Upp som en sol...

Om gårdagens blogginlägg präglades av min och dotterns harmoni i höstrusket med tjejmys och kycklingklubbor och dockor från en svunnen tid så är dagens inlägg något annorlunda i tonen. För jag tror lilltrollet har kidnappat mig! När vi gör saker hon och jag och bara vi så flyter livet så smidigt. Men när jag planerar in aktiviteter med andra mammor och barn så går det käpprätt åt pipsvängen! Hon vill inte dela med sig av sin mor. Nog för att jag är underbar och fantastisk men detta börjar bli löjligt!
Idag bjöd en vännina med mig och lilltrollet på bio. Mamma Mu. Liten såg fram emot det - jag också! Men trots att jag förberett liten på att vi skulle gå tillsammans med A & E så kom tydligen den insikten som en chock för henne. -Ska inte A och E gå hem nu? Jag vill inte gå på bio med dom! (Oh, jag högt högt så att alla hör...) Jag vill bara gå med dig mamma! Ingen annan.
Ja, tjena. Lycka till. Bio är liksom till sin natur en kollektiv företeelse.
Efter lite mutor och hot så går vi i alla fall. Och I popcornkön verkar faktiskt lilltrollet ha glömt att det är trist att dela med sig av sin mor. Men bakom biosalongens dörrar väntar nästa hot för liten. Där sitter som av en händelse en annan mycket god vän till mig och hennes dotter! Snabbt bestämmer vi att ta en fika efteråt.
Men det vill inte lilltrollet. -Jag vill inte fika med dom! vrålar hon ut över hela foajen efter att filmen är slut. -Jag vill heeeeeem. Nu har hon dessutom lagt till det plågsamma gnället på rösten och vad hon nog inte fattat är att gnället, det är det som puttar mig över kanten. Ilska kan jag ta, besvikelse likaså. Men gnäll. Näpp. Där tar det stopp. Så lilltrollet fick snällt följa med och fika. Basta!
Hade jag trevligt? Nja. Vännen är av en sådan sort som man gärna vill ha mycket tid och ro med och det fick jag inte. Jag tror jag hoppades på någon slags mirakel. Att lilltrollet plötsligt skulle tycka det var roligt att konversera en annan treochetthalvtåring. Det gjorde hon inte. Idag heller. Hon klämde en bulle på tre röda och fortsatte sedan gnället tills mina öron började blöda. Jag försökte få henne lite gladare genom att ta henne på en tur till leksaksaffären men gnället fortsatte och kryddades dessutom med ett -menjagvillhaaaaaaaaaaadeeeeen! Lilltrollet, som aldrig tidigare i sitt liv tjatat om något i affären! Sedan var hon lite innovativ. Hon blev väääldigt kissnödig och vi fick panikrusa till toan. Snabbt fick jag säga hejdå till min vän. Väl ute ur affären blev lilltrollet som förbytt. Lugn, trevlig och harmonisk. Och inte ett dugg kissnödig. -Äh, jag kan hålla mig tills vi kommer hem, sa hon med ett leende och la huvudet på sned. Jag är besegrad.
Kidnappad av en treåring.