Aj!

Det gör faktiskt ont att bli så ifrågasatt som jag blev på redovisningen igår.
Det är faktiskt inte rolig med kritik som inte är konstruktiv.
Jag är banne mig under utbildning och tycker att det minsta man kan förvänta sig av inbjudna branchåhörare är en någorlunda proffsig hållning på rätt sida gränsen för vad som är anständigt att säga vid en redovisning.
Så tycker jag.
Och jobbar som ett djur för att orka resa mig tills på måndag då det är dags att starta upp nästa projekt med en av de som halshögg mig som handledare...

Jodå...

...det är Lilltrollets förskola det handlar om. Jodå.
Läs ursprungsartikeln här.

Ett liv på två dagar

Igår ville jag bara gråta när jag kom hem från skolan. Gårdagens föreläsare var inte i min smak. Uppgiften som snabbt skulle redovisas på storbild blev smått förnedrande. Jag gillade inte språket, eller uttrycken. Säger någon "tänket" en gång till kräks jag.
Idag har jag haft stimulerande samtal om livet, konsten, etik & moral, om gränser och mod. Jag dricker vin till bloggandet och tänker att jag börjar vakna till liv igen.

Hur gör jag nu? *varning* mycket värdsligt problem.

Jag skrev ju sist om min köplusta och investeringsmani. Nu har jag alltså siktet inställt på en cykelvagn att transportera barnet samt div packning eller kanske matkassar från storhandlingen i. Men nu känner jag mig lite fundersam. Lilltrollet och jag kommer precis hem från en cykelvagnspaningsrunda och sorgligt men sant - det är jättestor skillnad mellan billiga och dyra kärror. De billiga är oftast breda och blytunga. De dyra är lätta, smidiga och flexibla så till vida att de med ett enkelt handgrepp görs om till barnvagn.
Fick jag välja fritt skulle jag vilja ha en sådan här. Men priset! Huvva. Nej, det är stört omöjligt!
Så nu vet jag plötsligt inte riktigt hur jag ska göra.
Får kanske låta beslutet vila tills jag är hemma i Årsta igen.

Ny lärdom:

Om Bean skär sig tillsynes bortom all räddning så behöver det inte betydyda att den faktiskt är körd. Vänd bara såsen ryggen, rör ihop ett kryddsmör, ät din måltid utan att sura över skuren Bea och vips ska du se att den självläkt lagom till det är dags att diska.

Som ett brev på posten

kommer förkylning och ledvärk när stressen och pressen varit för stor. Idag skulle jag har haft en Suziluz-dag. Säkerligen hade vi fikat gott någonstans, pratat om allt mellan himmel och jord som man gärna gör med denna härliga människa. Skrattat. Och jag skulle cyklat till förskolan för att hämta mitt lilltroll med ny energi i bagaget. För det får man av att umgås med Suziluz.
Istället får jag bädda ner mig själv i soffan. Sova lite. Dricka te med honung. Sedan måste jag masa mig upp ur samma sköna möbel vid 15.30 för att hämta lilltrollet på förskolan.
Resten av veckan måste jag stå på benen. Begravning på torsdag och bröllop på lördag.
Den där digra listan jag borde betat av innan dess får förbli ett borde.

Nu är det gjort!

Inom en vecka får jag besked.
Bu eller Bä.

Det gick så där.
Jag kan verkligen inte gissa utslaget.
Skitläskigt.
Jag vill.

Nu skiter jag i om det går åt helvete

Jag tror jag har varit reserverad på sistone. Sökt jobb på halvfart för att gardera mig. Det ÄR skitjobbigt rent ut sagt att bli ratad gång på gång.
Men så kommer de där tillfällena då det faktiskt inte går att göra det halvdant. Och nu står jag inför ett sådant. Det här är något jag vill - på riktigt. Inte som en tillfällig syssla för att försörja familjen eller för att få lite stabilitet. Nej, det här är något som snarare kommer att kosta familjen en del ekonomiskt, men oj vad det skulle berika mig och mitt liv!
Jag har klarat mig genom första nålsögat. Snart stundar intervju och prövningar. Det känns som när jag sökte Teaterhögskolan. Ett förväntansfullt pirr. En förhoppning och en dröm. Och Teaterhögskolans nålsöga passerade jag. Är det för mycket att hoppas på att bli vald igen? Eller är min kvot fylld?
Jag hoppas inte det. Jag behöver en ny riktning på livet. Nya utmaningar och faktiskt också nya drömmar.
Jag är en bit på väg och jag tänker tamejtusan satsa fullt ut nu.
Kanske blir resultatet att ni, kära vänner får ta hand om spillrorna när mina förhoppningar grusas. Men den uppgiften vet jag att ni klarar galant. Jag har kraschat tidigare och rest mig med hjälp av er.
Är ni med mig?

Nej, jag begriper inte.

Jag har svårt att förstå hur det kan vara vår redan. Hänger inte med.
Hon blir fyra nu, lilltrollet. Hur är det möjligt?

Källaren svämmar över av barnkläder, tillfälligt undanstoppade i väntan på nästa pyre.
Tillfälligt undanstoppade i tre år.
Det är inte klokt.
Vart tog tiden vägen?

Jag väljer mig själv.

Nyss hemkomna från ett totalkaos på ICA signerat lilltrollet (blodsockerfall framför smågodiset) ringer telefonen. Det är min mor som ringer för att säga att den andra halvan av resesällskapet har insjuknat i influensa och därmed finns två extraplatser i bilen.

Tystnad.

"Jag vet ju att tanken var att du skulle få möjlighet att komma bort från familjen och få sova några hela nätter. Men jag vill i alla fall nämna att om du skulle vilja ta med familjen så finns det alltså plats i bilen".

Jag börjar nästan gråta.
Som jag har krigat med mig själv för att tillåta mig åka iväg ensam trots att maken också går på knäna. Och när jag bestämt mig händer detta. Jag blir återigen tvungen att välja. Ska jag egoåka eller ska jag bjussa familjen på en härlig vintersemester?
Jag säger som det är till maken (på dålig engelska så att inte lilltrollet ska fatta vad det rör sig om) och han fräser att det är väl inget alternativ för då får ju ingen av oss vila ordentligt. Om han stannar kvar hemma med lilltrollet så får han ju åtminstone vila när hon är på förskolan.
Mitt hjärta skrumnar nästan ihop när jag ser det så klart: vi är beroende av förskolan för att må bra. Långhelger är en plåga. Vi orkar inte helt enkelt. Så sorgligt. Jag hoppas av hela mitt hjärta att detta inte är tydligt för lilltrollet. Vår unge. Det vackraste vi har. Min skatt och glädje - men jag orkar inte.

Jag bestämmer mig för att åka ensam. Med ett stort hål i hjärtat.
Jäkla moster till att bli sjuk nu! Känns bättre när jag skyller på någon annan.

Nu tvättar jag och bakar bröd. Förbereder mig på att känna stora dåligmammavågen rulla in. Imorgon bitti pussar jag mina finaste adjö. Jag hoppas innerligt att jag kan finna någon slags frid i skidspåren eller i bastun om kvällarna. Just nu känns det långt borta.

Lite halvstolt

för trots sömnbrist och allmän brist på motivation så har jag faktiskt betat av den där listan från i förrgår.
Av bara farten lyckades jag dessutom ändra fakturaadressen hos Fortum. (Jag trodde i min enfald att det räckte med att göra flyttanmälan och begära slutfaktura från elbolaget i fråga för att de skulle fatta att jag inte längre bor på Sköntorpsvägen. Men icke. Mina fakturor gällande elanläggningen på min nuvarande adress skickas till min gamla adress. För jag har ju inte ändrat fakturaadress . P U C K A T. Tycker jag.)

Nu börjar jag mentalt packa för att åka iväg i några nätter.
Men först ska jag rymma bara för några timmar. Till M. Min goda vän. Tack vare henne står jag på benen idag.
Ikväll blir det te och prat och kanske lite tårar.
Jag har så många av dem.

Ta dig samman, kvinna

-Men gudars vad jag är seg! Tankarna går trögt och måsten hopar sig.

Borde göra listor. Planera bättre.

Imorgon MÅSTE jag:

*betala räkningar

*maila mäklaren inför deklarationen. Deklarationshjälp ingick i de 41.000:- de skinnade mig på och även om min deklaration inte kommer vara särdeles komplicerad så tänker jag tamejtusan utnytta deras tjänster till max! Hmpf.

*skriva ihop en hejdundrande bra ansökan till en kurs jag vill gå i höst. Min ansökan kommer inte kunna bli komplett, därför behöver jag vara extra inspirerad och genial på de andra punkterna. Kompensera liksom.

*söka ett jobb som jag ändå inte kommer få

*kopiera ett arbetsgivarintyg och posta det till a-kassan

Jag har imorgon och torsdag på mig att fixa dessa saker. Annars kan jag inte följa med och åka skidor. Och det verkar som jag lyssnat på er, för jag tänker nämligen åka. Under förutsättning att jag fixar mina måsten tills dess.

Bjuder på senaste loppisfyndet: en stackars fulsnygg trälampa med någon slags oidentifierbar glasmosaik. Det är lite äradvaregudihöjden över den, men den passar faktiskt finfint i fönstret vid matplatsen. För en ringa penning fick den följa med hem till mig, få lite omsorg i form av ny el och nu pryder den sin plats. Mitt uppmärksamma lilltroll detekterade genast nytillskottet och gav den godkänt.