... men en liten solstråle letar sig ner till mitt bo. Jag har tidigare skrivit om min kamp för förbättringar på dotterns förskola. Barnvagnsparkeringsproblematiken var droppen som fick bägaren att rinna över för många föräldrar. Och se - tillsammans kan vi förändra. Igår satt en ny liten lapp på dörren till förskolan. Ett trevligt formulerat meddelande som lät oss föräldrar förstå att vi vunnit kampen. Barnvagnsförrådet står åter till vårt förfogande!
En lite seger, i all enkelhet. Det är bara det att nu har vi slutat använda vagn och behöver inte nyttja förrådet... Men principen, gott folk. Principen.
Och den lilla segern satt bra nu. För molnen på min himmel hopar sig. Jag söker jobb på jobb och får nej på nej. Jag söker jobb jag uppenbart är överkvalificerad för och får nej tillförmån för någon snärta på knappt tjugo. Jag är helt enkelt inte attraktiv på arbetsmarknaden.
I veckan måste jag kontakta min handledare på arbetsförmedlingen och försöka presentera mina nederlag som ett steg närmre ett arbete. Jag menar, efter så många nej så borde jag rimligtvis närmat mig ett ja med stormsteg!?! Eller vad tror ni?
Skådespelare som jag är borde jag kunna presentera det så. Men det känns inte så inombords.
Ärligt talat är jag så in i djävulsboningen trött på att bli ratad.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar