ska jag prövas.
Nu gäller det lilltrollet och hennes öroninflammationer. Vi var hos en specialist idag. Resultatet - planerad operation för att ta bort körteln bakom näsan.
Ingen svår operation. Men det innebär att de ska söva lilltrollet. Och eftersom P jobbar i skåne är det jag som ska vara med och hålla handen, säga att allt blir bra, trösta, lugna och vårda efteråt. Hur gör man det när blotta tanken på att min unge ska opereras startar en svallvåg av känslor i mig? Jag får svårt att andas.
Sjukhus. Operation. Rädsla. Dödsångest.
Och det här måste jag klara. Det kommer hjälpa henne. Det kommer minimera risken för fler öi och hon kommer sova bättre. Snarka mindre.
Bra saker.
Men jag skakar inombords.
Lilltrollet själv är tapper. Hon ser fram emot glassen man får efteråt. En piggelin.
Och jag önskar så att jag hade min man att luta mig mot mot då de rullar iväg henne till operation. Jäkla skådespelaryrke! Jäkla skit.
Inlägg
6 kommentarer:
Åh. Jag förstår. Henke tog Sverre när det var dags för sövning (op av halsmandlar och körtel bakom näsan och öronrör). Inte roligt. Men personalen är proffs. Och tänk hur bra det är för lilltrollet efter.
Du klarar även detta. Kanske kan även mamma få en piggelin?
Kanske mamman kan få lite stesolid?
Jag tänkte faktiskt på Sverre och erinrade mig att han gjort denna op. Mandlarna lämnar de tillsvidare på S, men körteln ryker. Som du säger blir det säkert väldigt bra för lilltrollet. Men jäklar vad jobbigt det känns med sövningen.
Om du vill kan jag följa med som handhållande stöd. Bara ring i så fall. Puss.
Kramar zazi!
Suz: Tack. <3 Vad vore jag utan mina vänner?
sof: Tack för kramen.
Kram vännen, jag har också gjort denna operation vid 14 års ålder. Vaknade yrvaken och berättade för min mamma att jag var röksugen - outade mig fast jag inte var medeveten om det. Förhoppningsvis slipper du sådana bekännelser *S*
Se till att ladda upp med glass på hemmaplan när det är över.
Puss
Skicka en kommentar