Sommar.

Vad vore en sommar utan ett inledande besök på AF? Ja. Så är det. Nu igen.
Igår - hyllad och nyexaminerad.
Imorgon - inskrivning på AF Kultur.

Men det här måste det bli ändring på. Jag har ingen lust att inleda varje sommar så här. Jag funderar på att bli min egen. Starta firma. Men den funderingen ger mig fjärilar i magen och lätt yrsel. Så kommer tvivlen. Kommer det fungera? Kommer jag kunna försörja familjen? Eller blir det pannkaka av allt?

Så jag tar sommaren som tid att fundera. Fundera på hur jag ska ha det i livet? Vad jag vill och hur tusan jag ska uppnå det.

I fredags när jag kom hem hängde ballonger på dörren. Lilltrollet och mormodern tog emot i dörren. Lilltrollet iklädd finaste klänningen, prinsessdiademet och det mest luriga leendet jag sett.
Hon tog mig i handen och ledde in mig i bostaden. Serpentiner, ballonger, banderoll och blommor. Jag fick svårt att andas. Så fint! För mig. För det jag åstadkommit.
På bordet rosa champagne och jordens härligaste buffé! Men hur mycket mat tror min mor egentligen att jag kan äta? tänkte jag...
Så knackar det på dörren och där står min far! Ja då började jag nästan grina igen.
Sedan kom min faster, min kusin, min syster och hennes barn.
Storfest, blev det. Överraskningsstorfest. För mig.

Och imorgon - AF. Tvära kast.

Men jag har en magisterexamen i området scen och medier. Det har jag. Och det känns gott!

Jag. En fil mag.

Idag vaknade jag som Magister minsann! Jodå, min uppsats är godkänd och därmed har jag tagit mina sista poäng.

Snart stundar ledighet och ovisshet. Ledigheten längtar jag efter - ovissheten struntar jag i.

åter i verkligheten

efter en utflykt till mitt egentliga yrke.

Denna gång iklädd rollen som Idol.

Och vet ni, jag har haft roligt! För första gången på länge har jag åter upplevt det magiska i yrket. Faktiskt blev jag lite sugen på det igen. Konstigt och härligt.

Det startar liksom något kemiskt i kroppen när studiomannen räknar ner och så är det dags. Röda lampor på kamerorna lyser. Tänka på blickriktningar, placeringar. Återupprepa exakt så det går att efterredigera.

Jaha. Ett år senare och tusen erfarenheter rikare är jag nu åter skådespelare. Fast nu kan jag redigera bild och ljud också. Och skriva tv & radiomanus, planera inspelningar och leka bildproducent också. Det kunde jag inte förut.

Men vad jag ska bli när jag blir stor är fortfarande en gåta.

det där med att byta yrke...

... var ju en fin tanke. Men av någon outgrundlig anledning har jag skådespelat mer i år än jag gjort på länge. Orsaken är att skådespelare behövs i alla våra små projekt på skolan, av min klass och andra utbildningar. Och när behovet uppstår och jag finns på skolan (=gratis arbetskraft) så blir jag plötsligt väldigt eftertraktad.
Vårt eget stora slutprojekt, det som jag skulle skriva manus till, vara projektledare till och mixa, i det projektet ska jag nu göra huvudrollen pga att vår tilltänkta skådespelerska plötsligt blivit sjuk. Och jag skådespelar även i det inslag som ska kombineras med projektet. Det kommer se ut som om jag är den enda skådespelaren på jorden, eftersom jag dyker upp i bild överallt! Och i klasskamraternas projekt gör jag rösterna i deras bildsaga.
Imorgon gör jag radioteater med radioeleverna.
Ett år på skolan för att vidareutbilda mig har alltså istället blivit ett års studielån för att göra det jag redan är bra på. Märkligt.

H*J*Ä*L*P

Jag behöver hjälp.
Hjälp med att få tummen ur & att få upp entusiasmen.
Jag vet inte riktigt var den tog vägen (entusiasmen alltså, tummen sitter där den ska) och jag behöver den mer än någonsin om jag ska orka den här sista tiden på skolan. Missförstå mig rätt, jag älskar min utbildning och är tacksam för den här chansen.
Men...
Det vi gör just nu är liksom inte det jag vill göra i framtiden. Och likväl ska jag lägga många veckor och mycket energi på just detta projekt som väl är att ses som ett slags examensarbete.
Jag längtar efter ledighet, efter små finurliga projekt och sköna sammarbeten. Efter lite flyt och lite inspiration.
Mina pappershögar här hemma vittnar om min bristande energi. De växer som dammråttorna i hörnen och ger mig dåligt samvete vid blotta åsynen. Ibland rättar jag till tornen så att de inte ska rasa. Men annars gör jag ingenting här hemma.
Jag låter maken städa, tvätta, diska, natta Lilltrollet, hämta och lämna på förskolan osv.
Jo, jag ser till att räkningarna blir betalda när maken påminner mig om det. Det gör jag. Men annars är jag en oengagerad och oinspirerad mamma och hustru också.

Så hur tusan ska jag få upp lite entusiasm för mitt slutprojekt? För får jag mer lust till det sköter liksom det andra sig själv.

...

Jag är lite för trött för att orka uppdatera här. Hjärnan orkar inte formulera en enda vettig tanke utanför skoltid.

Jag är en tråkig, blek och glåmig mamma nu. Med massor av måsten.

Längtar efter semester.

En fiffig sak

...med att sätta upp en fototapet på insidan av dörren till toaletten föreställande en söderhavsstrand och palmer är att den förut så tråkiga gulbeiga plastmattan plötsligt ser ut som finkornig sand! Man kan leka Robinsondeltagare medan man gör vad man nu ska där att göra, men med rinnande vatten och vattenklosett. Och utan kameror.
Bildbevis? Ja men jag har inte tid att fotografera nu. Jag lär mig att bildproducera, filma i trekamerastudio och skriva bildmanus. "-Klipp till kamera tre... NU! Mixa till kamera ett... NU! Bildproducentens makt är förförisk. Alla gör som jag säger, till skillnad från hur det är på hemmaplan. Gissa vad som händer om jag använder samma typ av kommando här hemma.

Mamman:

Tvätta händerna... NU!

Lilltrollet:

...

Om man har en blogg...

...så kanske man borde uppdatera den ibland?
Ok. Så här är det. Jag kanske inte borde ha en blogg. Min hjärna är överfylld av skoluppgifter. Jag gör omvärldsanalyser, träffar höga höns från ställen där jag gärna skulle arbeta i framtiden, jag lär mig kamerateknik, pratar utvecklingspsykologi, intervjuteknik, lär mig redigera, och planerar kommande uppgifter. Sedan lagar jag middag, nattar sömnovillig 4,5 åring, fastnar i vissa forum och ojar mig för allt jag inte hunnit med.
Emellanåt drömmer jag om framtiden och hoppas och tror starkt att det blir bra det här. Att jag faktisk är på väg någonstans. Ibland undrar jag vad jag håller på med.

Och ute på gatan tittar jag uppåt. Istapparna är längre än Lilltrollets önskelista inför jul och plåtslagare är kanske det yrke man skulle satsat på.

Och ja. Det är nya färger på bloggen. Jag tyckte jag behövde det. Jag fastnar så lätt i grönt. (Se bara på våra tapeter här hemma...) Får se hur länge jag står ut.

Nytt år. Igen.

Tiden. Den snurrar faktiskt fortare för varje år. Den gör det.
Jag har en skridskoprinsessa nu, inget spädbarn. En självständig unge som växer ur sina kläder snabbare än jag hinner blinka. Jag ligger efter. Hinner inte med.

Pepparkakshuset äts upp nu. Granen barrar efter för lite omsorg de dagar vi var på torpet. Det börjar bli dags att titta på schemat inför nästa termin.

Och mormor. Nu har vi tagit farväl. Natten efter begravningen snurrade hennes favoritsång på repeat i min hjärna.

Till grönskande skogen en sommardag

till blommor och fågelsång längtar jag.

Jag längtar att ligga vid klarblå sjö

och andas in doften av nyfällt hö.

//Och glömma all vardagens sorg och besvär

endast minnas hur ljuvligt dock livet är.//

Nu:

I det stora huset med mördarglasdörrar som öppnas med ett Schwong då jag håller passerkortet mot avläsaren, där är jag mentalt och fysiskt väldigt mycket nu. Glasdörrarna som stängs hastigt och bestämt med samma Schwong. Så är jag inne i blodomloppet. Aortan. Korridoren som leder mot skilda världar. Mitt hjärta är DRTV. Där bor jag. Där har jag varit sedan sist vi hördes av. Jag och den radiopjäs som ska bedömmas och analyseras på onsdag. Så jag har stannat där i min värld. Barrikaderat mig mot omvärlden. Samlat mod. Arbetat idogt och tålmodigt. Sörjt. Hoppats. Fallit och rest mig. Med en reservation i kroppen. Jag kan mycket väl bli slaktad om två dagar. Men eftersom jag redan erfarit en halshuggning så är jag lite mer förberedd denna gång. Det är ju inte riktigt på riktigt. Det här är den lilla världen. Den slutna världen. Världen dit vi bjuder in universum för att bedömma våra verk. Universum kommer på onsdag. Jag vill till universum när jag är klar med denna lilla värld. Universum är på riktigt. Tänk på mig då.

Jag, en organisatör.

Så får äntligen den där hyperorganiserande och planerande sidan av mig plats ordentligt.

Först: Manusförfattande. Enligt strikt schema. 13 sidor som ska bli 15 minuter långt. Inte en sekund längre.

Sedan: Produktionsplanering. Rollbesättning. Inspelningsschema. Rekvisitalista och sceneritänkande. Allt uppspaltat på papper i tabellform. Såklart.

Idag: Kollationering med ensemblen. Instruktioner och information. Sprida entusiasm och trygg stämning.

På måndag: Inspelning. 3 h i studion. Logistik. Hämtande av barnskådespelare. Nyttjande av produktionsassistent. Regi.


Det kan vara så att jag är född till det här.
Som skådespelare kände jag alltid att jag la mig i allt. Och att det inte alltid var önskvärt. Som producent och regissör krävs det att jag gör det. Tänk om jag börjat hitta hem?

Detta har hänt:

Jag har varit lite lagom sjuk. Ni vet sådär så man inte är dödssjuk utan bara lite hängig. Detta givetvis under en vecka då skolarbetet faktiskt tillät hemarbete.

Sedan frisknade jag till när P tog med sig lilltrollet till Lindesberg (släktbesök). Jag har alltså varit barnfri och ledig i hela fyra dagar och lika många nätter. Ovanor skaffar man sig fort, har erfarit under dessa dygn som gräsänka. Jag har ätit löjligt mycket godis, soffat ihop totalt framför dumburken, spenderat sjukt mycket pengar på nöjeselektronik och haft yttepytte dåligt samvete för allt som jag borde gjort.

Idag, efter en härlig lunchdate med Måsen, fick jag dock lite ny energi. Så här har storstädats. Japp, jag våttorkade till och med golven. Sist det hände var... ja mycket länge sedan.
Imorgon kommer de hem, Lilltrollet och maken. Jag har precis börjat sakna dem och ser fram emot att få sova nära de mina igen.

Imorgon ska jag jobba hårt på den pjäs som ska vara klar till på torsdag. Den pjäs jag borde skrivit på under veckan som gått.

Aj!

Det gör faktiskt ont att bli så ifrågasatt som jag blev på redovisningen igår.
Det är faktiskt inte rolig med kritik som inte är konstruktiv.
Jag är banne mig under utbildning och tycker att det minsta man kan förvänta sig av inbjudna branchåhörare är en någorlunda proffsig hållning på rätt sida gränsen för vad som är anständigt att säga vid en redovisning.
Så tycker jag.
Och jobbar som ett djur för att orka resa mig tills på måndag då det är dags att starta upp nästa projekt med en av de som halshögg mig som handledare...

Förlamande trötthet

och hörlursfrilla. Samt en tand och 3430:- fattigare. Så kan en sammanfattning av de senaste veckorna se ut.
Men jag skulle också kunna skriva att jag varit gräsligt produktiv, fått lite pengar från en oväntad välgörare och har längre hår än jag haft på 15 år.
Sammanfattningsvis har jag det bra. Mycket bra. Jag är lite smånykär i radiofenomenet och känner mig hemma i hela processen.
På hemmaplan har vi gjort höst. Uteplatsmöblerna är fint paketerade i pressenning och Grindtorpafrukt bor i ICA-kassar brevid det stora gröna möbelpaketet. Det har blivit kallt och jag måste snart rota fram vantar till min dagliga cykeltur. Det biter om morgnarna.
Lilltrollet har lärt sig blåsa upp ballonger och ritar så detaljrika fina teckningar att jag blir alldeles mjuk i hjärtat. Kampen mot förskolechefen fortskrider och mina grannar har just blivit föräldrar till en liten flicka.

Jag gjorde det!

Jag har producerat min första lilla barnpjäs!
Förvisso endast för skolbruk, men i alla fall.
Jag skrev, regisserade, skådespelade lite, klippte, ljudsatte, musiksatte och mixade!
Detta under min sjätte vecka i skolan.
Jupp, jag är lite stolt.


Nästa vecka är det uppspel. Då kanske jag inte är lika kaxig längre. Men tills dess njuter jag av känslan att jag faktiskt presterat något. Från ax till limpa. En originalidé.

Jag är ett tekniskt geni!

Eller, det är kanske att ta i. Men tamejtusan - jag är bra! Jag fixar faktiskt skolan. Jag hanterar redigeringsprogrammet riktigt bra! Jag klipper så att klippen inte hörs. Det låter bra - rent tekniskt. Sedan att jag visat mig vara en urusel intervjuare är en helt annan femma. Idag är jag ett teknikt geni som skiter i att jag är en katastrofal barnintervjuare. Man får glädja sig åt det lilla, tänker jag.

Det är bara en tidsfråga nu

innan jag konverterar till Mac. Så är det. Härtill är jag nödd och tvungen.
För min hjärna fixar inte att växla mellan PC och Mac. Det blir kortslutning och jag använder fel kortkommandon på fel system. Och Mac är det som används i ljudredigering.
Jag spanar på Blocket efter en smidig Macbook men drömmer om en sprillans ny Macbook Pro. Studielånet och hot om stigande bostadsräntor gör dock att jag måste vara realist. En begagnad får det bli. En begagnad vanlig Macbook. Och det blir nog bra det också.

En gång i tiden

för inte så länge sedan. Då satte jag en ära i att baka allt vårt matbröd själv.
Nu sätter jag en ära i att försöka hinna handla en skogaholmslimpa själv.

Det är så olika det där.

Ett liv på två dagar

Igår ville jag bara gråta när jag kom hem från skolan. Gårdagens föreläsare var inte i min smak. Uppgiften som snabbt skulle redovisas på storbild blev smått förnedrande. Jag gillade inte språket, eller uttrycken. Säger någon "tänket" en gång till kräks jag.
Idag har jag haft stimulerande samtal om livet, konsten, etik & moral, om gränser och mod. Jag dricker vin till bloggandet och tänker att jag börjar vakna till liv igen.

The beginning

Nu har det börjat. På riktigt. Hjärnan är i chock. Informationsöverflöd. Ny terminologi. Ny teknik. Gammal rädsla för att göra fel. Modigare än modigast måste jag vara för att våga ta för mig. Och jag vågar. Lite nostalgi i nya lokaler. Åt lunch i restaurangen i huset brevid som nu huserar min gamla skola. Bilden på väggen - där är jag! Nio år yngre. Förra livet. Nu är det nu och jag tror jag kommer andas lugnare redan imorgon. Träningsvärk av anspänningen. Tur att jag inte cyklade till skolan i morse.