Nytt år. Igen.

Tiden. Den snurrar faktiskt fortare för varje år. Den gör det.
Jag har en skridskoprinsessa nu, inget spädbarn. En självständig unge som växer ur sina kläder snabbare än jag hinner blinka. Jag ligger efter. Hinner inte med.

Pepparkakshuset äts upp nu. Granen barrar efter för lite omsorg de dagar vi var på torpet. Det börjar bli dags att titta på schemat inför nästa termin.

Och mormor. Nu har vi tagit farväl. Natten efter begravningen snurrade hennes favoritsång på repeat i min hjärna.

Till grönskande skogen en sommardag

till blommor och fågelsång längtar jag.

Jag längtar att ligga vid klarblå sjö

och andas in doften av nyfällt hö.

//Och glömma all vardagens sorg och besvär

endast minnas hur ljuvligt dock livet är.//

Sammanfattning.

Mormor sover.
Begravningsdatum spikat.
Livet rullar på.

Det är så konstigt.

Julklappsinköpen är påbörjade.
Ostrukturerat kringflängande i svettiga butiker.
Skoljobbet går på halvfart och jag vill hinna orka så mycket.
Kan man kanske klämma in lite julstämning i agendan?
Luciatåg på dagis, julfest och glöggmingel.
Ska vi inte passa på att tapetsera om i vardagsrummet?
Och den där gigantiska högen med papper som tillåtits växa in absurdum,
när ska vi ta itu med den?
Räkningarna passar på att landa som julklappar på hallmattan.
Varför får man inget studielån i december?
Julgran.
Kompisar på middag i afton, det blir mysigt.
Om jag hinner slappna av.
Glöm inte titta förbi studion för en missing line som måste göras igår.
Tvätta på söndag.
Och hur var det nu? Måste jag skydda min SGI när studierna gör uppehåll över julen?

Mormor sover.
Plötsligt landar insikten.
Det får vänta, det där andra.
Mormor sover nu.

Mormor

Idag har jag hållit din hand i min.

Sagt farväl.

Tack.

Nu önskar jag dig ro.

För mig är du lupiner.

Rågsiktskaka med korv på.

Inlagda gråpäron och dignande bigarråträd.

Varma kärva nävar som frotterar mig torr efter lek och stoj i viken.

Kärlek.

Så mycket kärlek.

Sov gott.

Och allt däremellan.

Liv. Död. Kärlek.
Allt på en vecka.
Igår fyllde brorsbarnet år sju år.
Imorgon tar jag farväl av gammelfaster Barbro.
På lördag bevittnar jag min kusins vigsel.
Allt på en liten vecka.

Liv. Död. Kärlek.

Jag väljer mig själv.

Nyss hemkomna från ett totalkaos på ICA signerat lilltrollet (blodsockerfall framför smågodiset) ringer telefonen. Det är min mor som ringer för att säga att den andra halvan av resesällskapet har insjuknat i influensa och därmed finns två extraplatser i bilen.

Tystnad.

"Jag vet ju att tanken var att du skulle få möjlighet att komma bort från familjen och få sova några hela nätter. Men jag vill i alla fall nämna att om du skulle vilja ta med familjen så finns det alltså plats i bilen".

Jag börjar nästan gråta.
Som jag har krigat med mig själv för att tillåta mig åka iväg ensam trots att maken också går på knäna. Och när jag bestämt mig händer detta. Jag blir återigen tvungen att välja. Ska jag egoåka eller ska jag bjussa familjen på en härlig vintersemester?
Jag säger som det är till maken (på dålig engelska så att inte lilltrollet ska fatta vad det rör sig om) och han fräser att det är väl inget alternativ för då får ju ingen av oss vila ordentligt. Om han stannar kvar hemma med lilltrollet så får han ju åtminstone vila när hon är på förskolan.
Mitt hjärta skrumnar nästan ihop när jag ser det så klart: vi är beroende av förskolan för att må bra. Långhelger är en plåga. Vi orkar inte helt enkelt. Så sorgligt. Jag hoppas av hela mitt hjärta att detta inte är tydligt för lilltrollet. Vår unge. Det vackraste vi har. Min skatt och glädje - men jag orkar inte.

Jag bestämmer mig för att åka ensam. Med ett stort hål i hjärtat.
Jäkla moster till att bli sjuk nu! Känns bättre när jag skyller på någon annan.

Nu tvättar jag och bakar bröd. Förbereder mig på att känna stora dåligmammavågen rulla in. Imorgon bitti pussar jag mina finaste adjö. Jag hoppas innerligt att jag kan finna någon slags frid i skidspåren eller i bastun om kvällarna. Just nu känns det långt borta.

Gå på lina

Ska det vara så här?

Vad hände med 2009 som framtidsåret?
Året då allt skulle ordna sig.
Året då det var min tur?

Låter jag bitter? Nja, jag är faktiskt mer förundrad. Jag tänkte nog att det fanns någon slags maxgräns för olycka. En slags säkerhetsspärr som skulle se till att om slumpen/ödet/gud/allah/den som bestämmer råkar portionera ut lite väl mycket åt en och samma människa så börjar den röda lampan blinka. Kanske har min röda lampa slutat fungera? För den säkerhetsspärren verkar inte fungera.

Ute är det snö. Igen. Om kvällarna när lilltrollet äntligen gett upp kampen om att vara vaken tittar jag ut över den snöklädda kullen utanför vårt vardagsrumsfönster. Det är vackert. De mjuka runda gatlyktorna ger ett behagligt sken. Det känns som om jag fastnat i vinter.
Samtidigt är längtan till våren så dubbel. I vår blir trollet fyra. Fyra år. Stor. I vår åker P till skåne för att jobba borta hela sommaren. Ensamstående mamma igen. I sommar. Vi som skulle inviga vår uteplats i vår. Vi skulle plantera en syrén, köpa grill, låta försommarens krispighet leta sig in via altandörren och njuta av att för första gången uppleva grönskan runt vår nya boning.
Det kan kanske bli bra ändå. Men balanserar man som jag på en tunn skör tråd så är det lätt att vackla till av bara tanken. Ska jag orka vara ensamstående mamma i sommar?
Och det är nu jag behöver att den där lampan börjar fungera igen. Det är nu jag behöver veta att några av de saker som tynger mig, som gör tråden så sytrådstunn, kommer att ordna sig. Ett litet positivt besked - Tack.
Jag blir till och med glad om jag kan få hitta en fin soffa att krypa upp i. Så lite alltså.

Vacuum

Hela helgen har jag varit som inkapslad, inhöljd i dimma.I väntan på att telefonen ska ringa. Med besked.
Men det dröjer. Och faktiskt, i detta fall är det bra att det dröjer. Det kan få dröja länge, bara jag hålls uppdaterad under tiden. Och det gör jag.
Jag önskar att jag hade haft en tro att klamra mig fast vid.

Sträcker mig mot ljuset

armarna mot skyn.
Med de sista krafterna vrålar jag: MEN FÖR I HELVETE, LIV!
Nu går jag sönder av sorg och oro.
Samtidigt bakar jag pizza till familjen.
Tittar på Hotell Kantarell.
Dricker lite vin.
Jag verkar nästan normal.

Paradox

Isgatan på sjön. Vackert spolad. Lång. Perfekt för sparkåkning.

Vi åkte på bara någon minut eller två till Storön där vi om sommaren plockar kantareller.

Mamma, jag och lilltrollet. Med lite choklad och några clementiner i fickan.

I sommar blir där inga kantareller. Vyn från viken förändrad. Förfulad. Sargad.

För isgatan är spolad för skogsmaskinernas framfart. Kanske är ön skövlad i detta nu.

Och hur härligt sparkturen än var så lämnar den en besk och bitter eftersmak. Jag har aldrig önskad blidväder så hett som nu.