Sommar i sanning

Och jag kan inte låta bli att undra om det här är en sådan där dag som hon kommer minnas resten av livet? Som hon kommer tänka tillbaka på och le? Om hon kommer minnas känslan av trötthet i kroppen, så som det känns när man är 5 år och lekt timtals i vikens ljumma vatten med favoritkusinen? Och kommer hon som jag få ett litet barn att följa genom livet och därigenom få återuppleva det igen? Jag hoppas det. Det vore fint.

Midsommar 2009

dag ett:

dag två:

Jag skulle kunna skriva en roman om midsommaren 2009.

Ett nytt hörn

Mammas bonad. Den hon vävde när vi var små. Trädet. Jag har tänkt på den där bonaden länge. Det är något med mig och träd.

Och nu när jag var på torpet så frågade jag om den bonaden. Var blev den av då för 16 år sedan då flytten gick från 70-tals villan till torpet?

Förrådet, var svaret. Där låg den ihoprullad och liksom väntade på att få komma upp på en vägg igen.

Något blekt i färgerna, men ack så charmig.

Nu bor den hos oss i Årsta. Pryder sin plats i ett tidigare trist hörn.

Jag passade på att tapetsera skjutdörren med en bit barndomstapet också. Jag har liksom stört mig på att det är så vitt och tomt i det hörnet. Lite dött.

Men nu blomstrar det!

Paradox

Isgatan på sjön. Vackert spolad. Lång. Perfekt för sparkåkning.

Vi åkte på bara någon minut eller två till Storön där vi om sommaren plockar kantareller.

Mamma, jag och lilltrollet. Med lite choklad och några clementiner i fickan.

I sommar blir där inga kantareller. Vyn från viken förändrad. Förfulad. Sargad.

För isgatan är spolad för skogsmaskinernas framfart. Kanske är ön skövlad i detta nu.

Och hur härligt sparkturen än var så lämnar den en besk och bitter eftersmak. Jag har aldrig önskad blidväder så hett som nu.

Mot torpet!

Nu åker jag. Mot torpet. Mot klar luft och te på kvällskvisten.

Det är kaos i huset där de bor. Trapprenoveringar och byggnadsställningar. Vad gör det? Ge mig en varm filt och lite omsorg så är jag nöjd. Ge mig lite kaffe ur ståltermosen nere vid sjön och en kanelbulle så är jag i hamn. För nu i alla fall.

Några tankar om vad jag har och vad jag saknar

Jul och nyår. Tid för summering och eftertanke. Kanske tacksamhet i vissa fall?

Jag fick en ruskig påminnelse om hur skör linje det är mellan liv och död i år. Jag fick leva men det lilla livet i mig dog. Och min livs levande unge som just nu sitter i soffan brevid mig och tittar på Dorafilmen hon fick i julklapp kommer jag nog aldrig mer ta för given.

Julaftons morgon satte vi oss på tåget till Katrineholm. På stationen möttes vi av lilltrollets morfar med julgranspin som dekoration på kavajslaget. Sedan åkte vi till gammelmormor Kerstin och önskade god jul och plockade upp lilltrollans mormor. Vi åkte tryggt och kungligt i den stora fyrhjulsdrivna bilen mot de östgötska skogarna. Det hade precis börjat snöa. Äntligen började jag känna lite julstämning.

Vit snö, fur och gran och - STOPP! det ligger en bil i diket! Och det är någon i den!

Tjocka spår rakt över vägen och i diket ligger en röd Volvo uppochned. Rykande. Helt nyvoltad. Och jag såg en människa krypa omkring i bagageutrymmet. Jag sprang mot bilen, beordrade maken att vaka över lilltrollet i bilen. När jag är framme vid bilen har människan i bilen kravlat sig ur och kommer stapplande och gråtande emot mig och mina föräldrar. Hon ser oskadd ut. Chockad såklart. Men utan en skråma. Hon var ensam i bilen. Ensam på väg mot sin mormor för att fira jul. Nitton år. Nu ligger hennes röda volvo på rygg i skogsbrynet. Med en halvmeter tillgodo ungick hon att krocka med den stora furan som lämnats kvar på kalhygget. Änglavakt.

Det kom fler människor till undsättning. Människor från närmsta gården som hört braket. De erbjuder sig att ta med flickan hem till sig för att hon ska få hämta sig från chocken innan de skjutsar henne vidare till sin slutdestination. Jag gjorde det man inte ska: kröp in i det rykande bilvraket för att plocka ihop hennes personliga tillhörigheter. På något mirakulöst sätt har julblomman till flickans mormor klarat sig. Den hänger liksom upp och ned i sin påse, har klämts fast, men den går att plocka ner försiktigt utan att den försörs. Julklapparna skramlade betänkligt när jag samlade ihop dem, men det får anses värdsligt i sammanhanget.

En hårsmån från döden, var hon. Och vi. Hade vi kommit lite tidigare. Sekunder. Då hade vi krockat med henne då hon plötsligt fick sladd och kanade rakt över vägen.

Nu blev det inte så. Det gick bra för alla som befann sig där på skogsvägen på julaftons förmiddag. Och tomten kom som planerat till den röda stugan i skogen, med klappar till både stor och liten. Mitt lilltroll gläds mest åt sin röda gitarr, sin prinsessklänning och de nya skidorna. Och tack vare snön som gjorde det snorhalt på vägen så kunde lilltrollet få prova sina nya laggar på juldagen.