Snart kommer maken hem igen, för gott höll jag på att säga. Men för nu, kanske är mer sant. I våra yrken skall man ständigt stå till arbetsmarknadens förfogande och vara beredd att fara inte ditt pepparn växer, utan dit anställning erbjuds, vilket allt för ofta verkar vara samma sak.
Min trollunges pappa har alltså i fem och en halv månads tid befunnit sig i Östersund för att tjäna pengar till familjen. Pengar som i princip ätits upp av tågresorna hem och det dubbla boendet.
Är det verkligen värt det?
Jag vet inte. Efter fem månader som ensamstående mor till en treårig tösabit så känner jag mig i alla fall väldigt lättad över att äntligen se slutet på denna prövning. Kanske firar vi hans hemkomst med en semesterresa till varmare land. Vi besökte polishuset idag för att beställa nya pass till familjen om vi nu skulle få plötslig lust att rymma. Det känns lite som att öppna ett fönster. Bara möjligheten att dra när vi vill är befriande i sig.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar