixa sig. Och det får till följd att jag faktiskt känner mig lite dum som misströstar. Det + vetskapen att detta är en slags plåsterpåsårenutredning för det som skedde i somras får mig att känna mig än mer misslyckad. Fast det inte borde vara så.