Själv rusade jag mot dörren, slet upp den och spanade som om någon lämnat en handgranat på hallmattan. Utan resultat. Den mystiske kexchokladmänniskan var borta.
Maken skrattade när jag vägrade äta en enda liten smula av den potentiellt förgiftade godsaken.
Men vem tusan vill ge oss snask bara så där?
Nej, vi har inga kända fiender. Heller inga kända välgörare. Så jag är fortfarande skeptiskt till att smaka. Men lilltrollet och maken äter med god aptit. Utan att bli sjuka.
Nu en vädjan till den som lämnat kexchokladen i vår brevlåda: Ge dig tillkänna. Jag lider av att inte veta.
Inlägg
