Gå på lina

Ska det vara så här?

Vad hände med 2009 som framtidsåret?
Året då allt skulle ordna sig.
Året då det var min tur?

Låter jag bitter? Nja, jag är faktiskt mer förundrad. Jag tänkte nog att det fanns någon slags maxgräns för olycka. En slags säkerhetsspärr som skulle se till att om slumpen/ödet/gud/allah/den som bestämmer råkar portionera ut lite väl mycket åt en och samma människa så börjar den röda lampan blinka. Kanske har min röda lampa slutat fungera? För den säkerhetsspärren verkar inte fungera.

Ute är det snö. Igen. Om kvällarna när lilltrollet äntligen gett upp kampen om att vara vaken tittar jag ut över den snöklädda kullen utanför vårt vardagsrumsfönster. Det är vackert. De mjuka runda gatlyktorna ger ett behagligt sken. Det känns som om jag fastnat i vinter.
Samtidigt är längtan till våren så dubbel. I vår blir trollet fyra. Fyra år. Stor. I vår åker P till skåne för att jobba borta hela sommaren. Ensamstående mamma igen. I sommar. Vi som skulle inviga vår uteplats i vår. Vi skulle plantera en syrén, köpa grill, låta försommarens krispighet leta sig in via altandörren och njuta av att för första gången uppleva grönskan runt vår nya boning.
Det kan kanske bli bra ändå. Men balanserar man som jag på en tunn skör tråd så är det lätt att vackla till av bara tanken. Ska jag orka vara ensamstående mamma i sommar?
Och det är nu jag behöver att den där lampan börjar fungera igen. Det är nu jag behöver veta att några av de saker som tynger mig, som gör tråden så sytrådstunn, kommer att ordna sig. Ett litet positivt besked - Tack.
Jag blir till och med glad om jag kan få hitta en fin soffa att krypa upp i. Så lite alltså.